Gluggar

Långa gluggar blir det, tidsmässigt sett, i den här bloggen. En anledning är ovana och därmed sammanhängande frustration över att bli så lite läst. Jag tackar för alla goda råd och måste konstatera min otillräcklighet inför teknikens alla konstigheter. Ändå har jag inte gett upp.
Men en långt viktigare anledning till den långa bloggtystnaden från min sida är betydligt roligare att skriva om. De senaste dagarna har jag varit fullt upptagen med att tvätta manuset till min roman "Ulrik och Ludwig" som trots allt tycks bli färdig för utgivning under senhösten. Trodde att det skulle kännas segt att ge sig in i ett manus som jag trodde mig ha lagt sista handen vid för ett halvår sedan. Men arbetet trollband mig, och nu väntar jag redan otåligt på det definitiva korrekturet. Dessförinnan var jag under några veckor bergtagen av ett annat manus som jag ännu svävar i ovisshet om när det gäller utgivning. Det är ingen roman utan en serie meditationer som följer Johannesevangeliet från början till slut. Att känna drivet att skriva och skriva om samtidigt som man jobbar heltid som präst och repar och spelar med ett rockband fyller liksom de av dygnets timmar som står en till buds. Särskilt som man måste sova under några av dem. Är det någon som känner igen sig?
Det kreativa arbetet har dessutom gjort att både TV och radio i stort sett har stått avstängda. Så har jag sluppit höra och se det mesta av den patetiska och skamliga valrörelse som snart når sitt slut. I förhoppningen att jag snart ska orka ta till mig en del av de tekniska kunskaper som behövs för att också Apokatastasis ska lyfta vill jag ändå nu betrakta mig själv som uppe på banan igen.

Vid slutet av semestern

En lång bloggtystnad med anledning av semester. Hör inte till dem som reser med dator utan föredrar gamla hederliga anteckningsböcker för att tankar inte ska flyga sin kos. Har visserligen varit hemma i ett par omgångar under semestern, men har inte känt för att gå in på min egen blogg. Har skrivit annat, läst och avnjutit musik istället. Var på Pumpstockfestivalen i Skottvångs gruva och avnjöt tio timmar musik av blandad halt. Hoppas innerligt att de orkar fortsätta - det var oförskämt lite folk där trots namn som Rebecca Törnqvist, Stina Berge och Leif Brixmark and the new Holland band. Till och med gamla Gudibrallan kom dit, men då hade jag gått hem... Läst en massa böcker har jag naturligtvis också gjort, utom när jag var på retreat i åtta dygn. Då var det bön och meditation för hela slanten. Så nu känner jag mig ordentligt laddad för det som komma skall under hösten.
Längtar tills valdagen är över eftersom ingen av de etablerade politikerna lyckas fånga annat än min antipati. Och ändå måste jag rösta på något, om inte annat för att hålla Sverigedemokraterna utanför riksdagen. En medborgerlig plikt. Har just sänt en insändare till Strengnäs tidning om det jag förmodar är en upplagd taktik från deras sida. Så fort hr Åkesson får tillräckligt många sekunder i media upprepar han samma mantra, vad saken än handlar om: "Det pågår en islamisering av Sverige." Han har väl lärt sig av hr Goebbles som sa: "Upprepar man en lögn tillräckligt ofta får man den till sist att bli en sanning." Känner mig hittills obehagligt ensam om att ha genomskådat detta. Det är jag naturligtvis inte - men jag har faktiskt inte sett någon annan skriva om det.
För övrigt har jag upptäckt att Lotta Lotass är en bra författare som väl förtjänar sin stol i Svenska Akademien. "Tredje flykthastigheten" är en bok jag kommer att återvända till. Och därmed återgår jag till annat skrivande - meditationer över Johannesevangeliet....

Att läsa

Har nu i sommartider ägnat en del fritid åt att läsa ikapp de senaste numren av tidskriften "Independent World Report". En engelskspråkig tidskrift baserad i Sverige och under redaktion av en poet från Bangla Desh som fått fristad hos oss. För den som vill hålla sig informerad om de brott mot yttrande- och åsiktsfriheten som begås världen över är det en guldgruva. Självklart är det oftast djupt deprimerande läsning. Men det som gör mig mest bestört är ändå att mycket av det jag inhämtar totalt lyser med sin frånvaro i tidningar, radio och TV som ändå når flertalet människor. Hur många vet till exempel att Bangla Desh idag är en av världens värsta diktaturer med tortyr som vardagsmat för alla som protesterar mot regimen? Men det är klart, Bangla Desh har ingen olja och inget strategiskt läge. I förbifarten får vi höra om årliga monsunregnskatastrofer och korruption. Ändå handlar det om ett land med åtskilliga miljoner människor som lider. Var finns alla självgoda moraliska megafoner i det här fallet? Bara ett enda exempel har jag härmed lämnat. Kolla mer på www.independentworldreport.com Det är värt besväret.

