Martyrdag

Satt i bänken och firade högmässan idag, på Annandag jul eftersom jag har ledigt. Är inte så lite stolt över det mina arbetskamrater gjorde - en mässa på temat martyrerna som ju denna dag handlar om. Vad jag förstår är det illa ställt på många håll i vår Kyrka med den saken. Som en eftergift till vårt övermätta välfärdssamhälle väljer man att ge julkonserter istället för att minnas alla dem som fått ge sina liv för den kristna tron. Hade det bara handlat om en historisk verklighet är det en sak, men kristna martyrer har följt Kyrkan genom hela historien - och i t ex Syrien och Egypten sker det i högsta grad samtidigt som dessa rader skrivs. Att kristna får plikta med sina liv för sin tro. Om inte annat borde alla kolleger som smiter undan gudstjänster i solidaritet med våra trossyskon skämmas. Dessutom är det väl på sin plats att vara lite politiskt inkorrekt genom att påpeka vad sant martyrium handlar om. De islamistiska extremister som hyllas som martyrer för att de sprängt sig själva i luften och dragit med sig en massa andra oskyldiga människor i sin död är inget annat än ett blodigt hån mot det sanna martyrskapet. De kristna martyrerna i Kyrkans barndom var beredda att själva vittna för sin tro med sitt blod om det var vad som krävdes av dem. "Martyri" betyder ursprungligen just vittnesbörd. De dog på de mest groteska sätt, men de skulle aldrig drömma om att dra med sig andra i sin död från detta liv - de gick att möta sin frälsare och stod alltid ensamma inför den världsliga kejsarmakten. Det de vanligtvis anklagades för var att de inte var tillräckligt religiösa! De beordrades hylla kejsaren som gud, och en vägran innebar dödsdom. Vår tids kejsare dödar inte bokstavligt med hjälp av korsfästelser och vilddjur. Men var och en som inte hyllar penningen som tillvarons högsta värde tigs, hånas och svälts ihjäl - metoderna är ofta så subtila att vi likt grodor riskerar att kokas till döds utan att märka det. Det blir allt viktigare att hylla våra martyrer i denna förvridna tid!

Engelsk pop och nordiskt vemod

Lyssnar på BBC-inspelningar med The Beatles från tidigt 60-tal efter att ha ägnat en del av min lediga dag åt att läsa ett par långa noveller av Hans Gunnarsson. Slås av kontrasten mellan hur oskuldsfullt och muntert det låter om alla de covers Beatles gjorde i början av sin karriär och vemodet hos den lysande författaren Hans Gunnarsson. Jag har sagt det förr och skriver det nu: Vi som föddes under första halvan av femtiotalet fick vara med om slutet av den stora, optimistiska festen på sextiotalet. Allt gick bara framåt, popmusiken var glad och lagom upprorisk. Västvärlden tycktes ha en självbild som handlade om ett ständigt framåtskridande och oavbrutet ökande materiell välfärd. Sextioåttavänstern tycktes närmast som en irriterande fluga i soppan för dem som satt på taburetter, oavsett om det var regeringsplatser eller skolkatedrar. Så kom sjuttiotalet med insikterna om miljöhot och utsugningen av tredje världen som båda var en förutsättning för den lyx vi vältrade oss i. Och sedan har det fortsatt. Hans Gunnarsson skildrar ett Sverige som jag misstänker har funnits där hela tiden, för den som velat se. I novellen "Februari" som snarast är att betrakta som en kortroman skildrar han olika människor i ett förortsområde som mer eller mindre misslyckat kämpar med sina liv. Varje sida andas realism och vemod. Över spruckna drömmar? Det vet jag faktiskt inte. Eftersom jag själv växte upp i ett hyresområde och nu åter bor i ett känner jag igen så mycket - det räcker att ställa sig på balkongen och se sig omkring. Gunnarsson har inte bara blicken, utan ett suveränt sätt att skildra det i text. Det är inte min första kontakt med författaren eftersom jag för ett par-tre år sedan läste hans roman "Någon annanstans i Sverige" som är lika vemodig den. Och oerhört rolig mitt i tragiken. Känner av den dubbelheten i det mesta jag ser och hör omkring mig. Och vemodet känns som en ofrånkomlig del av vårt kulturarv - folkmelodierna går oftast i moll, Eva Dahlgren och Eldkvarn låter oerhört vemodiga. Kan det ha att göra med den filt av mörker som ligger över oss under midvintern och längtan till sommarens ljus?

Bildning och utbildning

SvD:s kulturchef, Daniel Sandström skriver en viktig inledning till kulturdelen i tidningen idag, söndag! I svallvågorna efter Pisa-debatten påpekar han den grundläggande bristen på bildning i Sverige. Något politiken under lång tid har bäddat för genom att tänka utbildning som vore den industriell produktion. Och då har naturligtvis humaniora fått sitta emellan eftersom den typen av kunskap inte är mätbar i sådana sammanhang. Den är helt enkelt inte nyttig eftersom den inte ger någon direkt mätbar avkastning. Våra dagars politiker kan vi helt och hållet lämna därhän eftersom de inte tycks kunna lämna sandlådan utan bara skyller på varandra. Det här är en utveckling som pågått i decennier, och att vända skutan kommer att ta tid. Men först måste viljan att göra det infinna sig, och den ser jag ingenstans på ansvarigt håll. Att läsa böcker, lyssna på musik, gå på teater eller bio och konstutställningar har degraderats till att bli en nöjesindustri med synbara resultat. Medan att syssla med datorer och liknande har upphöjts till den viktigaste kunskap som finns i ett "modernt" samhälle. Jag behöver inte orda så mycket om detta - läs Sandströms artikel! En anledning till att jag har svårt att känna mig hemma i min egen tid är just detta. Jag har mäktat med att lära mig tillräckligt om datorer för att kunna blogga, skriva texter och använda e-post. Men jag har inte förmått lära mig att redigera dessa blogginlägg så att de blir mer läsvänliga eller att länka den artikel jag nu hänvisar till. Det gör mig väl till en dinosaurie i detta tidevarv. Men jag har läst hela "Divina Comedia" av Dante, jag arbetar i Eyvind Johnson-sällskapet för att denne viktige författare ska finnas tillgänglig istället för att förvisas till magasinen i våra bibliotek och så vidare. Min fråga till industrialisterna inom vårt utbildningssystem är om det betyder att jag är dum i huvudet?

Tårar

Jag grät en skvätt när jag hörde nyheterna i morse. Och det tror jag mig inte vara ensam om. Jag träffade aldrig Nelson Mandela personligen - men för mig, liksom för ånga andra, känns det som om en kär gammal vän har gått bort. Det här ska inte bli ett långt inlägg eftersom så många andra redan har skrivit och sagt det mesta - varför upprepa? Vill bara påminna om ett citat av honom som i hög grad sammanfattar hela hans gärning. Med reservation för den exakta ordalydelsen: "När jag såg grinden mot friheten öppna sig efter alla fängelseåren insåg jag att om jag inte lämnade hatet och bitterheten efter mig innanför grindarna skulle jag fortsätta sitta i fängelse." Vill vi alla lära oss detta i alla de sammanhang vi finns i? Förmår alla vi som delar Mandelas kristna tro be för att hatet och bitterheten ska utrotas ur våra egna och andras hjärtan? Vill vi inse att det är där all försoning börjar, och utan den leder ingen politik, inga ekonomiska satsningar - ingenting - till en positiv förändring av den värld som suckar och våndas? Vila i frid, Nelson Mandela!

Glädjen i att anstränga sig

När dessa rader skrivs befinner jag mig på Berget i Rättvik kvällen innan jag går i retreat. Har fått uppleva en fantastisk högtid ikväll i och med att den nya tidebönsboken togs i bruk. Det fick mig nu i kvällningen att fundera över ett fenomen i tidsandan som jag skulle vilja kalla "ovilja till ansträngning". Själv har jag bett tidegärden med växlande intensitet sedan jag var tonåring. Den första glädjen handlade om det faktum att Psaltarens psalmer utgör stommen i tidebönerna och att det var Jesu egen bönbok. Sedan har åren gått och den konstanta glädjen numera är att gång på gång bli överraskad av att, som jag trodde, välkända ord plötsligt blir lysande tack vare nya insikter. Att försöka be tidebönerna i tidsmässig anslutning till när de bes på Berget och i kloster världen över ger en fantastisk samhörighetskänsla med hela den världsvida Kyrkan - vi är många som ber och andas tillsammans. Den opsykologiska sanning som måste meddelas varje nybörjare på tidegärden är att det tar ett par hundra gånger att komma in i det här sättet att be. Tror att det delvis kan jämföras med att hitta in i det spelsystem som råder när en i och för sig duktig fotbollsspelare kommer till ett för honom/henne nytt lag. Andningspauserna tar tid att tillägna sig, sjungs delar kan det ta ett tag att komma in i sättet att sjunga, vissa av texterna kan vara svåra att förstå varför de finns just där de står osv. Egentligen går tidegärden och dess inövande totalt emot vår tidsanda, där ingenting tycks få vara besvärligt ens i ett inledningsskede. Det som är svårt struntar vi helt enkelt i. Och det gäller det mesta. Allra värst blir det väl när en parrelation spricker vid första bästa konflikt.... Sanningen om tidegärden är att när man väl kommit över den första tröskeln blir det något att vila i. Både i glädjen över det invanda och att just detta kan bjuda på de mest oväntade överraskningar. Den vanliga högmässan är också ett språk som måste övas för att den ska ge något. Har hört vänner som jag hyser stor respekt för påstå att den borde förenklas för att fler ska ta den till sig. Men när man har varit med om detta enkla några gånger är risken stor att ledan infinner sig - det blir helt enkelt för banalt och håller inte att slita på. Såväl högmässan som tidegärden har ett par tusen år på nacken - egentligen ännu längre om vi räknar med rotsystemet i den judiska gudstjänsten. Menar en del verkligen att vi ska göra oss urarva en tradition bara för att det blir enklare så? Tillåt mig tvivla - det kan bli alltför pratigt och musikaliskt banalt om vi inte ger människor lite att bita i. Lite glädje över att anstränga sig.

"Ockult kristen sekt"!?!

Den ofta hörvärde radioreportern Vincent Dahlbäck berättade i lunchekot idag om gräsligheterna i Uganda och den s k "Herrens befrielsearmé". En av alla dessa grupper med dårar som begår brott mot mänskligheten och påstår sig tjäna Gud. Både historia och nutid är fulla av dem och ingen av världsreligionerna tycks slippa undan denna hulligansvans som ger den uppriktiga gudstron så dåligt rykte. Det jag reagerade på i inslaget och som fått utgöra rubrik till detta lilla inlägg är Dahlbäcks uttryckssätt - att ledaren för denna s k befrielsearmé kom till Uganda och tog över en "ockult kristen sekt". Dessa tre ord tillsammans ger ingen som helst logisk mening. Till att börja med har riktig kristendom ingenting med ockultism att göra - de rör sig i helt olika delar av tillvaron. Ockultism utövas i kontakt med Guds motståndare, Satan, och har ofta stora inslag av magi vilket också är kristendomen främmande och till och med förbjudet i Bibeln. Att tala om en kristen sekt blir lika oegentligt det eftersom sekter avsöndrar sig från den större gemenskap vars Gud och heliga skrifter de åberopar som grund för sina ofta förvirrade och i förlängningen psykotiska idéer. Så är det t ex inte Kyrkan som har kastat ut Jehovas vittnen - de har själva ställt sig utanför resten av kristenheten och hävdar att bara de själva fattar vad Bibeln egentligen säger och alla som säger något annat har fel. När från början kristna församlingar tappar greppet om den nedärvda tron och blir ett vi mot alla andra som i fallet Knutby har de blivit en sekt och missbrukar i praktiken Guds namn. Jag hade kunnat sucka över detta felaktiga språkbruk och låta det passera. Men jag tycker någon måste reagera eftersom språket styr tanken och de som arbetar i våra nyhetsmedier har ett extra ansvar för hur de uttrycker sig. Skärpning önskas!

De moraliskt efterblivna

För var och en som velat se har riskkapitalisterna för länge sedan visat sitt rätta ansikte. Men i morgonens radionyheter uttalade de själva vad de går för - och den som inte skönjer detta rätta ansikte nu är antingen blind eller väljer att vara det. Ett löfte om minst tioårigt engagemang i vård- och skolföretag är "inte intressant" och det kommer de aldrig att gå med på. Är någon förvånad? Möjligen en och annan i vår regering... Så finns det svart på vitt: Att gå in i ett ägande handlar för dessa människor bara om en enda sak - att tjäna massor av pengar. I den absurda karusell som vår tids ekonomi har blivit innebär det att spekulera i stora lån i förhoppningen att de ska förränta sig och bli till stora vinster. Ingenting om att brinna för utbildning eller omsorg om de gamla och sjuka. Gamla tiders kapitalister hade i alla fall den goda smaken att skapa något med sina investeringar - inte minst mängder av industriell produktion av varor som kom människor och samhälle till godo. Men det är längesedan. Ännu längre tillbaka var pengarnas uppgift att underlätta handel, så att vi slapp idka byteshandel. I den tid som är vår och som jag känner mig oerhört främmande i har pengar blivit ett självändamål. Förr fanns det någon form av moraliskt imperativ för dem som ville tjäna pengar - de måste producera något att sälja för att överleva. Men dagens riskkapitalister är inget annat än moraliskt efterblivna girigbukar som snart tycks vara redo att bokstavligt talat gå över lik för vinstens skull. Ungefär som den italienska maffian eller de gamla diktatorerna i det vi kallade tredje världen. Skillnaden mellan dessa som avsagt sig sin mänsklighet och dagens riskkapitalister finner jag försumbar. För den som vill hålla någon form av moralisk standard vid liv finns inget försvar och ingen ursäkt för deras beteende. Det de behöver är en rejäl omvändelse, sedan en botgöring. Men kommer det att hända med tanke på deras moraliska efterblivenhet?

