Martyrdag

Satt i bänken och firade högmässan idag, på Annandag jul eftersom jag har ledigt. Är inte så lite stolt över det mina arbetskamrater gjorde - en mässa på temat martyrerna som ju denna dag handlar om. Vad jag förstår är det illa ställt på många håll i vår Kyrka med den saken. Som en eftergift till vårt övermätta välfärdssamhälle väljer man att ge julkonserter istället för att minnas alla dem som fått ge sina liv för den kristna tron. Hade det bara handlat om en historisk verklighet är det en sak, men kristna martyrer har följt Kyrkan genom hela historien - och i t ex Syrien och Egypten sker det i högsta grad samtidigt som dessa rader skrivs. Att kristna får plikta med sina liv för sin tro. Om inte annat borde alla kolleger som smiter undan gudstjänster i solidaritet med våra trossyskon skämmas. Dessutom är det väl på sin plats att vara lite politiskt inkorrekt genom att påpeka vad sant martyrium handlar om. De islamistiska extremister som hyllas som martyrer för att de sprängt sig själva i luften och dragit med sig en massa andra oskyldiga människor i sin död är inget annat än ett blodigt hån mot det sanna martyrskapet. De kristna martyrerna i Kyrkans barndom var beredda att själva vittna för sin tro med sitt blod om det var vad som krävdes av dem. "Martyri" betyder ursprungligen just vittnesbörd. De dog på de mest groteska sätt, men de skulle aldrig drömma om att dra med sig andra i sin död från detta liv - de gick att möta sin frälsare och stod alltid ensamma inför den världsliga kejsarmakten. Det de vanligtvis anklagades för var att de inte var tillräckligt religiösa! De beordrades hylla kejsaren som gud, och en vägran innebar dödsdom. Vår tids kejsare dödar inte bokstavligt med hjälp av korsfästelser och vilddjur. Men var och en som inte hyllar penningen som tillvarons högsta värde tigs, hånas och svälts ihjäl - metoderna är ofta så subtila att vi likt grodor riskerar att kokas till döds utan att märka det. Det blir allt viktigare att hylla våra martyrer i denna förvridna tid!

Engelsk pop och nordiskt vemod

Lyssnar på BBC-inspelningar med The Beatles från tidigt 60-tal efter att ha ägnat en del av min lediga dag åt att läsa ett par långa noveller av Hans Gunnarsson. Slås av kontrasten mellan hur oskuldsfullt och muntert det låter om alla de covers Beatles gjorde i början av sin karriär och vemodet hos den lysande författaren Hans Gunnarsson. Jag har sagt det förr och skriver det nu: Vi som föddes under första halvan av femtiotalet fick vara med om slutet av den stora, optimistiska festen på sextiotalet. Allt gick bara framåt, popmusiken var glad och lagom upprorisk. Västvärlden tycktes ha en självbild som handlade om ett ständigt framåtskridande och oavbrutet ökande materiell välfärd. Sextioåttavänstern tycktes närmast som en irriterande fluga i soppan för dem som satt på taburetter, oavsett om det var regeringsplatser eller skolkatedrar. Så kom sjuttiotalet med insikterna om miljöhot och utsugningen av tredje världen som båda var en förutsättning för den lyx vi vältrade oss i. Och sedan har det fortsatt. Hans Gunnarsson skildrar ett Sverige som jag misstänker har funnits där hela tiden, för den som velat se. I novellen "Februari" som snarast är att betrakta som en kortroman skildrar han olika människor i ett förortsområde som mer eller mindre misslyckat kämpar med sina liv. Varje sida andas realism och vemod. Över spruckna drömmar? Det vet jag faktiskt inte. Eftersom jag själv växte upp i ett hyresområde och nu åter bor i ett känner jag igen så mycket - det räcker att ställa sig på balkongen och se sig omkring. Gunnarsson har inte bara blicken, utan ett suveränt sätt att skildra det i text. Det är inte min första kontakt med författaren eftersom jag för ett par-tre år sedan läste hans roman "Någon annanstans i Sverige" som är lika vemodig den. Och oerhört rolig mitt i tragiken. Känner av den dubbelheten i det mesta jag ser och hör omkring mig. Och vemodet känns som en ofrånkomlig del av vårt kulturarv - folkmelodierna går oftast i moll, Eva Dahlgren och Eldkvarn låter oerhört vemodiga. Kan det ha att göra med den filt av mörker som ligger över oss under midvintern och längtan till sommarens ljus?