Senaste nytt

I afton meddelas att statministern och oppositionsledaren strålat samman på hemlig plats för att göra upp om nya spelregler för den kommande valrörelsen. I varje debatt ska alla få tala till punkt. Och det kan de göra eftersom inget misstänkliggörande av motståndarens avsikter kommer att förekomma. Alla kommer att vara överens om att tro varandra om att vilja det bästa för samhället och dess medborgare. Olika åsikter kan förekomma om vägen till ett bättre samhälle - därför får vi som inte är politikst aktiva chansen att rösta på det eller de alternativ vi tror kan gynna flertalet utan att de som eventuellt måste sitta emellan ska råka alltför illa ut. Men har också kommit överens om att sluta ljuga om att det inte finns pengar till sjukvård och skolor. Man ska gemensamt starta en stor kultursatsning där ALLA - gammal som ung likaväl som de mitt i livet - ska få möjlighet att upptäcka vad deras personliga bidrag till en bättre värld kan bestå i. Migrationsverket läggs ned eftersom hela dess personal har kompremetterat sig tillräckligt genom upprepade brott mot de mänskliga rättigheterna. Istället ska...

Och där vaknade jag. Men jag gillade drömmen.

Välkomna till sandlådan!

Lyssnade just på Studio 1 och redaktörer för Aftonbladet och Expressen samt förre pressombudsmannen. En hemsk misstanke slår mig. En avgående minister kritiserar kvällspressen under en presskonferens. Kvällspressen ger igen genom att bygga upp en perfekt koreograferad ryktesvåg. Hoppas för Guds skull att det inte är på det viset - men om så vore: När ska journalister, politiker och andra växa ur koltåldern, leta sig upp ur sandlådan och börja bete sig som vuxna, kärleksfulla människor? Jag har inget att säga i sakfrågan eftersom jag vet för lite. Dessutom angår det inte mig. Men jag förväntar mig anständigt beteende av dem som levererar nyheter till mig. Anar att jag begär för mycket. För övrigt läser jag aldrig vare sig Aftonbladet eller Expressen av skäl jag kan återkomma till ifall någon undrar.

Så var det dags igen

Den första "affären" i förpostfäktningarna inför valrörelsen väcker allmän moralpanik och opinionsundersökningar haglar över oss om "förtroendet för Reinfelt efter Littorin-affären". Alltså är det dags igen. För allt utom politik och visioner för hur Sverige ska ledas efter valet senare i höst. Väl medveten om att jag med dessa rader blir en av alla dem som hänger på har jag ändå ett annat syfte. Vem kan över huvud taget hysa någon som helst tillit till någon enda politiker i dessa dagar? På ytan ser de ut att dingla i trådar som manövreras av media, lobbyister och minst ett tjog mer eller mindre seriösa opinionsinstitut. De får alltså aldrig chansen att tala om vad de egentligen vill. Om vi då undantar de populistiska utspelen av diverse löften som ska ge tusentals jobb och bla bla bla... Från höger till vänster är de alla av samma ull. Framför allt eftersom höger-vänster-skalan genomgått någon slags härdsmälta och blivit en oaptitlig degklump i mitten. Bakom kulisserna misstänker jag de verkliga makthavarna, storfinansen, som ser till att blickarna är vända mot de pajasfigurer som så gärna vill befolka riksdagen. "The show must go on".
Gåtfullt ändå hur man försöker mörka ett påstått brott för att skydda sina barn. Efter allt som hänt de senaste dagarna är det ju just de barnen som får betala med ett omätbart lidande för åratal framåt. För mig är det en moralisk ynkedom av värsta slag. Och dessutom, som sagt, lyser politiken med sin frånvaro.
Betyder detta att jag inte kommer att rösta? Ack om det vore så väl. Jag röstar MOT dem jag tycker är värst. Men de som får min röst ska inte tro att jag alls röstar FÖR dem. För mig handlar det om demokratisk värnplikt. För skulle Sverigedemokraterna komma in i riksdagen vill jag inte vara en av de skyldiga till att det blir så.