Kreativa misstag

Ibland sker ting helt utan avsikt, till och med av misstag. Och de visar sig skapa bättre resultat än det hade blivit om allt hade gått enligt planerna. Har varit med om det själv några gånger. Ett känt exempel är telefonsignalen som dyker upp i slutet av David Bowies "Life on Mars", originalinspelningen. Det var kontrollrummets telefon som ringde, och av misstag kom det med på bandet.. Som medlem i den historiska bokklubben Clio gjorde jag misstaget att inte avbeställa förra omgångens bok - har ålagt mig själv att inte köpa nya böcker på ett tag. Men "Germanerna" av Tore Jansson är både lärorik och läsvärd. Han tar upp fenomenet germaner både historiskt och språkligt. Det mest intressanta greppet är dock den första delen som har titeln "Myten". Där går han igenom hur 17- och 1800-talets nationalistiska och i grunden djupt rasistiska tänkande lägger grunden för allt det vanvett som fick sin kulmen i nazismen på 1930- och 40-talet. Det är nyttig läsning i ett tidevarv när gammalt, unket och framför allt vetenskapligt totalt ogrundat tankegods dammas av på flera håll. Hade egentligen inte tid att läsa denna lilla bok som kom på posten, men kunde inte låta bli. "Germaner" är ett notoriskt svårt begrepp, helt beroende av i vilket sammanhang man använder det. Jag har efterlyst ett sakligt sönderplockande av den grumliga argumentationen från Sverigedemokraternas sida. Deras stolliga idéer om "svenskhet" kan med fördel sakligt bemötas med en del av innehållet i Janssons bok. Kan väl säga så mycket att vi inte har särskilt mycket att yvas över när vi studerar det lilla vi vet om våra förfäder....

Kärt återseende

Jag har återfunnit en kär gammal vän. Visserligen i bokform, men ändå. Fick boken i fråga av en nära vän när jag läste teologi i Lund och minns hur mycket den betydde för mig då. Nu förundras jag över att inte ha återvänt till den tidigare. Titeln är "Vänskapens sakrament" och författaren heter Egied van Broeckhoven, jesuit och arbetarpräst som omkom vid en arbetsplatsolycka på 60-talet. Boken består av postumt utgivna anteckningar med en läsvärd inledning. Den har varit slutsåld i åratal men lär komma i nytryck snart, med ny inledning. Anteckningarna är oftast mycket kortfattade, men det räcker att läsa en i taget för att sedan lägga boken åt sidan och meditera. Länge. Vill gärna ge ett citat, en av de längre anteckningarna: "Jag såg att apostolatets stora problem är att övervinna det mycket stora motstånd som utgörs av slutenhet och människofruktan. På två sätt sluter man sig inom sin lilla vänkrets. Man går inte utanför den och man går inte heller längre in i den vänskap som redan finns; man står för trygg i det man har. Mystikern, vagabonden, utforskaren av livet i Gud måste tränga längre in för att finna Gud i allt och alla. Slutenheten är på väg mot det djävulska; på den andra vägen finns den fulla kärlekens liv i trinitarisk öppenhet." Detta är alltså skrivet av en präst som fann sin kallelse i att arbeta på fabrik, odlande vänskap med dem han mötte i en miljö långt utanför Kyrkans skyddande murar. Hur hade de tvärsäkra trosformuleringarna fungerat där? Vad för slags vittnesbörd om sin tro behövde han avge annat än att söka Gud genom vanlig vänskap med andra människor? Naturligtvis är han djupt inspirerad av Ignatius av Loyolas tänkande eftersom han är jesuit. Men det han gör är ju att tillämpa Ignatius principer i en helt annan tid och en helt ny värld. Hur många av alla kombattanter i dagens kyrkliga och politiska debatter kommer ihåg vänskapens betydelse? Och de krav på respekt, integritet och ödmjukhet som det vänskapliga förhållningssättet kräver om vi ska nå dit där Gud vill ha oss? Jag har inga svar - jag bara frågar.

Värre och värre!

Nu har Marcus Birro slagit till ordentligt i Expressen. För att ta sakfrågan först: Vi kan ha olika uppfattningar om vår nyvalda ärkebiskop. Vi kan resonera om hennes teologi och vad den kan få för betydelse i det ämbete hon valts till. Vi kan vara överens med henne eller djupt oeniga - sådana samtal har ALLTD förts i Kyrkan - redan i Nya testamentet. Men att som Birro påstå att hon inte ens är kristen passerar en anständighetsgräns av stora mått. Det är att ta alltför stora ord i sin mun och döma på ett sätt som inte tillkommer någon enda människa. Har ingen lärt Birro att det är Jesus och ingen annan som dömer? Den andra frågan i sammanhanget är forumet - Expressen av alla tidningar! Själv läser jag aldrig smörjan, men har sett själva krönikan på nätet. Expressen och DN är ju den aggressiva nyateismens främsta megafoner i landet, och de låter Birro hållas. Vad är deras syfte? Hade jag varit konspirationsteoretiskt lagd hade jag misstänkt en uttänkt strategi för att ytterligare förlöjliga och allmänt misskreditera Kyrkan och de kristna. Men kan det vara så enkelt? I alla händelser borde både Birro och Expressen skämmas. Men den förre tycks för okunnig för att göra det, och själva tidningen har så vitt jag vet aldrig haft vett att visa den minsta skamkänsla i något sammanhang. Var ska det sluta?

Inte blir det bättre

Igår uttryckte jag min bestörtning över tonen i bråket kring ärkebiskopsvalet. Inte är det så mycket bättre inom den svenska politiken, där pajkastningen nu blivit bokstavlig. Alla som känner mig vet att jag aldrig någonsin skulle stödja SD:s politik. Men att kasta en tårta på dess ordförande och göra en nyhet av järnrörsincidenten har uppenbarligen ökat på deras hett eftertraktade martyrgloria och därmed också ökat deras stöd i väljaropinionen. Grundproblemet som jag ser det handlar om klantigheterna i de etablerade partierna de tre senaste åren. Det blev övertydligt i den Agendaledda partiledardebatten för några veckor sedan. Moderatledaren hycklar en kamp mot utanförskapet genom att göra de redan svaga ännu svagare och kommer undan med det tack vare att SD får sitta med Svarte Petter - ingen vill prata med dem. Och så tänker tydligen en del att SD har rätt i sitt underdog-perspektiv gentemot ett politiskt etablissemang. SD har nog kommit för att stanna en period till - men om de bjuds in i stugvärmen när nu så många har röstat på dem kommer de att mista sitt trumfkort att vara anti-etablissemang och väcka stor besvikelse bland både rättshaverister och andra bittra människor och åka ut så att det visslar om det nästa val... De ska givetvis bekämpas ändå - men inte på det sätt som nu sker.

Bedjande kristna?

Med stigande bestörtning har jag följt debatten efter ärkebiskopsvalet. Först vill jag säga att jag vet väldigt lite om Antje Jackelén vilket kan bero på att jag inte hör hemma i Lunds stift, där hon än så länge verkar. För länge sedan, långt innan hon blev biskop, läste jag en av hennes böcker och tyckte om den. Det som gör mig bestört är tonen från en del "debattörer". Citationstecknet kommer sig av att den pajkastning och de hånfulla tillmälen som svämmar över nätet mera liknar ett sandlådegräl än något annat. Begått av vuxna människor. Kanske det blir bra, kanske inte - det har jag ingen aning om. Personligen är jag glad över kvinnliga präster och även kvinnliga biskopar. Jag har fått den glädjen bekräftad genom bön och teologiskt arbete eftersom jag har nära vänner som inte delar denna min glädje. Men om jag nu ska kalla den glädjen för "min sida" i debatten börjar jag skämmas ordentligt. Varför det höga tonläget så fort sansade debattörer ifrågasätter valet, inte minst med tanke på eventuellt kommande problem med ekumeniken i förhållande till systerkyrkor i världen? Å andra sidan finns de på andra sidan som bestämt hävdar att sista spiken i svenska Kyrkans likkista nu drivs in och allt är bara natt och mörker. Och oförskämdheterna haglar från alla håll. Är detta kristligt? Är detta buret i bön? Och vi som väljer att stanna kvar och kämpa i en Kyrka vi älskar trots att inkompetenta, okunniga och i vissa fall inte ens troende partipolitiker på alla nivåer försöker göra Kyrkan till något annat än hon är - är vi svikare av den sanna tron eftersom vi inte väljer att kliva av ett sjunkande skepp? Jag har inte lagt mig i debatten eftersom jag varit fullt upptagen med att arbeta och be. För ett helande av det brustna, för att vi ska kunna tala över gränser som vi själva skapat, för att... ja govänner - ber ni också? Eller är ni fullt upptagna med att utdefiniera och ta heder och ära av varandra?

Skilda världar?

Efter att ha sett den skakande dokumentären om de två svenska freelancejournalisterna och vad som hände dem i Etiopien fick jag plötsligt en flashback till en nyhetssändning tidigare på dagen och meddelandet om vilka som fått årets ekonomipris till Alfred Nobels minne. För det första har jag länge tyckt att ett pris i ekonomi i samband med nobelprisen är ett hån mot både vetenskap och litteratur. Så fort "ekonomiska experter" uttalar sig i TV har jag svårt att se skillnaden på dem och astrologer eller kloka gummor som spår i kaffesump. Det som i år belönas är just detta spåkuleskådande - att räkna ut hur aktiekurser kommer att utvecklas. Världens börser är arenan för dem som tycks tro att pengar, och mycket pengar, är livets hela mening. Där finns säkert vettigt folk som försöker hjälpa vettig ekonomisk verksamhet att lyckas. Men där finns också lycksökare som inte vill något annat än att göra stora klipp. Dessutom finns de ljusskygga typer som tjänar storkovan på att sälja vapen och annat människofientligt. De struntar i ideologi och etik och allt som verkligen betyder något för mänskligheten eftersom deras enda mål är mer och mer pengar. Denna företeelse som ursprungligen uppfanns för att vi skulle slippa den krångliga byteshandeln men som nu har blivit ett självändamål. När jag tänker på dessa i jämförelse med de monster i Ogaden-provinsen som gör groteska propagandafilmer om sin egen godhet märker jag ingen skillnad, moraliskt sett. Det är inte skilda världar - Lundin petroleum är medansvariga i mördandet i sin jakt på olja och presterar att säga något om att oljan kan ge välstånd åt människorna i provinsen. De enda som får del av det välståndet är just dessa ljusskygga spekulanter på lyxrouletten som med en förskönande omskrivning kallas börsen. Och naturligtvis den s k presidenten och hans hejdukar i Ogaden så länge de har användning för honom. Jag tror inte han sitter kvar så länge när den här TV-filmen kablas ut i världen eftersom han kommer att bli en belastning för affärerna... Och det är inte skilda världar!

Intellektuell?

Lena Andersson hävdar intellekt och evolution som avgörande storheter i mänskligt liv. Det får hon naturligtvis göra om hon vill eftersom vi lever i en demokrati. Hon är föga originell därvidlag i den tidsanda som råder, så jag väljer att ifrågasätta om hon egentligen tänker så fritt som hon själv hävdar. "Människor och tro" i radions P1 i torsdags bestod av en paneldebatt med bland annat Lena A och ärkebiskopen som deltagare. Därvidlag gjorde sig L A skyldig till en intellektuell fadäs som dessvärre fick stå oemotsagd. När ärkebiskopen utifrån Luthers förklaring till första budet talade om vår tids avgudar nämnde pengar och makt sa L A ungefär så här: "Det är att förminska ert eget budskap att blanda in mammon och liknande i Gudsbilden, det bör ni inte göra" (med reservation för den exakta formuleringen). Detta uttalande får mig att ifrågasätta L A:s så omskrutna intellektuella förmåga. Eller vill hon inte förstå att sex, makt och pengar är vår tids avgudar? De har mycket riktigt inte i Gudsbilden att göra eftersom de är samme Guds motståndare. Och idag är de nakna, utan behov av att förklä sig till fruktbarhetsgudomar av olika slag. Eller KAN hon inte se det? Tidigare har jag hört henne säga att hon använde sitt sommarprogram som en egen predikstol för att ta upp sådant som Kyrka och präster förtiger i sina egna d:o. Min fråga blir då: När satt hon i en kyrkbänk och lyssnade till en kristen predikan? Hon blir mig svaret skyldig, och om hon mot förmodan skulle läsa dessa rader vill jag bara upplysa henne om att jag, och troligtvis de flesta präster i svenska Kyrkan idag, inte alls känner igen sig i hennes beskrivning av vad vi är och gör. Intellektuell hederlighet kräver väl ändå att man sätter sig in i det man kritiserar innan man har moralisk rätt att tala? Men L A har ju evolutionen och större delen av kulturetablissemanget på sin sida. Än så länge. Så värst mycket intellektuell halt finner jag dessvärre inte i det hon säger och skriver.