Bildning och utbildning

SvD:s kulturchef, Daniel Sandström skriver en viktig inledning till kulturdelen i tidningen idag, söndag! I svallvågorna efter Pisa-debatten påpekar han den grundläggande bristen på bildning i Sverige. Något politiken under lång tid har bäddat för genom att tänka utbildning som vore den industriell produktion. Och då har naturligtvis humaniora fått sitta emellan eftersom den typen av kunskap inte är mätbar i sådana sammanhang. Den är helt enkelt inte nyttig eftersom den inte ger någon direkt mätbar avkastning. Våra dagars politiker kan vi helt och hållet lämna därhän eftersom de inte tycks kunna lämna sandlådan utan bara skyller på varandra. Det här är en utveckling som pågått i decennier, och att vända skutan kommer att ta tid. Men först måste viljan att göra det infinna sig, och den ser jag ingenstans på ansvarigt håll. Att läsa böcker, lyssna på musik, gå på teater eller bio och konstutställningar har degraderats till att bli en nöjesindustri med synbara resultat. Medan att syssla med datorer och liknande har upphöjts till den viktigaste kunskap som finns i ett "modernt" samhälle. Jag behöver inte orda så mycket om detta - läs Sandströms artikel! En anledning till att jag har svårt att känna mig hemma i min egen tid är just detta. Jag har mäktat med att lära mig tillräckligt om datorer för att kunna blogga, skriva texter och använda e-post. Men jag har inte förmått lära mig att redigera dessa blogginlägg så att de blir mer läsvänliga eller att länka den artikel jag nu hänvisar till. Det gör mig väl till en dinosaurie i detta tidevarv. Men jag har läst hela "Divina Comedia" av Dante, jag arbetar i Eyvind Johnson-sällskapet för att denne viktige författare ska finnas tillgänglig istället för att förvisas till magasinen i våra bibliotek och så vidare. Min fråga till industrialisterna inom vårt utbildningssystem är om det betyder att jag är dum i huvudet?

Tårar

Jag grät en skvätt när jag hörde nyheterna i morse. Och det tror jag mig inte vara ensam om. Jag träffade aldrig Nelson Mandela personligen - men för mig, liksom för ånga andra, känns det som om en kär gammal vän har gått bort. Det här ska inte bli ett långt inlägg eftersom så många andra redan har skrivit och sagt det mesta - varför upprepa? Vill bara påminna om ett citat av honom som i hög grad sammanfattar hela hans gärning. Med reservation för den exakta ordalydelsen: "När jag såg grinden mot friheten öppna sig efter alla fängelseåren insåg jag att om jag inte lämnade hatet och bitterheten efter mig innanför grindarna skulle jag fortsätta sitta i fängelse." Vill vi alla lära oss detta i alla de sammanhang vi finns i? Förmår alla vi som delar Mandelas kristna tro be för att hatet och bitterheten ska utrotas ur våra egna och andras hjärtan? Vill vi inse att det är där all försoning börjar, och utan den leder ingen politik, inga ekonomiska satsningar - ingenting - till en positiv förändring av den värld som suckar och våndas? Vila i frid, Nelson Mandela!

Glädjen i att anstränga sig

När dessa rader skrivs befinner jag mig på Berget i Rättvik kvällen innan jag går i retreat. Har fått uppleva en fantastisk högtid ikväll i och med att den nya tidebönsboken togs i bruk. Det fick mig nu i kvällningen att fundera över ett fenomen i tidsandan som jag skulle vilja kalla "ovilja till ansträngning". Själv har jag bett tidegärden med växlande intensitet sedan jag var tonåring. Den första glädjen handlade om det faktum att Psaltarens psalmer utgör stommen i tidebönerna och att det var Jesu egen bönbok. Sedan har åren gått och den konstanta glädjen numera är att gång på gång bli överraskad av att, som jag trodde, välkända ord plötsligt blir lysande tack vare nya insikter. Att försöka be tidebönerna i tidsmässig anslutning till när de bes på Berget och i kloster världen över ger en fantastisk samhörighetskänsla med hela den världsvida Kyrkan - vi är många som ber och andas tillsammans. Den opsykologiska sanning som måste meddelas varje nybörjare på tidegärden är att det tar ett par hundra gånger att komma in i det här sättet att be. Tror att det delvis kan jämföras med att hitta in i det spelsystem som råder när en i och för sig duktig fotbollsspelare kommer till ett för honom/henne nytt lag. Andningspauserna tar tid att tillägna sig, sjungs delar kan det ta ett tag att komma in i sättet att sjunga, vissa av texterna kan vara svåra att förstå varför de finns just där de står osv. Egentligen går tidegärden och dess inövande totalt emot vår tidsanda, där ingenting tycks få vara besvärligt ens i ett inledningsskede. Det som är svårt struntar vi helt enkelt i. Och det gäller det mesta. Allra värst blir det väl när en parrelation spricker vid första bästa konflikt.... Sanningen om tidegärden är att när man väl kommit över den första tröskeln blir det något att vila i. Både i glädjen över det invanda och att just detta kan bjuda på de mest oväntade överraskningar. Den vanliga högmässan är också ett språk som måste övas för att den ska ge något. Har hört vänner som jag hyser stor respekt för påstå att den borde förenklas för att fler ska ta den till sig. Men när man har varit med om detta enkla några gånger är risken stor att ledan infinner sig - det blir helt enkelt för banalt och håller inte att slita på. Såväl högmässan som tidegärden har ett par tusen år på nacken - egentligen ännu längre om vi räknar med rotsystemet i den judiska gudstjänsten. Menar en del verkligen att vi ska göra oss urarva en tradition bara för att det blir enklare så? Tillåt mig tvivla - det kan bli alltför pratigt och musikaliskt banalt om vi inte ger människor lite att bita i. Lite glädje över att anstränga sig.