Om trofasthet

Eftersom jag har tittat på fotboll vet jag i skrivande stund inte vad riksdagen till sist fattade för beslut om kärnkraften ikväll. Men det spelar ingen roll. Trettio år har gått sedan den s k folkomröstningen. "Så kallad" eftersom riksdagspartierna den gången dribblade bort alltihop genom att servera tre linjer. Att den aktuella debatten skulle komma var vi många som anade redan då. Men jag kan inte låta bli att tänka på en numera avliden god vän som var kristen och folkpartist. För honom gällde inget annat än att kärnkraften skulle vara avvecklad 2010 eftersom folkomröstningen hade landat i det beslutet. Trots att han och jag stod på olika sidor i många politiska frågor kände vi en ömsesidig respekt för varandra och ansträngde oss att lyssna. På sätt och vis är jag glad att han slipper uppleva dagens kappvändare och ordbajare som har panna att kalla sig politiker. De är sofister hela bunten, från höger till vänster. (sofismen var en riktning inom den grekiska filosofin som älskade att göra svart till vitt) Detta spektakel bekräftar bara min känsla av att politikerna har blivit vår nya överklass närmast under dem som i namn av marknaden sitter och rycker i marionettrådarna. Bara man serverar tillräckligt tjusiga ord med det rätta darret på rösten tror man sig komma undan med moralen i behåll. Precis som för fyra år sedan har jag inte den minsta lust att gå och rösta. Men då skulle jag döma mig själv till fyra års tystnad och dessutom skulle jag genom min passivitet hjälpa SD in i riksdagen. Så jag röstar helt enkelt emot dem jag tycker sämst om, men absolut inte för dem som får min röst. Trist, allvarligt och ett hot mot demokratin. Jag tror mig nämligen inte vara ensam om att begära åtminstone ett uns av trofasthet och ryggrad hos dem jag använder min rösträtt till att stödja.

En bortglömd genre!

Sedan något halvår tillbaka är jag uppslukad av en brittisk författare jag inte kände till existensen av så sent som i oktober i fjol. Hon heter Susan Howatch och en del av hennes tidigare romaner finns översatta till svenska. De senaste hon skrivit finns inte på svenska vilket jag med tanke på innehållet finner mycket symptomatiskt. De handlar nämligen om kristen tro i en modern tid. Starbridgeserien, som består av sex delar gavs ut på svenska till en början. Men bara de tre första delarna. Är inte detta typiskt för det svenska kulturklimatet? Här får vi möta vanliga människor som kämpar med sin tro, sin sexualitet, sina relationer och sina dryckesvanor för att bara göra ett axplock. Präster skildras som de vanliga människor på gott och ont som de faktiskt är. Ska jag genrebestämma dem skulle jag vilja sätta etiketten "Själavårdsromaner". Sådana skrevs i Sverige förr, men de kom ut innan Hedenius och makarna Myrdahl fick sätta agendan för vad som skulle tas på allvar och vad som skulle tigas ihjäl. Bo Giertz och Olov Hartman skrev sådana böcker så vitt jag vet. Och egentligen borde alla Susan Howatchs böcker översättas till svenska för att nå en störree publik också här. Det är inte bara det att böckerna tar andliga och existentiella frågor på djupaste allvar. Författaren visar också djupa kunskaper i både teologi, filosofi och, inte minst, psykologi. Och framför allt är historierna så spännande att man ogärna lägger ifrån sig boken förrän man kommit igenom de drygt 600 sidor det oftast handlar om i varje roman. Jag önskar något förlag kunde börja med att komplettera Starbridgeserien med de tre avslutande delarna och samtidigt ge ut de första tre igen. Om någon blir nyfiken kan jag tipsa om att första delen heter "Glansbilder" på svenska och går att beställa på närmsta bibliotek. Börja där! Ryktet om själavårdsromanens död är betydligt överdrivet. I varje fall om vi lyfter blicken över kanten på den svenska ankdammen.

Tillbaka

Det blev ett tag sedan jag skrev här. Dels beror det på lite missmod - inte många tycks ha hittat mig, eller också är det jag skriver totalt ointressant. Men det beror också på att jag under de senaste veckorna har använt all ledig tid till att fullborda ett romanmanus. När ett skrivprojekt får luft under vingarna vill jag inte tappa tempo och det gäller att utnyttja flödet så länge det är där. Nu gick jag ända in i kaklet och sitter på ett manus innan jag ens fått korrekturet på den bok som ska komma ut i höst! Tyvärr blir den inte klar till "Bok & Bibliotek" i Göteborg, men det är inget att göra åt det. Håll gärna utkik efter "Ulrik och Ludwig" från oktober och framåt...
Det händer annat också. Lördag den 29 maj spelar "Spunk" på Aktivum i Mariefred. Vi räknar med att komma igång mellan 20 och 21 och lovar vår vanliga blandning av mina egna låtar och covers. Sedan sist har vi repat in några nya covers...
Symptomatiskt nog har jag äntligen börjat röja i mitt arbetsrum nu när en ny historia blivit klar. Från den dagen den lyfte har högarna växt till oroväckande instabilitet. Och som vanligt upptäcker jag att drygt hälften av det som samlat sig redan är färdigt för pappersinsamlingen. Alltid finns det något att göra. Och till helgen ska två konfirmandgrupper avslutas. Livet blir i varje fall aldrig långtråkigt.