Hur svårt kan det vara?

Nya skandalscener på en fotbollsarena - denna gång den purfärska Tele2 Arena där ett helt gäng kryp och uslingar lyckades ta sig in på en stängd läktaravdelning och ställa till slagsmål. Alla inblandade talar om problemen med svansen och hävdar att det inte har något med fotbollen eller klubben att göra. Vad är i så fall problemet? Eftersom dessa efterblivna slagskämpar som påstår sig vara supporters denna gång tog sig in på en stängd läktaravdelning är mitt förslag följande: Blockera snabbt alla utgångar därifrån med tillgänglig polis och annan säkerhetspersonal. Bussa varenda idiot till polisstationen, identifiera, ta till åklagare för att ställa dem till ansvar för det faktiska brott de har begått. Därefter, i väntan på rättegång: Stäng av dem från alla idrottsarenor i hela landet PÅ LIVSTID! När de befinner sig på en avstängd läktare blir det ju extra lätt, kanske svårare när de finns ibland mängder av övrig, äkta fotbollspublik. Det viktigaste är ändå det som för mig är det självklara: Livstids avstängning - skulle det på något sätt vara svårt eller i strid med integritet och demokrati? Den eller de som missbrukar sina demokratiska fri- och rättigheter ska fråntas desamma om dåden ifråga äventyrar andra människors liv och säkerhet. På det sättet torde det bara behövas ett antal skandalmatcher till innan de värsta galningarna sitter bakom lås och bom och de som går lösa aldrig släpps in... Sagt och tänkt av en som är road av fotboll....

Kallelser?

Efter kyrkovalet har jag uppfyllts av oro, kamplust, vrede och inte minst ett knippe frågor. Som döpta är vi alla kallade att arbeta för Guds rikes utbredande i tiden i väntan på Jesu återkomst. Enligt Luther har vi alla flera olika kallelser, och många av dem handlar om förhållandet till vår nästa och den värld vi är satta att förvalta. I förhållande till det har jag en del frågor som jag gärna tar emot svar på från dem som känner sig träffade. Var vi verkligen kallade att driva en valkampanj på världens vis med smutskastning av varandra - hur svarar det mot Jesu bön för att vi alla ska bli ett? Var en del av dem som sökte vårt förtroende verkligen kallade till att med utdefinierande och konfliktsökande ord som "homofob", "kvinnohatare", "elitkyrka" och "bakåtsträvare" misstänkliggöra alla som inte helt och hållet tänkte som de själva? Hör verkligen allmänpolitiska floskler som "öppenhet", "tolerans" m. m. verkligen hemma i en Kyrka som är kallad att förverkliga ett Gudsrike i en gemenskap av syndare som av sin mästare uppmanas att älska sina fiender? Och även om SD helt uppenbart har fått alltsammans om bakfoten genom att hävda det fosterländska i Kyrkan - den världsvida Kyrkan är i sig just en sådan mångkulturell företeelse som de i sin allmänna politik vill motverka - så är de inte ensamma om att ha fått saker och ting om bakfoten. Alla partier vill ha kontroll och pressa sina egna agendor på Kyrkan i en tradition som har pågått i snart 1 700 år - minns att det var kejsaren som sammankallade det första konciliet år 325 - den världsliga makten ville ha kontroll över Kyrkan! Är vi verkligen kallade till att acceptera partikäbbel inom Guds Kyrka? Är det förmätet att med aposteln Paulus fråga om Kristus har blivit delad? Att detta sista enligt en insändare i Kyrkans tidning av en KD-politiker betecknas som gallimatias visar väl bara hur snedvridet alltsammans är? Och när ska sossarna och de andra som envisades med direktval till det s k kyrkomötet inse att de själva bär skulden till att deras eget hatobjekt - SD - kom in och fick en plattform? Har för övrigt Kristus kallat oss till att motverka rasism och främlingsfientlighet genom att rösta i ett kyrkoval? För att vara minst sagt sarkastisk tror jag att det behövs lite mer för att klara av den saken! Så svara mig nu - vänner och andra som läser detta - vänta inte i fyra år tills det är dags igen. För då försätter vi oss i samma elände igen. Och djävulen skrattar högt.

Öppenhet och tolerans

Rubrikens två ord förekommer slagordsmässigt i samband med det stundande kyrkovalet. Tror det är av stor betydelse att titta bakom orden och dem som använder dem. ÖPPENHET som slagord låter ju jättebra. Särskilt när det påstås gälla ALLA. Men gör det det? Om kyrkan ska motverka kvinnoförtryck och homofobi, som ofta sägs, glömmer vi ofta att det handlar om personer som ska motverkas, och helst kastas ut. Efter att ha varit i Kyrkans tjänst under snart trettio år i flera olika församlingar och stift kan jag meddela att jag har vänner på båda sidor i de stora konflikter som dessa slagord ger uttryck för. Personliga vänner som jag VET varken är homofober eller kvinnoförtryckare. Men de uttrycker av samvetsskäl och efter teologiska resonemang tveksamhet angående vissa ordningar Kyrkan tagit. Alltså gäller öppenheten inte alla, och framför allt inte dem som går emot en tidsanda. Mitt eget problem är att jag teologiskt kommit fram till att ordningen med kvinnliga präster är självklar, och att åtminstone välsignelse av homosexuella par är helt i sin ordning. Men jag är djupt obekväm med att höra till maktens sida, eftersom så många tongivande debattörer vilar bara på makten utan att ta det teologiska jobbet. Men alla ni som stämplar ut seriösa människor som har ryggrad nog att nyttja sin demokratiska rättighet att anmäla en avvikande uppfattning gentemot majoriteten borde i sanningens namn skämmas. Och framför allt sluta upp att hyckla om en öppenhet som i verkligheten inte finns. TOLERANSEN är intressant eftersom man inte behöver vara kristen för att vara tolerant - det räcker med att vara humanist. Men Jesus säger faktiskt ingenstans att vi ska vara toleranta. Han säger att vi ska älska våra fiender, och det är en helt annan sak. Framför allt ställer det större krav på oss som Kristusefterföljare. Till att börja med: Sluta hyckla om hur öppna vi är och ta diskussionerna med dem som har invändningar mot våra egna uppfattningar. Nu har jag väl för alltid spräckt möjligheterna till de karriärvägar jag aldrig eftersträvat....

Biskop Thomas!

Igår, söndag, inleddes bildandet av föreningen "Anaforas vänner i Sverige". Platsen var Högalids församlingshem och stora salen var knökfull. Biskop Thomas från koptiska kyrkan, som förestår Anafora i den egyptiska öknen var på plats och han talade två gånger samt avslutade kvällen med bön och välsignelse. Först berättade han om Anafora som inte är ett kloster, inte en skola, inte ett konferenscenter utan en filosofi. Att det sedan förekommer både retreater, utbildning och mycket annat är väl närmast självklart. Jag har själv aldrig haft glädjen att få besöka platsen, men blev mycket lysten. Biskop Thomas är en oerhört karismatisk personlighet som knappast kan lämna någon oberörd. Det senaste projektet är att på området skapa en folkhögskola efter nordisk modell - allt i arbetet på att skapa försoning i ett land som riskerar att slitas sönder. Första gången han talade berättade han om allt som händer, och det är inget annat än underverk! När han sedan blev anmodad att tala igen, denna gång om situationen i Egypten just nu gav han givetvis en helt annan bild än den av medierna kriminellt förenklade beskrivning vi vanligtvis får oss till livs. Han berättade bland annat om hur kopter och moderata muslimer verkar för landet Egypten. Där de är helt överens om att de vill ha demokrati, frihet och bröd. Men det viktigaste de är överens om är att få en sekulärt styrd stat. Den 30 juni var årsdagen av president Mursis tillträde, och då samlades man i Kairo till, troligen, världshistoriens största demonstration. 30 miljoner människor slöt upp för att protestera mot en begynnande diktatur. Tänk då på att de kristna kopterna i Egypten är mellan tio och tolv miljoner! Det ligger mörker över Egypten just nu - men ljuset finns! Och Anafora ute i öknen är en av de aktörer vi på olika sätt kan stödja med både böner och bidrag. Med tanke på vad som är på gång här hemma med ett kyrkoval som än en gång håller på att kapas av krafter som inte bryr sig om Kyrkans innersida ett dugg var detta välgörande att få uppleva. Föreningen är ännu inte formellt bildad - men jag återkommer när så har skett. Biskop Thomas sa bland mycket annat att det finns två meningar som styr honom: "Do not be afraid" och "Love never fails". Att ha dessa korta satser i bakhuvudet underlättar bönen!

Politik eller makt?

Idag hörde jag i radion från en god vän som är socialdemokrat att allt i Kyrkan har med politik att göra. Om det underförstått betyder att de partipolitiskt obundna nomineringsgrupperna är helt ickepolitiska har min goda vän och de som tycker likadant faktiskt missat en hel del - eller är det en del av valkampanjernas förenklingar som än en gång lyser igenom? Själv är jag från tiden för mitt politiska uppvaknande till solidaritet med Vietnams och Chiles förtryckta folk matad med Matteusevangeliets tjugofemte kapitel - allt vad ni gjort eller inte gjort osv. En predikan som bränner till har politisk udd, den totala jämlikheten vid nattvardsbordets altarrund är politiskt sprängstoff i alla tider, diakonatets omsorg om de svaga är radikalt politiskt så att det tjuter om det, Skaparens uppdrag till människan att förvalta jorden istället för att idka rovdrift är ett politiskt imperativ om något. Varför propagerar då jag emot riksdagspartiernas inblandning i kyrkopolitiken? Bland annat för att jag finner politik alltför viktigt för att överlåta enbart till politiker. För att jag som kristen ska solidarisera mig med alla, oavsett vilken politisk uppfattning de råkar ha. Eftersom alla är i behov av försoning, uppmuntran och livsmod. Visst får både sossar, moderater och andra partimedlemmar ställa upp i kyrkovalet - men vad har partibeteckningen där att göra? För mig är politik långt mycket mer än politiska partier - det handlar om hur vi verkar och organiserar oss i samhället. Och eftersom de politiska partierna eftersträvar makt genom riksdagsplatser har jag extra svårt att stå ut med dem i kyrkopolitiken. Dels har de i den världsliga politiken i praktiken abdikerat för börsen och en internationell storfinans som vi inte kan rösta bort. Dels är den makt som Jesus representerar genom Kyrkan av ett helt annat slag än den partipolitiska makten. Därför förespråkar jag att vi ska rösta bort riksdagspartierna ur kyrkopolitiken så att Kyrkan kan ägna sig åt reell politik för alla människor istället för att liera sig med dem som bara kan tänka makt - Guds makt är annorlunda!

Yta och djup

Den här gången vill jag parentetiskt inleda med att det manus som hindrat mig från att blogga ligger utskrivet vid min sida och färdigt för bearbetning. 186 manussidor att attackera med rödpennan - själva vardeblivandet av historien är i mål. Men det var inte det jag tänkte skriva om. Som präst är jag engagerad av kyrkovalet - de som hamnar i beslutande församlingar kan ju faktiskt påverka mina möjligheter att utföra det uppdrag jag har ganska mycket. Jag far illa av de politiska partiernas kampanjer för att få röster i sammanhang där många av deras medlemmar aldrig ens skulle komma på tanken att delta aktivt. Från både vänster och höger har jag hört argumentet att någon måste representera alla dem som betalar avgift utan att vara med. Alltså reducerar man det hela till en fråga om att förvalta pengar och struntar i att Kyrkan tillhör Kristus och inte oss. En annan vanlig populistisk idé från politiskt "vänsterhåll" är att det vertikala arbetet är mindre viktigt än det horisontella - underförstått: Vi som ser mässan på söndagen som kraftsamlingspunkt för Guds folk struntar i att tänka socialt och hjälpa de svaga. Den som tittar in i t ex den församling där jag själv tjänstgör ser snart att det ena är beroende av det andra. Vi samlar kraft i bön, ord och sakrament för att sedan gå ut och verka i den värld vi också är en del av. Populistiskt så det förslår att i propagandasyfte skapa en motsättning som inte finns. Slutligen är jag trött på allt hackande på endast Sverigedemokraterna - jag skulle aldrig rösta på dem i något enda sammanhang och tycker att deras politik är undermålig och på alla punkter emot det jag själv står för. Men i Kyrkans sammanhang i allmänhet, och kyrkovalet i synnerhet ser jag ingen som helst skillnad på dem och övriga riksdagspartier! De vill föra in SIN agenda i ett för dem främmande sammanhang där målet i verkligheten är att följa Jesus, inte att förverkliga ett partiprogram. Så en uppmaning till alla som tänker rösta i kyrkovalet är att strunta i all valpropaganda. Som alltid plaskar den på ytan och tar inte tag i de riktigt allvarliga frågorna. Dyk på djupet och välj ett av de partipolitiskt obundna alternativen!

Otakt

Skulle ta en närståendes bil till bilprovningen idag pga vederbörandes bristande tid. Bilen används ganska sällan och är i jättefint skick. Den fick ingen anmärkning, men en varning för en eventuell framtida sådan. "Du måste bromsa den mycket mer" sa han som genomförde testet och visade hur de bakre bromsskivorna var på väg att börja rosta. Sedan fortsatte han: "Det kostar att köra miljövänligt, vet du!" Människan är kapabel att uppfinna det mesta. Vi har till och med fått lära oss hur man kör miljövänligt - kör mjukt, släpp hellre gasen i tid än att trampa på bromsen till exempel. Men det går tydligen inte att utveckla bromsskivor som tål miljövänlig körning? Körde hem den fina och lättkörda bilen i en blandning av missmod och irritation. Var finns alla uppfinnare och produktutvecklare när det gäller att hitta hållbara miljölösningar? Är det den gamla kapitalismen som återigen sticker upp sitt vidriga tryne här? Den (kapitalismen) är ju för sin överlevnad beroende av att ständigt och oavbrutet växa. Alltså tillverka sådant som inte håller så länge i ambitionen att få sälja mer. Och det är vi som finns längst ner i detta vilddjurs näringskedja som får betala. Nya bromsskivor helt i onödan till exempel. Eftersom bilen i fråga aldrig körs i onödan. Det enda i naturen jag känner till som ständigt och ohämmat växer utan en enda vilopaus är cancer. Problemet här är att patienten vägrar sjukdomsinsikt. Och tumören kan inte opereras bort utan att ta till diktatoriska metoder. Om någon eventuell läsare av dessa rader tror att jag därmed förordar en lösning á la Sovjet fattar inte vad det rör sig om. Den statskapitalism det systemet hyllade ställde till med minst lika mycket miljöskador på sin tid och är inget alternativ. Jag har ingen lösning, men önskar mig några politiker som kan uppmärksamma problemen och i demokratisk ordning föreslå styrmedel som tvingar börsparasiterna på knä. Innan det sker kommer världen att fortsätta gå i otakt med sig själv.

Etapp 1 i mål!

Med hänvisning till mitt förra inlägg kan jag inte låta bli att ge ännu en rapport från skrivarverkstaden i Ösmo. Kan avslöja så mycket om den roman som just nu växer fram att den är tänkt att bestå av tre delar. Och nu är första utkastet till del 1 färdigt! En som inte är införstådd med skrivandets processer och olika hinder på dess väg kanske då uppmuntrande vill gratulera mig till att jag gått en tredjedel av vägen. Ja - tänk om det vore så enkelt! Karaktärerna har utvecklats medan jag skriver. En del som skrevs i början går inte ihop med det som har kommit nu i slutet när allting har lossnat på allvar. Så det är inga tre etapper det handlar om, snarare minst trettio! Dessutom är delar av berättelsen placerade i historiska miljöer vilket kräver åtskilligt av efterforskningar. En del hade jag läst in mig på innan inspirationen grep fatt i mig - och nu har jag upptäckt kunskapsluckor som måste fyllas och i sin tur kan kräva omskrivningar, strykningar och tillägg. Men nu går skrivaren varm - innan del 2 får börja gro blir det pappersmanus och rödpenna i soffan innan återgången till datorn och genomförandet av rättningar och ändringar. En sak vet jag säkert: Mina fingrar dansar fort över tangenterna, och de rena skrivfelen är säkert legio. Men de ska rättas till nu. Och i två veckor har jag skrivit under sena kvällar eftersom jag inte har semester längre, utan stortrivs med att vara igång i Ösmo-Torö församling. God fortsättning på sommaren!

Koncentration

Här skriver jag då och då för närvarande. Inte för att det saknas ämnen och företeelser att blogga om, utan för att jag håller på med annat. De senaste två veckorna har mitt nya romanprojekt lyft. Samtidigt ska jag ge intervjuer och föredrag om min nyligen publicerade bok - "Innan tuppen gal". Det går lite i kors i skallen om jag ska vara ärlig. Jag är i och för sig väldigt nöjd med min publicerade roman, men den hade legat färdigskriven i två år när det blev läge att ge ut den. Och i sista korrekturläsningsvändan var jag färdig att spy på min egen text. Men nu skriver jag alltså på något nytt, och det är bara en liten, liten krets som får veta något om innehållet än så länge. Men texten lämnar mig ingen ro eftersom den är i vardande, och då blir det lite svårare att hålla bloggandet igång. Ändå känner jag för att berätta om en intressant korsbefruktning som jag blivit delaktig i de senaste dagarna. Jag hade kört fast i texten och satte på en platta med Bob Dylan medan jag tog paus. Och jag tackar Gud för att jag inte släckte ner datorn under pausen! För plötsligt lossnade allt. Nu sätter jag på en Dylanplatta och texten bara rinner ur mig. När jag började skriva detta inlägg gick de sista minuterna av "Desolation row" i högtalarna... på det här sättet lär jag väl lyssna igenom alla Dylanplattorna innan romanens första utkast är i mål - för det är ett stort projekt den här gången. Kanske läge att dedicera alltihop till hr Dylan när det är färdigt. Och tacka för hjälpen....

Obehaglig sanning

Kunskapskanalen har just visat en dokumentär om sex och äktenskap i mullornas Iran. Med hänvisning till fatwor och traditioner kan ett par där ingå tillfälliga äktenskap på t ex en halvtimme. Att mannen redan är gift innebär inget hinder eftersom han kan ha upp till fyra fasta fruar och hundratals tidsbegränsade och tillfälliga äktenskap om han vill. Enligt de mansgrisiga mullor som intervjuades var detta ett effektivt sätt att hindra all prostitution i Iran. Det faktum att mannen betalar för detta tillfälliga arrangemang gör att det i mina ögon är precis detsamma som prostitution och mullorna blir alltså ingenting annat än ynkliga hycklare som är väldigt noga med att tvätta sig enligt alla föreskrifter när de går in i moskén för att be. Den kvinnosyn de ger uttryck för i åtskilliga yttranden i filmen är skrämmande i all sin vidrighet. Dessutom vet jag från annan källa att åtta- och nioåriga flickor gifts bort i både Iran och åtskilliga arabländer. Om detta ingår i lagstiftningen har vi alltså att göra med lagligt pedofilbeteende och inget annat. Jag försöker vara tolerant, men min tolerans når en oöverstiglig gräns vid dessa fenomen. Det handlar inte bara om värderingar - det handlar om en s k kultur som dessa snuskiga mullor hävdar är enligt Guds vilja. Om dessa rader når längre än mina krior brukar göra lär jag väl bli kallad för islamofob, men då är man ute i ogjort väder. Jag har haft kärleksfulla dialoger med äkta, gudfruktiga muslimer som aldrig ingått ett tillfälligt äktenskap eller hyser en absurd uppfattning om att mannen måste få leva ut sin sexualitet medan en kvinna som gör likadant riskerar att bli stenad eller hängd. Den som går med på att en nioårig flicka gifts bort med en vuxen man är pedofil, eller medverkar till att ett sådant brott begås. I Sverige döms sådana kryp i regel till sluten psykiatrisk vård. Enligt min enkla åsikt borde de dessutom bli kemiskt kastrerade. Punkt slut.

Skönheten om hörnet

Det är sista veckan av min semester och jag börjar känna mig precis så utvilad som väl avsikten är. Spenderar veckan hemma, sover så länge jag vill och gör vad som faller mig in. Ikväll, till exempel, tog jag en promenad med min älskade ner till sjön Muskan som i praktiken ligger bara några steg från vårt bostadsområde. Det är varmt och vindstilla. Vi satte oss på en udde som består av en ganska hög bergklack och såg stupet och träden som utgör strand på andra sidan sjön spegla sig så vackert i den näst intill spegelblanka vattenytan. Jag har bott på Södertörn i snart ett och ett halvt år utan att dessförinnan ha någon relation alls till omgivningarna här. Och jag känner mig riktigt hemma. Skogarna och sjöarna påminner mig om mitt älskade Småland där jag föddes för mer än ett halvsekel sedan. Det som jag i min barn- och ungdom uppfattade som det enda vackra i hela världen eftersom jag obarmhärigt hade ryckts därifrån till Lidingö i och med min pappas plötsliga och oväntade bortgång. Men sommarloven i Småland höll mina vackra minnen vid liv, och långt upp i vuxen ålder ville jag till varje pris tillbaka. Men livet blir ju inte alltid som vi tänkt och planerat. Skönheten och ron finns nära också här och jag får allt svårare att förstå den hysteriska jakten på nya uplevelser i allt mer avlägsna och exotiska resmål. En välsignad sommarkväll på gångavstånd från bostaden känns som en ovärderlig lyx mitt i all strävan. Lisa Nilsson sjöng att hon hade himlen runt hörnet, men det påståendet vill jag knappast jäva eftersom Jesus säger att Guds rike finns inom oss. Men skönheten finns runt hörnet, och det är gott nog så länge vi går på denna jord....

Dags att lära sig ett nytt ord

Efter att ha plöjt igenom de tidningar som samlat sig på hög under en resa insåg jag idag att det är dags att lägga ett nytt ord på minnet: "Prekariatet" - en ny klass i samhället. Ordet bygger på det faktum att denna stora och heterogena grupp av människor hamnar i en extra prekär situation i tider av kris. Just ordet kris är intressant eftersom det alltid används av politiker som ursäkt för att inte göra något åt en rådande situation. Då behöver vi påminna oss om det grekiska ursprunget - "krisis" betyder inget annat än vändpunkt, ett kritiskt läge som är snabbt övergående, men avgörande för det framtida skeendet. Det ord som i Nya testamentet ligger bakom "yttersta domen" är just "krisis" vilket faktiskt ger helt andra associationer än vad århundradens domedagspredikanter velat få oss att tro. Men nu var det prekariatet. I den gruppen ingår ungdomar, arbetslösa, invandrare och projektanställda och deras prekära situation är att de inte har det trygghetsnät som t ex en yrkesutbildning och fast anställning innebär. Populistiska rörelser (läs bl a SD) vinner mycket av sina röster och sympatier på att spela ut dessa grupper mot varandra eftersom populismens generella livsluft är att dela in tillvaron i "vi" och "dem". Men dessa grupper har alltså det gemensamt att de kan räknas till prekariatet. Det som gör deras situation ännu mer prekär är att de knappast kan känna stolthet över att vara ställda utanför och inte räknas med av någon, trots att de uppenbarligen blir fler och fler. När arbetarklassen på allvar fick luft under vingarna för styvt hundra år sedan bars de av en rättmätig stolthet över att vara arbetare, och det ledde till bygget av det svenska samhälle som nu monteras ned i stigande tempo. Om alla dessa grupper som hör hemma i prekariatet förmådde samla sig till en politisk rörelse skulle mycket kunna förändras, och det ganska snabbt. Men en grupp som fråntagits också sin stolthet blir lättare rov för populisternas förvridna verklighetsupfattning, och det är inte konstigt även om det är förfärligt. Artikeln jag hämtat dessa lärdomar ur är skriven av Sofia Näsström och publicerades i SvD under strecket den 19 juni. Författaren beskriver situationen som ett allvarligt hot mot demokratin, och så är det nog. Vi medelklassare som har fast anställning sover gärna vidare i vår trygghetssömn. Det är inte utan att jag skäms - för det här är banne mig allvar!

Lögner och förfalskningar

Har just läst ut en fasansfull och bra bok. Det handlar om Umberto Ecos sista (ja - han har själv sagt att han som åttiettåring inte tror sig mäkta med något mera...) roman, "Begravningsplatsen i Prag". Som vanligt när det gäller Eco är boken en spränglärd berättelse och en riktig bladvändare. Vid läsningen av inledningen höll jag på att ramla ur stolen åtskilliga gånger - av vämjelse. En bitter gammal äventyrare och dokumentförfalskare sitter och skriver dagbok i slutet av 1800-talet och börjar med att frossa i alla fördomar om judar, fransmän och de flesta andra grupper som finns. Under läsningen går det upp för mig att alla dessa uppfattningar var helt gängse för hundra år sedan. Hitler och hans anhang hade kanske lyckats med det de gjorde också utan förnedringen av Tyskland i Versailles-freden och dolkstötslegenden - uppfattningen om en judisk konspriation var i allmänt svang. Jag tror inte att jag förstör någons läsupplevelse om jag avslöjar att det handlar om det vidriga falsariet "Sions vises protokoll". Den avslutande chocken kommer i epilogen där jag får veta att alla personer i historien utom huvudpersonen är högst verkliga och har sagt och skrivit precis de gräsligheter som presenteras i boken. För övrigt menar han ungefär att huvudpersonen är så fiktiv att han är verklig och fortfarande finns... Att kratta manegen för moraliskt korrumperade och skrupelfria demoner genom att förfalska dokument och hitta precis rätt kanaler för att de ska sippra ut och bli till allmänt omhuldade "sanningar" känns så vidrigt bekant. Behöver vi ett avstånd på drygt hundra år och en författare av Ecos kaliber för att se det tydliga mönstren? Det betyder i så fall att vår tids värsta vidskepelse - den att det är pengar och konsumtion som styr allt - kommer att avslöjas först när vi som är med om eländet sedan länge är döda och begravna. Först då kommer det att stå klart vem som har placerat ut de fördolda anspelningarna och lurat alla med den minsta makt att köpa mantrat: "Ekonomin styr allt". När blev ekonomerna makthavare istället för rådgivare? Och är den aggressiva ateismen en del i kampanjen för att förlöjliga de klara bud om omsorg om de fattiga som lyser klart från både Bibel- och Koransidor likaväl som från buddhistiska sutror? Eller hånandet av den s k "tokvänstern" på 70-talet? Visst var vi naiva på många sätt, men vi kunde identifiera en fiende som många av oss dessvärre föll till föga för när det blev nödvändigt att sörja för familj och hem. Känner mig plötsligt lite sorgsen....

"Larmar och gör sig till"

Vet inte vem som myntat rubrikens uttryck, men tycker att det passar för dagens fundering. Mitt älskade barnbarn på sex år ropar väldigt mycket för närvarande. När jag lite stillsamt frågar om hon tror att jag är döv eller möjligtvis själv har ont någonstans ökar volymen ytterligare. När jag passerar skolgården märker jag ett ständigt skrikande och har undrat över vad detta beror på. Man kan få hörselskador för mindre... Eftersom vi dessvärre är utrustade med en uppsjö s k barnkanaler på TV:n har jag lagt märke till en delförklaring där. I många av dessa program (de flesta tycks vara svenskdubbade amerikanska produktioner) är röstläget och tempot för det mesta uppe i rena brandlarmet. Det gäller både de tecknade filmerna och de som framförs av levande skådespelare. För min egen del har det slutat med att jag inte orkar vistas i det rum där TV:n står när dessa program är på - jag blir så stressad att jag fruktar för mitt omdöme och en vacker dag vingar en krukväxt ut genom fönstret eller något åt det hållet. Finns det inga filmer gjorda för barn med vanligt folk som för sansade dialoger och spar larmandet tills det verkligen behövs? "Vargen kommer" blir i detta sammanhang löjligt - röstläget varnar för allt möjligt och MÅSTE på något sätt stressa och påverka dem som med intresse konsumerar smörjan. Jo - någon enstaka gång har jag suttit tillsammans med barnen och tittat. Mest för att vara hygglig. Och kvaliteten på dessa program finner jag verkligen vara vedervärdigt låg i alla avseenden. Men det gäller nu inte bara barnprogrammen. Det finns konstigt nog en och annan film eller TV-serie jag faktiskt har lust att se. En del av dem går på reklamkanalerna vilket innebär att jag drabbas av en massa reklam vars enda poäng för mig är att jag får chansen att gå på toa utan att missa någo av filmen. Ett av de hemelektronikvaruhus som växer som svampar ur jorden gör reklam för en sommarkampanj. Jag tänker inte säga vilket. Rösten som kompar bilderna på de "rekordbilliga" varorna låter också som om kniven satt i honom eller som om det brinner någonstans. Är det någon reklamguru som har kommit på att vi presumtiva konsumenter ska skrämmas till att köpa produkten för att det ska gå oss väl? Eller vill de locka fram vår medkänsla så att vi handlar för att den stackars ropande galningen ska få lindring i sitt lidande? Vart tog den sansade konsumentupplysningen vägen? Eller varför kan de inte lära sig något av en schweizisk urmakare som jag hörde en god historia om: Det var tre urmakare som bodde vägg i vägg på samma gata. En av dem hade hört talas om vikten av marknadsföring och satte ut en skylt där det stod: Här bor stadens bäste urmakare. Grannen såg sig föranledd att bräcka honom och skrev en annan skylt: Här bor den bäste urmakaren i hela Schweiz. Den tredje funderade ett par dagar innan han satte ut sin skylt: Här bor den bäste urmakaren på den här gatan. Jag skulle ha gått till den tredje - inte bara för att han var smart och ödmjuk. Utan framför allt för att han stämde i bäcken och sänkte röstläget. Tänk på Elias möte med Gud - han var varken i stormen, jordbävningen eller elden utan i den stilla susningen. Där kan vi finna Gud och därmed livet och oss själva.

Materiens förgänglighet

Jag hör till dem som aldrig har tyckt om att handla eller alls skaffa mig prylar som jag egentligen inte behöver. Kan naturligtvis inte veta hur jag hade betett mig om jag vore rik och aldrig behövde vända på slantarna i slutet av varje månad, men det är en annan sak. Ändå äger jag en del ting, framför allt böcker, musikinstrument och skivor. Goda att ha omkring sig och bruka men ett elände vid varje flytt - då finns det stunder som jag skulle vilja låta alltsammans ramla av ett lastbilsflak och försvinna i något djupt vatten för gott. Utöver det, kläder och köksutrustning är jag i besittning av en del arvegods. Inga dyrgripar, men lite möbler som har stort affektionsvärde för mig. Framför allt två tunga rottingfåtöljer där min morfar en gång satt och lilla jag lekte i hans knä. Tunga och gammalmodiga men förknippade med minnen av mitt både biologiska och känslomässiga ursprung. Idag fick jag bära den ena till grovsoprummet. Efter lång och trogen tjänst sedan innan min födelse för snart 58 år sedan föll den sönder och måste upphöra att vara bl a min TV-stol, "gostol" som de säger på norska. Lite sorgsen var jag allt när jag kånkade ut med den. MEN - det är ju trots allt bara materia. Och inget sådant består för evigt - det borde vi inte behöva läsa om i Bibeln eftersom det är uppenbart ändå. Minnena av min käre morfar är faktiskt inte beroende av att hans båda fåtöljer finns i mitt hem. Jag kan ändå komma ihåg hans lakoniska yttrande vid ett av de tillfällen då jag lekte i hans knä. Lekte med en stor ring som jag tappade och sedan inte kunde hitta. Han satt lugnt kvar och sa: "Den har väl rullat till Romlagocko." Var det i det ögonblicket min egen kärlek till språket och lusten att leka med ord och ljud på allvar vaknade? Och den lusten finns oberoende av en gammal fåtölj. På något sätt känner jag mig mitt i alltsammans lättad. Ett kolli mindre nästa gång jag måste flytta, även om jag hoppas att det dröjer.

En sorts lättnad

Ända sedan tonåren har jag varit barnsligt förtjust i Richard Wagners operor. När jag lämnnade Stockholm och möjligheten till operabesök minskade kunde jag i alla fall lyssna på skivorna jag samlat på mig. Det är inte detsamma att se och höra en Wagneropera på TV - men det kan duga som substitut. Lätt oroad bänkade jag mig framför TV:n igår kväll för att avnjuta Metropolitans uppsättning av "Parsifal". Oron hänger ihop med en traumatisk upplevelse på långfredagens eftermiddag för åtta år sedan. Då sändes en annan uppsättning av operan i fråga där regissören stolt deklarerade att han gjort om i manuskriptet eftersom han ville låta dramats kvinnliga huvudgestalt, Kundry, förbli vid liv i slutet för att tyst visa hjälten Parsifal ut ur religionens fängelse och in i något nytt. Jag frågade mig då hur ett stort operahus med mycket resurser kan ta sig den moraliska rätten att totalt ändra budskapet i ett 130 år gammalt verk. Folk är givetvis fria att hysa vilka åsikter de vill om religion och konst och allting. Men ger det frikort till att utnyttja och vanställa ett klassiskt verk för att torgföra helt egna idéer? Jag blev dock upplyft och lättad igår kväll; Kundry fick sin frid efter ett tvåtusenårigt irrande över jorden enligt sagans förbannelse. Hon blev fri. Att låta henne leva vidare är ju egentligen vår hemska tid i ett nötskal: Tro på att du får flera liv efter varandra och se det som ett slags merit. I buddhismen och hinduismen som håller en själavandringslära värd respekt ses återfödelsen som ett straff istället för en belöning - ett seriöst försök att hantera frågan om varför det finns så mycket ondska och lidande i världen. Tack vare min kristna tro behöver jag ingen själavandringstro utan är nöjd med hoppet om en evighet där motsatserna löser upp sig inför Guds ansikte. Att tro på flera lärorika liv här är konsumtionshysterin upphöjd till en kvasireligiös tro.....

Vår och längtan

Ju äldre jag blivit, desto sämre har jag kommit att tycka om vintern. Less på att packa in mig i mängder med kläder, less på rädslan för att halka och slå sig eller bryta sig, less på mörker, kyla och snö. Detta har lett till att min längtan efter våren brukar börja i november. Den här gången har jag alltså fått längta länge, föööör länge! Och samtidigt - nu ÄR det onekligen vår och sommartemperatur ute. Då är det precis som om den där långa, envisa och svinkalla vintern knappt hade existerat. Jag bara njuter. Hörde t ex en trädkrypare drilla idag - kunde först inte placera drillen och sortera in den bland de fågelläten jag känner till. Men min underbara arbetskamrat Ami tog reda på det och upplyste mig. Och ytterjackan behövs plötsligt inte, och... ja, nu är våren här och innan vi vet ordet av är det full sommar. Tänker att detta är en god påminnelse om evigheten och längtan efter den. Evigheten är ett ständigt nu där motsatser löser upp sig och all längtan får svar. Det är ju bara en liknelse och får inte pressas för hårt. Men jag kommer att tänka på Berndt Gustafssons fina bild för evigheten: Det är som att vakna den första dagen på sommarlovet. Och till det lade min saknade Inger Lise ännu en bild: I så fall är helvetet att vakna den första morgonen på sommarlovet och inte vilja stiga upp! Vi kan inte avskaffa helvetet - men vi kan ta ansvar för vårt liv här och nu och ända in i evigheten.

"Normal" i skrift och tanke....

Lyssnade just till OBS i P1 och ett intressant inlägg om vad normalitet är. En doktorand i statsvetenskap vars namn flytt minnet pga att ett telefonsamtal kom emellan är på väg att bli pappa och stör sig på frågan om fostervattensprov. Detta inför "risken" att barnet som är på väg skulle visa sig vara skadat eller utvecklingsstört, alltså "onormalt". I sak håller jag med om att rädslan för den utmaning det innebär att få ett barn som pga begränsningar kräver extra omsorg är bekymmersam. Det finns resonemang som har fört oss farligt långt ut på ett sluttande plan mot en farlig syn på människans värde och vad som konstituerar det. Det som kommer, det kommer - så har livet alltid sett ut för mänskligheten och vi har alltid varit olika rustade för att tackla de svårigheter som kan dyka upp längs vägen. Däremot reagerar teologen och Kristusefterföljaren i mig på den kritik av Nya testamentet som förekom i föredraget. Jesus får blinda att se, döva att höra och lama att gå. Alltså är räddningen att begränsningen lyfts av dem den självklara slutsatsen för den fundamentalistiska läsning som en i övrigt klok och sansad person med ett viktigt ärende på hjärtat gör sig skyldig till. Bibeltexten blir helt tagen ur sitt sammanhang och därmed per automatik missförstådd. På Jesu tid var handikappade av olika slag betraktade som fördömda och därmed uteslutna ur mänsklig gemenskap. Att Jesus alls bemöter sådana människor är oerhört i sig, där och då. Att han sedan ger dem hörsel, syn och levande lemmar innebär ju också att han ger dem den plats i människors gemenskap de som skapade människor egentligen alltid har haft rätt till. Och det är det viktigaste och mest tidlösa med Jesu botandeunder. Själva lever vi i en tid som har blindskrift, teckenspråk, rullstolsramper och mängder av lagar som ska underlätta för dem med begränsningar att delta i det vanliga livet fullt ut. I detta ser jag inget annat än en fortsättning på det Jesus var tvungen att göra på ett mer spektakulärt sätt för att mjuka upp våra hårda stenhjärtan. Vet inte hur man länkar detta till P1:s OBS - för detta är viktigt att prata om!

Obekväm igen...

Å ena sidan beskylls Kyrkan för att inte stå för någonting, för att sälja ut sitt budskap och följa med strömmen. Från andra sidan betraktas hon som något gammalmodigt, kvinnofientligt och allt möjligt annat som är politiskt inkorrekt. När vi dock står upp för något - då passar inte det heller. Vill nämna ett litet exempel ur min egen erfarenhet. Av en blivande brud blev jag tillfrågad om min syn på brudöverlämning och svarade ärligt: Jag tycker inte om det eftersom det rituellt betyder att kvinnan låter sig lämnas från en ägare till nästa. Det är vad det rituella språket säger, oavsett vad man sedan själv väljer att tyda in för betydelse i det. Och jag far illa av det eftersom jag inte tycker om att medverka till kvinnokränkning i någon form. Men jag bråkar inte - vill brudparet ha det så är det deras sak. Nu har jag fått veta att jag inte är önskvärd som präst vid bröllopet i fråga för att jag vänligt och ärligt talade om var jag står. Så har också jag fått mig en släng av sleven - bara för att jag har en avvikande uppfattning blir tydligen hela jag fel. Det gör mig inget, är inte mitt problem. Men jag fick en aning om hur en del vänner jag hänvisade till i gårdagens blogginlägg har det. Och då handlar det ändå i mitt fall om en ganska liten sak.... Vart är vi på väg egentligen?

Obekväm

I det debattklimat inom svensk kristenhet som den ateistiska megafonen DN nu har uppmärksammat känner jag mig högst obekväm. Inte för de hårda orden i sig - att ta heder och ära av varann tycks höra till vår fallna natur, och varför skulle vi kristna i det avseendet förväntas vara bättre än andra? Visserligen önskar jag att det vore så, men det är en helt annan sak. Kanske jag blivit helt avtrubbad med tiden, så att jag slutat reagera på alla dessa hårda ord och tillmälen som far kring i luften som kryssningsmissiler. Sorgligt. Min känsla av att vara obekväm grundar sig i det enkla faktum att jag tillhör en majoritet där de flesta av mina åsiktsfränder inte tycks ta jobbet att intellektuellt och känslomässigt reda ut varför de tycker som de gör. Det faktum att majoriteten har makten just i kraft av att vara flest och ha mest stöd i opinionen tycks räcka. Då är det fritt fram att kasta glåpord på alla som avviker, ägna sig åt guilt-by-association gentemot dem som befinner sig i minoritet och läsa det de skriver på samma sätt som fan läser Bibeln. Jag finner det djupt ovärdigt. Inte bara för att vänner till mig drabbas av detta sattyg, utan för att makten aldrig har varit en garant för att man faktiskt har rätt i sak. Är jag nu värd misstänksamhet bara för att jag berättat en obehaglig sanning? Jag har vänner på "fel" sida i en del av de inomkyrkliga debatterna! Människor jag respekterar och värdesätter trots att jag och de inte är överens i alla frågor. Vänner som jag skrattat och gråtit ihop med, grälat och varit överens med. Levande, intellektuella, kärleksfulla människor som stämplas som kvinnohatare och homofober av mediastarka, resursstinna röster som aldrig tycks ha bekymrat sig om att de kanske kan ha fel utan brister så mycket i ödmjukhet att de är övertygade om sin egen förträfflighet i kraft av inget annat än sin mediala makt. Om det går till så i DN är en sak - det är visserligen omoraliskt, men föga förvånande. Men inom Kyrka och prästerskap? Väl medveten om att jag med dessa ord riskerar att göra mig omöjlig i många sammanhang tycker jag det är så hög tid att sätta ner foten att jag tar risken. Och förväntar mig seriösa svar.

Om att följa lagen

Såg just på nyheterna om min uppväxtkommun, Lidingö. En 91-årig man som de senaste 10 åren har vårdat sin alltmer dementa hustru helt och hållet själv har slagit larm om att han inte orkar mer och ansökt om plats på äldreboende. Svaret han fått är inte bara ett råbarkat nej, utan också påpekandet att kommunen följer lagen. Med tanke på de inkomstklasser som dominerar på Lidingö och att mer vill ha mer är jag inte förvånad men icke desto mindre rasande. Hur mycket skatt har inte detta par betalat genom åren? Och om den dementa kvinnan inte hade haft en älskande partner som skött om henne - vad skulle ha hänt i så fall? Naturligtvis har kommunen lagen på sin sida, dvs den skrivna. Men moraliskt har de inte ens ett par trasiga sockor på fötterna och jag undrar i min ilska vem de sparar pengar åt? De som sitter i kommunens politiska ledning har säkert alla skaffat sig privata lösningar både när det gäller sjukvård och framtida behov av äldrevård. De som dominerar på Lidingö skulle väl önska ett amerikanskt pre-Obama-system där de som kan betala för sig får allt och de som inte kan får klara sig bäst de kan. Helst skulle väl ättestupan införas igen. Gamla människor orkar ju inte bidra till kapitalismens ohämmade tillväxt genom att konsumera ständigt mer. Vad säger Lidingö församling om detta? Förmår den vara en profetisk röst på sin hemmaplan? Eller är det samma politiker som befolkar kyrkofullmäktige och gör sitt bästa för att sätta munkavle på präster och diakoner som eventuellt vill höja rösten och berätta om en annan lag än den Svea rikes lag som anger ett minimum av mänsklighet och medkänsla? Många frågor. Dessvärre väntar jag mig inga svar från de ansvariga. Så - om någon av er till äventyrs skulle läsa dessa rader: Kom igen - överraska mig med att ge ett anständigt och allvarligt menat svar!

Eyvind Johnson

Har jag upplyst om vad Sveriges bäste författare heter? Tja - det står ju i rubriken... Som medlem i Eyvind Johnson-sällskapet är jag nyss hemkommen från årsmötet för sällskapet med både föreläsningar och musik. Det handlade om författarens förhållande till musiken och blev ett program som vår ordförande ska ha all heder av. För de som inte känner till denne författare kan jag ge några grundfakta: Född 1900, reste 20 år gammal som fripassagerare till Tyskland och kom att tillbringa hela 20-talet i Berlin och Paris. Drog sig fram på att skriva noveller och skicka hem. Fick sitt genombrott som romanförfattare med den delvis självbiografiska sviten Romanen om Olof. Under 2:a världskriget kom Krilontrilogin som var hans intellektuella värntjänst mot barbariet i Nazityskland och Sovjet. Efter kriget kom en serie riktigt stora romaner. Han blev invald i Sv akademin och fick Nobelpriset 1974. Två år senare gick han bort efter att ha publicerat ca 40 romaner... Min personliga favorit heter "Molnen över Metapontion". Men allt han har skrivit är läsvärt.....

Det är nu det har börjat...

Vi som arbetar i Kyrkan kan lätt förfalla i en farlig tankeslentrian efter att ha firat en av de stora helgerna. Särskilt just nu, när vi har firat DEN största helgen av alla - Herrens påsk. Det farliga tankefelet lyder: "Nu är det över!" För även om arbetsbelastningen i form av extra många gudstjänster kan bli lite större under den viktiga långhelgen är det bara en enda sak som är över, för den här gången. Och det är den stora fastan. Påskdagen är ju i själva verket början på allt vi ser och hör, likaväl som på det vi inte ser och hör, annat än med vår inre blick och hörsel. Vi hör samman med Jesus som i och med sin uppståndelse besegrade vår fiende, döden. En fiende finns kvar, lömsk som ingen. Ignatius av Loyola kallar honom "den mänskliga naturens fiende", Bibeln kallar honom Satan och åklagaren och mest känd är han väl ändå under namnet djävulen. Ordet kommer av det grekiska "dia bolos" som ordagrant betyder "slita isär". Av det förstår vi att någon finns som vill förstöra hopp, tro och kärlek genom att slita sönder det inför oss. Och anledningen är att han inser att han egentligen är besegrad i och med att Jesus besegrade hans främste bundsförvant: Döden. Det var därför de första kristna inte var det minsta rädda för alla de hotelser som slungades emot dem. De visste sig höra till ett större sammanhang. Porten till full delaktighet i detta mysterium är vår död ifrån detta liv - både den faktiska fysiska döden den dag det är dags, men också döden i form av allt vi frivilligt avstår genom att leva i världen men inte av den. Som sagt var: Det enda påsken är slutet på är fastan och dödens makt. I alla andra avseenden är den början.

Långfredag

Blir både förvånad ch förvirrad av en del företeelser i vår egen tid. Igår påpekade jag i all stillsamhet på facebook att jag själv väntar med att önska Glad påsk till efter påsknattsmässan eftersom vi ska igenom Kristi lidande först. En del verkar smått förnärmade - som om jag hade försökt förbjuda någon att önska glad påsk i förtid. När ska vi låta varandra säga hur vi själva vill ha det utan att känna oss kränkta och ifrågasatta mned en gång bara för att vi har en annan uppfattning? Samtidigt kommer jag inte förbi en del bevärande tankar. Nu är alla butiker öppna hela helgen. Påpekandet att en annan ordning rådde förr utlöser en betingad reflex av ilska över religiösa förbud och glömmer något helt annat: Respekten för de kristna helgerna bidrog till att folk slapp jobba och stressa ihjäl sig. Inte minst handelsanställda fick en och annan dag då de slapp att ta ut semester för att få hålla en storhelg med familjen. I slutändan betyder det också att det är bara de stora affärskedjorna som överlever - de har råd att hålla tillräckligt många anställda. Åtskilliga religiöst motiverade förbud har faktiskt sitt ursprung i omsorg om människors väl och ve... För det andra lever vi i en tid fixerad vid ytan, där allt som gör ont helst ska glömmas bort. Då är det alltså enklare att ställa till med dansbandsjippon och liknande på långfredag så vi slipper tänka på allt lidande som världen är full av. Det finns väl proffs som tar hand om sånt? Förlåt min ironi - men för mig är faktiskt långfredagen i väldigt hög grad en dag som handlar om solidaritet. Det är därför vi i Kyrkan är så noga med att minnas berättelsen om hur Jesus mördades - många utsätts i detta nu för samma behandling och behöver påminnas om att Jesus lider med dem. Här hemma delar jag just nu vardagsrum med ett par uttråkade barnbarn. Därför att vi håller TV:n avstängd idag och lyssnar på Bachs och Pendereckis passioner på grammofon och håller dagen stilla. Och äter fisk till middag. I övermorgon blir det påskdag och lammstek och massor av godis för den som vill. Men hur ska vi kunna glädjas på riktigt om vi inte också tar ut sorgen på riktigt? En del av oss har egen sorg att hantera en dag som denna, de som inte har det kan sörja Jesus och alla andra som lider oskyldigt....

När korrekturläsning blir ett nöje

Jag har vänner som skriver mycket men hatar att korrekturläsa. Själv brukar jag inte finna det nöjsamt, utan snarare uppleva det som en slags tvångsneuros. Vissa texter stannar jag upp och läser igenon flera gånger i jakt på alla de skrivfel som inte går att undvika när fingrarna dansar snabbt över tangenterna och hjärtat är fullt av tankar som vill ut i text. Vid dessa genomläsningar finner jag ofta andra fel än skrivfelen - och de är ofta av det pinsamma slaget. Som att tanken har löpt för snabbt och meningen som möter mig på skärmen är fullkomligt obegriplig - inte minst för mig själv. Eller upptäckten av att ha förfallit till banala klyscor. Listan skulle kunna göras längre - men det får räcka med exempel. Just nu funderar jag på om ivern att korrekturläsa sina egna texter ibland kan bli kontraproduktiv genom att göra mig blind för vissa felaktigheter som andra ser med detsamma? Ikväll har jag läst det första korrekturet till min tredje roman, som planeras komma ut till sommaren. En sak gjorde det nöjsamt - det var inte lika många fel som de första två gångerna. Kanske jag har lärt mig något trots allt? En annan sak väckte tanken jag nyss nämnde - jag har harvat igenom min egen text så ofta att jag någonstans under resans gång har blivit "hemmablind"! Har nu rättat till en del uppenbara tokigheter och ser fram emot nästa steg i processen. Och hoppas givetvis på många läsare. Sa jag vad boken heter? Jo - "Innan tuppen gal".

Om den nöjda tröttheten

Det har redan gått en vecka sedan "Båten" hade sitt uruppförande i Ösmo kyrka. Och veckan som gått har präglats av den nöjda trötthet som får bilda rubrik till det här blogginlägget. Det kom mycket folk till båda föreställningarna, ensemblen gjorde en lysande insats och responsen har varit överväldigande. Allra roligast för mig personligen att åtskilliga vill mera, precis som jag själv. Kanske det finns någon läsare av dessa rader som vill ha ett gästspel? Det är i så fall bara att höra sig för med mig. Oavsett hur det blir med det ligger redan ett nytt spel och rycker i min fantasi. Men jag börjar inte skriva ännu - jag tänker nämligen unna mig att vara trött och tom ett tag. Min egen insats i rivningen av ljusriggen efter sista föreställningen har dessutom förorsakat ordentlig träningsvärk. Tänk så många muskler jag upptäckt som jag inte visste att jag hade! En sak måste jag dock nämna något om innan jag återvänder till den nöjda trötthetens viloläge: Under min bloggpaus har vi fått en ny påve, eller rättare sagt, de romerska katolikerna har fått en ny påve. Men eftersom jag i en blandning av allvar och skämt brukar karaktärisera mig själv som "ortodox katolik av luthersk tradition" vill jag ändå dela glädjen och delta i hyllningarna. Att en jesuit för första gången blivit påve tycker jag är enastående, markeringen med namnet Franciskus likaså. Och mina böner har han för allt som kommer att ramla över honom ganska omedelbart. Det enda som stör mig är de svenska mediernas totala okunnighet om kristendom och Kyrka som lyser igenom varje gång de känner sig tvingade att rapportera om någon kyrklig händelse eftersom resten av världen gör det... Men jag borde väl sluta låta mig störa - så här har det ju i princip varit ända sedan jag under 60-talet mobbades på skolgården för att jag trodde på Gud. Den andliga tondövheten har agerat tinnitus i svenska journalisters öron länge nog - alltså låter jag mig störa än mer!

Premiärnerver

Exakt två veckor efter att dessa rader skrivs torde urpremiäen av kyrkospelet "Båten" vara avklarad. Och premiärnerverna gör sig redan påminda. Det kan ha att göra med mina många ansvar i produktionen. Jag har själv skrivit både text och musik, regisserar och har en roll. Men roligt är det. Tio skådisar och den excellenta kyrkokören i Ösmo och hjälp har jag fått där jag som bäst behövt den... Har inte ork att blogga så mycket nu innan det här är i mål. Får bli små rapporter som denna....

Begränsad skrift

En plågsam matthet föll över mig idag på fredag eftermiddag, när jag lyssnade till P1:s "Människor och tro". Nu har tydligen den amerikanska hysterin kring darwinism-skapelseberättelsen i Bibeln trängt in sig också i den svenska skolan. Fick veta att här finns elever som inte kan delta på biologilektioner där utvecklingsläran à la Darwin presenteras för att det blir för jobbigt för dem. Vad har dessa stackars ungar fått lära sig hemma, eller ännu värre: Vad har vissa pastorer lärt dem? Som om inte det vore nog finns det biologilärare som läser högt ur Bibelns skapelseberättelse på lektionerna i akt och mening att jämföra den med Darwins teori! Hur kan det vara att en präst tycker att dessa exempel är både korkade och direkt okristliga exempel på en usel Gudstro? För det första för att Bibeln aldrig har gjort anspråk på att vara en lärobok i naturvetenskap. För det andra eftersom Darwins teorier inte ska behandlas som annat än just det de utger sig för att vara: Teorier som i förhållande till nuvarande samlad kunskapsmassa har mycket som talar för sig. Om jag som kristen vore för min tro beroende av att Bibelns skapelseberättelse vore bokstavligt sann enligt vår tids sanningsuppfattning vore min tro inte något att ha. Det är lika illa som om jag vore beroende av tungotal eller mirakler för att kunna tro på Gud. Det allra värsta är ändå biologiläraren som plockar fram Bibeln på sin lektion för att jämföra skapelseberättelsen med det hon själv har att lära ut - hon beter sig som den ynkligaste bibelfundamentalist i tron att en text vill mer än den kan stå för. Tror hon på fullt allvar att alla vi kristna är så korkade? Min utmaning går nu till alla dem som inte själva är troende och deras uppfattningar om vad kristen tro egentligen är, alltså vad vi som kallar oss kristna efterföljare EGENTLIGEN tror, tänker och gör. Är det enklast att bunta ihop oss i en entydig grupp där alla är kopior av varandra? Eller finns det fantasi och realism nog att se hur olika vi är. Och utmaningen till mina trossyskon, så svaga i tron att ni tror er vara tvungna hålla för sant att jorden skapades på sex dagar osv. är lika viktig den: När ska ni upptäcka att Guds mysterium är för stort att begränsa mellan ett par bokpärmar och att vi har stora utmaningar att hjälpa människor till den tillit som verklig tro innebär? Idag kastade jag handskar åt alla håll för att jag fann det nödvändigt. Håll till godo!

Som om pengar verkligen styr

När EU budgetförhandlar tror de sig kunna lösa ungdomsarbetslösheten genom att satsa ett visst antal miljarder euro och bråkar naturligtvis om summans storlek. När ekonomioraklen anar en vändning i konjunkturen här hemma ligger ansvaret på oss alla att "konsumera mer". Om detta kan inget annat sägas än att den moraliserande vansinnesspiralen fortsätter - och det värsta är att denna vidskepelse tycks ha ett fast grepp om åtskilliga journalister. När hjälpte en massa inpumpade pengar ungdomar att få jobb, på riktigt? När jag själv var ung och inte visste riktigt vad jag skulle hitta på gick jag ner till Lidingöbanan och frågade om det fanns ett ledigt jobb som konduktör. Två veckor senare hade jag genomgått en åtta dagar lång kurs och kunde börja jobba. Detta var på 70-talet och det fanns enkla jobb för den som ville ha. Nu går det inte många konduktörer i lokaltrafiken längre - de är i stort sett ersatta av olika slags maskiner. Allt med hänvisning till att det blir billigare så. Och ingen, jag säger INGEN har lyckats svara på min envisa fråga: Billigare för VEM? Naturligtvis för dem som redan har häcken full av pengar och vill ha ännu mer. Framför allt de parasiter i samhällskroppen som lever av att spekulera i aktier. Folk som ägnar sig åt hederligt arbete och samtidigt finner ett nöje i att spela bingo på börsen må vara förlåtna - det är inte dem jag är ute efter. Pengar finns så det räcker åt alla, men de är dåligt fördelade. Själv har jag inget intresse av mer pengar än att jag klarar hyran, maten och lite, lite till. Så den som tror att dessa rader skrivs av avund är ute och cyklar. Jag kan ju för allt i världen inte bli mer än mätt! Vad är poängen med att stjäla arbetsmöjligheter från unga och andra som inte har hög utbildning för att sedan kasta över dem bidrag för att utföra meningslösa sysslor i "åtgärder"? Och vem har sagt att enkla jobb inte kan vara utvecklande? Och mantrat om att konsumera sig ut ur kriser är lika uttjatat som det är verkningslöst. Väl medveten om att många tror att det inte är ett mantra utan sanning är det i första hand kravet på mig som medborgare som får mig att gå i taket, liksom den moraliserande tonen. Om jag nu nöjer mig med att konsumera den mat jag behöver för att inte svälta ihjäl, betala min hyra för att ha tak över huvudet och slita på de kläder jag har tills jag faktiskt MÅSTE köpa nya - ska jag då känna dåligt samvete för att inte hjälpa upp konjunkturen? Nej - för det första vägrar jag det där dåliga samvetet. För det andra vet jag att det i verkligheten inte fungerar så. Den kris vi lever i är kapitalismens kris. Och kapitalismen bygger på ständig tillväxt. Det enda i naturen jag känner till som växer oavbrutet är cancer. Men de som har makten vill trumma i oss alla att tillväxt är svaret på allt. Patienten saknar alltså sjukdomsinsikt och när bara cancersvulsten än mer. Avslutar med ett citat från en av Buffy Sainte-Maries låtar: "It ain´t money that makes the world go round, that´s only temporary confusion." När jag hörde henne sjunga den live i Lund på 80-talet påpekade hon en rent banal sanning innan hon räknade in låten: Hur många miljarder år har jorden snurrat utan pengar?

Sorg och tacksamhet

Det är svårt att ha vänner som uppnått hög ålder. Detta inlägg är en hyllning till min lärare i historia och svenska, Bengt Gehlin, som gick bort under januari i år. Första mötet med honom, när jag gick i åttonde klass, var en skräckupplevelse. Han var sträng och talade omedelbart om var skåpet skulle stå. Men historia var mitt älsklingsämne och jag hade inte lust att vara rädd för honom, som flera av mina klasskamrater var. När jag sedan kom till gymnasiet och fick honom som lärare i svenska började nog den resa som så brått tog slut nyligen. Han älskade sina ämnen, och den kärleken var smittande för många av oss. När skolan var slut höll vi kontakten med långa, mycket långa telefonsamtal. Vi var inte alltid överens, men byggde med åren upp en ömsesidig respekt som utvecklade sig till djup vänskap. När jag i början av 90-talet kämpade med mitt första romanförsök frågade jag om han ville hjälpa mig att få ordning på alla textmassor som rann ur mig. Det blev åtskilliga möten där Bengt mer än en gång sågade mina texter jäms med fotknölarna. Jag kom i mål med manuskriptet efter ca tio år, och det ligger i en byrålåda för gott. Det kommer aldrig att få läsas av någon annan än mig själv. Anledningen till att jag sparar det är att jag ser det som ett intyg på den privata och avgiftsfria skrivarkurs som just Bengt gav mig under alla dessa år. Nu har jag fått två romaner publicerade och en tredje är på gång, samtidigt som jag skriver på nya projekt. Alla de tre romanerna som publiceras har nagelfarits på längden och tvären av Bengt innan jag vågade lämna dem till min förläggare. Dessutom hade Bengt just fått mitt fjärde färdiga manus för genomgång innan han så hastigt rycktes bort... Vi träffades sista gången strax innan jul förra året. Han var som vanligt och vi satt och pratade i hans lägenhet i fyra, fem timmar. Som vanligt. Minns särskilt att han beklagade sig över att han var på väg att mista sin tennispartner - så vad fanns det för anledning tro att vi aldrig skulle ses mer? Med dessa rader vill jag som sagt ge några personliga minnesbilder av en man som betytt oerhört mycket för åtskilliga generationer av elever. Själv känner jag både sorg och saknad, och mest av allt tacksamhet. Må du vila i frid, Bengt!

En komplicerad verklighet

Så skönt att nyheten om de förstörda kulturskatterna i Timbuktu visade sig vara starkt överdrivna. Precis som invånarna i Qumran-klostret för nästan 2000 år sedan gjorde inför ett väntat romerskt angrepp har personalen gömt undan mängder av manuskript på hemliga ställen. Men islamisternas fanatiska förstörelselusta visar på en komplikation som är mycket mer vanlig än media i allmänhet förmår (eller vill?) upplysa oss om. För i Mali är det muslimer som slåss mot muslimer. Islamisterna är sunniwahabiter ooch för dem är islam lika med en uppsättning regler och lagar som alla utan undantag ska följa - människor får varken tänka eller ifrågasätta. Det som har gjort Timbuktu till ett kulturarv är att det under medeltiden var ett lärdomscentrum, präglat av sufisk islam. Alltså den mystika riktningen inom religionen. Och precis som många kristna mystiker har blivit förföljda av "sina egna" under olika historiska epoker gäller detta i ännu högre grad sufierna. Mystiker är farliga eftersom centrum i deras tro är hjärtat, kärleken till Gud uttryckt i poesi, konst, musik och dans. För förföljarna handlar det om ren lära, moral och omutliga lagar för att inte tala om strävan att klättra i makthierarkier. En annan sida av mystiken som uppfattas som farlig är en upplevelse jag själv gjort: När man kommer tillräckligt långt in i hjärtats bön märker man hur gränserna mellan religionerna tappar i betydelse. Det betyder inte att jag skulle överge Kristus som trons centrum - men i hans kärleks efterföljd kan jag ta in och förstå hur både Muhammeds och Buddhas efterföljare tänker när de låter den gudomliga kärleken styra. En fantastisk grund för givande dialog. Men för dem som sitter på makten - både religiöst och politiskt - är "Vi-och-dem-stämpeln" helt avgörande för att platsen vid maktens köttgrytor ska kunna behållas. När ska fler upptäcka att vägen till Gud inte går via en offentligt upprätthållen moral som innebär groteska straffsanktioner på många håll? Nej - vägen till Gud går via bön, meditation och hjärtats längtan efter kärleken som övervinner allt. För då kommer moralen inifrån och av sig själv.

Palestrina!

Varje gång jag sätter på en platta med Palestrinas musik frågar jag mig om det finns något vackrare. Och varje gång jag lyssnar till Bach frågar jag mig om det finns något häftigare. Så drar jag mig till minnes det jag läste i en bok om den nutida tonsättaren Arvo Pärt för några år sedan, han säger: Musiken finns där hela tiden, det enda som behövs är någon som lyssnar och skriver ned den. Och hans musik är för övrigt bland det finaste man kan höra... Är så glad att jag vuxit ifrån allt det där med ett fåtal favoriter som med automatik utesluter alla andra från ens hemgjorda parnass. I torsdags fick jag njuta av Mozarts musik vid en församlingslunch och mindes lite skamset mina tonår. Då var jag en hängiven Wagnerian och, tyckte jag då, Wagner var den ende som alls kunde komponera en opera värd namnet, tätt följd av Richard Strauss. Kunde t o m påstå att Verdi och Mozart vid en jämförelse stod för lättviktigt trams. Visst hade jag fel - men poängen ligger inte där. Jag älskar fortfarande Wagners och Strauss musik, men kan också njuta av mycket annat. De som känner mig vet ju att jag samtidigt är närmast nörd när det gäller den brittiska rock-gruppen Jethro Tull. Och visst är jag ett hängivet fan - men det betyder inte att allt annat är dåligt. När folk frågar mig om favoritlåtar eller älsklingsstycken har jag upptäckt att det bara finns ett svar: Det beror av vilket humör jag är på. Så välsignat då att det finns så oerhört mycket olika musikstilar att lyssna till och låts sig inspireras av. Och detta hindrar mig inte från att av och till konstatera att vissa typer av musik inte faller mig i smaken, men det betyder inte att jag har ifrågasatt kvaliteten eller kunskapen hos dem som komponerat eller framfört den. Undantaget från den regeln är för mig melodifestivalen som nu med trailers börjar förorena SvT. Jag tycker fortfarande att detta upptrissade, genomkommersiella spektakel är ett hån mot alla seriöst arbetande musiker. Att en hel del duktiga artister är med spelar ingen roll. Väl medveten om att jag nu låter gnällig tänker jag sluta för denna gång - men jag skriver om melodifestivalen för enda gången av ett skäl: Eftersom jag vägrar kasta bort tid med att titta på det kommer jag för flera veckor framåt att hamna utanför en massa diskussioner som fyller fikaraster, kvällspress och sociala medier. Det gör mig inget - ibland är det bara skönt att inte ha något att säga....

När allt fryser

Huttrande i en lägenhet där värmeledningarna inte tycks klara av att hålla polarkylan utomhus stången kommer jag att tänka på ett dåligt skämt jag hörde på 70-talet: Vad kallas "frusna lådor" i Bibeln? Jo - Isaskar. Medger att det är dåligt och förutsätter en bekantskap med Bibeln som idag tycks vara på retur bland folk i allmänhet. Är det därför som jag lite missmodigt känner att den yttre kylan och temperaturen på kulturklimatet och -debatten och tycks ha nått fryspunkten? Varför ska ett nytt humanistiskt förbund alls behöva bildas? De har förvisso rätt i att Förbundet humanisterna kört fast i sina hjulspår av religionsfientlighet och att debatten blivit på tok för polariserad. Men förbundet Kristen humanism har funnit länge - även om det nyligen bytt namn. Är det inte hög tid att sluta med vapenskramlet kring dessa frågor? Vi behöver ju varandra. Och när det gäller tron på Gud kan vi väl komma överens om att vi inte är överens för att upptäcka hur mycket vi faktiskt har gemensamt. Alla vi som är djupt oroade över klimatförändringar, våld mot svaga individer och grupper, girigheten som griper omkring sig som en månghövdad hydra för att bara ta några få exempel. Vi som reagerar på detta och annat kan använda både kristna, humanistiska och naturvetenskapliga argument för att försöka få en ändring till stånd. Det jag önskar mig är åtskilliga nya allianser som kastar den sittande aliansen ur sadeln vid nästa års val. Inte för att jag har några större förhoppningar på dem som i så fall kommer istället - men värre än det är kan det knappast bli. Och mer orkar jag knappt tänka eftersom jag behöver vira in mina kalla fötter i ett pöar filtar.....

Det finns bara vi!

I söndags fick jag predika om Johannes döparens ord angående att Jesus har kastskoveln i handen och ska skilja agnarna från vetet. Länge hade jag svårt för den texten eftersom jag hört och läst så många usla utläggningar av den. Som om vissa av oss skulle vara vetekorn och andra agnar, att vi ska skiljas åt för alltid. Allra värst är de "kristna" som med illa dold skadeglädje påstår att dessa som de själva placerar bland agnarna automatiskt skulle hamna i ett evigt brinnande helvete. Om Jesus är den jag lärt känna kan det inte stämma, och jag har mediterat mycket över hur jag ska tyda texten för att känna igen Jesus i den. Till min hjälp kom minnet av vad farbror Nils i Kroksbygd, Hallaryd, berättade för mig när jag var pojk. När det gröna sädesstrået växer på åkern suger det sin näring ur jorden. Sedan, när det gått i ax suger det endast näring ur strået, det är därför det gulnar. När det sedan är nästan vitt är det dags för skörd och tröskningen tar vid. Så länge strået står på åkern är agnarna nödvändiga som skydd mot väder och vind, kyla och väta. Men när själva säden ska tas till vara behövs de inte längre. Det är ju en fantastisk bild för relationen mellan vårt liv här på jorden och den fortsättnuing vi erbjuds efter det nålsöga som är vår död. Våra agnar är drifter, kläder, önskningar och behov av alla de slag. Inget av det behöver vi när vi ska vidare - döden är vår tröskningsprocess. Och om vi klamrar oss fast vid det vi behövde här när vi ska vidare kommer den tröskningen att bli mycket smärtsam. I en tid utan skördetröskor, som ju Jesu tid var, använde man slagor för att skilja agnarna från vetet. För att separera tog man en s k kastskovel och slängde upp alltsammans i vinden. Eftersom agnarna var lättare flög de bort, medan den tyngre säden föll ner i bingen. Alltså finns det inget vi och dem - erbjudandet går till oss alla. I motsats till vetet som tröskas kan vi tacka ja eller nej. Men de enda som bestämmer i slutändan hur det blir är var och en tillsammans med Jesus själv. Och Andens vind blåser bort allt som inte hör ihop med den Gud vill att vi ska vara. Det finns alltså bara vi - ska det vara så svårt att förstå?

Sekulär evighetslängtan

Det sista jag hörde på morgonekot innan jag skulle till jobbet idag var ett inslag om nya forskningsrön. Det finns de som hävdar att en del av dem som föds idag kan bli 200 år gamla. Min första och spontana tanke var: Tack gode Gud att jag är så gammal att jag slipper! Handen på hjärtat - är det någon som verkligen önskar att bli så gammal? Under min tjugo minuter långa promenad till pastorsexpeditionen funderade jag vidare. Vad är denna längtan efter att förlänga livet egentligen uttryck för? Personligen har jag nu nått den ålder då jag får vara beredd på att vad som helst kan hända. "Jag dras med en efterhängsen hälsa", som en god vän brukar utrycka det, och jag tillhör i det avseendet de lyckligt lottade i livet. Trots sorger och kamper tycker jag också att jag fått ut väldigt mycket av min stund på jorden - tillräckligt mycket för att vara vaccinerad mot bitterhet ifall min goda hälsa plötsligt skulle tacka för sig och ge sig av. Men tanken på att bli ens hundra år gammal som min mormor blev skrämmer mig faktiskt. Hon fick behålla sitt klara huvud livet ut, men synen och hörseln blev utslitna och det förmörkade hennes tio sista år. Hon led oerhört av att inte kunna hänga med i allt som intresserade henne. Med andra ord skulle jag, om jag kunde välja, vilja att livet tar slut när jag inte längre är till någon glädje för mig själv eller mina kära längre. Och skulle jag få en sjukdomsdiagnos med hopplös prognos skulle jag be om endast smärtlindring och tacka för mig medan möjligheten ges. Det är vad jag tänker nu, fullt medveten att det kan bli helt annorlunda när/om det händer. Så långt jag sjäv - men frågan kvarstår: Vad uttrycker önskan att förlänga livet egentligen? Allt hysteriskt tränande och alla tusentals dieter och självhjälpsböcker och Gud vet allt bor på samma gata. Kan det vara så att den kristna evighetslängtan, som jag själv omfattar, i ett sekulariserat tidevarv måste ersättas av något annat? Eftersom många påstår sig inte tro på en hinsides fortsättning på livet, fast i en annan dimension och på ett annat sätt, tycks det ändå finnas ett behov av något mera än det vi har här. Och om svaret är ett förlängt jordeliv är det för mig en ynklig ersättning för det mysterium jag själv tror på: Glädjen över att kampen i det här livet har ett slut. Och hoppet om en evighet där allt är ljus, glädje och evigt liv. Det sistnämnda menat som något helt annat än ett förlängt jordeliv. Jag har ingen aning om hur den evighet jag tror på ser ut eller låter - hade jag det skulle det inte vara något mysterium längre. Det enda jag vet är att tid och rum i vår mening inte existerar där, men att vi måste ha det här för att få struktur på tillvaron. Därför längtar jag till himlen. Men jag ger mig inte av förrän det är dags. Och tills dess hoppas jag kunna fylla ut den bild Gud hade av mig när jag en gång kom till mycket nog för ett kärt möte med min skapare den dag jag får hembud. Det ger mig inspiration för detta liv, som jag alltmer kommit att betrakta som en spännande resa i främmande land. Och bäst av allt är att jag inte vet vad som väntar mig, vare sig här eller där.

Vilken sorts kungar?

På trettondagsafton sände SvT en vederhäftig dokumentär om mysteriet kring de tre vise männen eller stjärntydarna eller kungarna som vi firade med stor familjemässa i Ösmo kyrka på trettondagen. För en utbildad teolog var mycket av det som berättades i programmet inga nyheter, vilket inte gjorde det sämre. Men ett avsnitt satte igång mina tankar i en riktning som inte riktigt passade in i en predikan vid familjemässa - så jag delar dem här istället. Traditionen att presentera dem som kungar uppstod under den turbulenta period av medeltiden då påve och kejsare kämpade om att befinna sig högst på maktens stege. Att göra dessa gåtfulla figurer till kungar som knäböjde för barnet i krubban hade alltså ett ideologiskt syfte i en ack så världslig maktkamp! Det är egentligen alltför banalt, men sanningen är ofta just banal. På medeltiden hade kungar onekligen stor makt och behövde inte besväras av demokratiska institutioner som vi i vår del av världen nu är vana vid. Adelsherrar och biskopar kunde besvära besvära kungarna - men de hade i sin tur oinskränkt makt över sina undersåtar som de sällan tvekade att utnyttja. Men de tre vise männen var stjärntydare - eller, för att tala klarspråk: Astrologer. Och med tanke på astrologins ställning i Rom, Mesopotamien och Persien vid tiden för Jesu födelse behövde man inte vara kung för att ha stor makt. Astrologerna styrde ofta kungarna med sitt stjärntydande. Och det är här som de blir så otäct tidlösa. Fast astrologernas titlar och metoder är annorlunda idag. Vår tids hovastrologer kallas finansanalytiker. Deras gissningar om hur världens börser ska röra sig styr de flesta politiska beslut. Och den förhärskande uppfattningen bland folk mest är att ekonomin styr allt. Om vi som kallar oss kristna går på det har vi böjt knä för en avgud och skillnaden mellan finansanalytikernas gissningar kring börsrörelser och astrologernas tydande av stjärnbanor blir försumbar. Ekonomin betraktas idag som vetenskap precis som astrologin gjorde det då. Poängen i Matteusevangeliets berättelse är att dessa upplyfta "vetenskapsmän" insåg att det finns en som styr allt, och att han låter sig födas in i denna värld för att visa oss vägen till Livet. När ska vi få se vår egen tids astrologer inse vem som skapar, befriar och blåser ständigt nytt liv i den tillvaro vi alla delar? Och inse att ekonomin styr allt i världen så länge vi låter den göra det? Vi kan faktiskt göra något annat. Gå samman och med vår tid och våra gemenskaper visa hur vi struntar i lekstugorna världen över som benämns fondbörser. I förlängningen av det kan vi tillsammans delta i både skapelsen, befrielsen och upprättelsen....

Lär vi av historien?

Idag har SvD en artikel apropå att det är åttio år sedan Weimarrepubliken i Tyskland praktiskt sett upphörde i och med nazisternas maktövertagande. Berlin var en kulturell häxkittel under hela 1920-talet trots ekonomisk kris och oläkta sår från första världskriget. Teatern, musiken och litteraturen frodades som aldrig förr med många nya och chockerande uttryck. Mycket av det som producerades skulle under trettiotalet hamna på bokbål, fördömas som "entartete Kunst" eller i största allmänhet förbjudas. En stor homosexuell subkultur frodades likaså, för att under nazismen bli utsatt för förintelsen på samma sätt som judarna. Fast istället för den gula judestjärnan tvingades de homosexuella som inte mördades direkt att bära en rosa triangel på sina kläder... Idag har vi också ekonomisk kris. Att homosexualitet varken betraktas som kriminellt eller sjukt längre är i och för sig ett framsteg - men mörka krafter som inte gillar sakernas tillstånd växer sig starkare i opinionen. Ingen kan idag uttrycka sig som nazisterna den gången gjorde om judarna offentligt utan att bli lika offentligt nedgjorda vilket också är ett framsteg. Men nu hojtas det om hotet av en islamisering istället. Inte för att jag personligen stödjer islam i allmänhet - den enkla anledningen är att jag är kristen och alltså inte tror som muslimerna. Trots att både kristna, muslimer och judar räknar Abraham som vår stamfar. Men att ifrån min annorlunda tro sluta mig till att islam är roten till allt elände i vår tid är att ta till samma enkla lösningar som nazisterna byggde sin framgång på. Enkla lösningar på komplicerade problem tycks attrahera folk under alla svåra tider. Jag misstänker att det finns många fromma muslimer som är djupt förtvivlade över de odjur i människohamn so världen över i Guds namn begår terrorbrott och förslavar folk i de länder där de faktiskt har makten. Iran och Saudiarabien kan väl räcka som exempel än så länge med tanke på att Talibanerna för ögonblicket inte är något annat än den terroriströrelse de varit hela tiden. Men både Afganistan och Pakistan ligger i farozonen för nya terrorvälden från det hållet. Lite funderingar bara, apropå ett citat vars upphovsman jag har glömt namnet på: "Det enda vi lär av historien är att vi ingenting lär av historien." Det är hög tid att vi hjäps åt att ändra på det.