Hur ska det bli?

Var på konfirmandläger i helgen. Blir alltmer bekymrad över en del fenomen i den unga kulturen. Det ständiga sysslandet med mobiltelefoner är ett. Trots tjatet om att de ska vara avstängda är det en del som vägrar. Och när det enda raka sker - vi samlar in samtliga i en kartong att återlämna efter lektionens slut - då brister koncentrationen av oro för att den förbannade tröstnappen inte finns inom räckhåll. Det andra är den uppenbara oförmågan att följa en hel film med ett budskap. Trots att den faktiskt innehåller en och annan actionscen... Det finns annat också - men jag vill inte gå in på det. Framför allt för att jag älskar ungdomar och vill dem väl. Samtidigt är jag själaglad över att vara igenom och förbi den fasen i livet för längesen. Märkte redan som skolpräst under större delen av förra decenniet att ungdomar idag är svårt pressade från så många håll. Inte för att jag tror att det var lättare att vara ung på 60-och 70-talet - men vi slapp i alla fall att få magsår. Det har jag förstått att en del gymnasister får idag. Och så här hade det inte kunnat bli utan oss som nu är mitt i produktiv ålder. Är det någon av oss som på allvar vill ställa oss frågan om vad vi håller på med? Ur led är tiden, och ibland tappar jag faktiskt lusten att hänga med. Så sover jag ut en ledig dag efter ett konfirmandläger och är färdig att hugga i igen... Men jag undrar fortfarande hur det ska bli en gång.

Gammal är äldst

Igår kväll var jag och några tusen till med om en kulturell högtidsstund i Globens annex. Jethro Tull är på turné och jag har räknat ut att det var nionde gången jag fick uppleva detta band live. De är inne på 42:a året i sin karriär och jag har följt dem de senaste 39. Bandet som alla korkade kritiker älskar att hata som lär ha sålt 60 milj plattor och alltid drar fulla hus. Vi som började digga dem som unga tar numera barn och barnbarn med på konserterna. Och jag måste säga att de var bättre än på många år. Till och med ett par nya låtar drog de, som väcker förhoppningar om ett nytt album. Det skulle i så fall bli det första riktiga studioalbumet sedan 1999. För dem som inte känner till Jethro Tull finns det både skivor och videos (många klipp på Youtube). För den som vill höra en unik blandning av rock, blues, folkmusik, renässansmusik och etnomusik är detta Bandet. Den brygd de åstadkommit kan ingen efterlikna. De går inte att ha på i bakgrunden medan man gör annat. Frontmannen Ian Anderson kan i och för sig spela vilket instrument han vill, men numera nöjer han sig med tvärflöjten, den akustiska gitarren och munspelet. En samspelad kvintett med mycket humor på scenen och ett musíkanteri som är omöjligt att hitta någon annanstans. Det framgår antagligen med all önskvärd tydlighet att detta är en partsinlaga av ett hängivet fan, och det förnekar jag inte. Men även solen har fläckar. Under några år på 80-talet beblandade de sig med en synthnisse som frestade mitt tålamod till bristningsgränsen - men den parentesen är sedan länge satt med sitt bakre tecken. Och det enda tråkiga idag är att den gode Anderson har sjungit sönder sin röst och låter inte lika bra längre. Men det kan man ta när allt det andra fortfarande svänger så att det står härliga till. Och vi som gjorde sällskap till konserten igår konstaterade att de åldras med värdighet - därför satte jag rubriken "Gammal är äldst".

Den gode herdens söndag

Eftersom jag är ledig idag firade jag högmässan i Strängnäs domkyrka. Vår gode domprost är en bra predikant och jag känner mig fortfarande upplyft av det jag var med om. Ändå undrar jag lite över en detalj: Texterna om Jesus som herden är så välkända, sa domprosten. Det är i och för sig sant. Det jag uppfattar som problemet är hur vi ska översätta det. För Jesu samtida var bilden av herden fullt begriplig av den enkla anledningen att den då var i allra högsta grad vardaglig. Alla visste vad en herde var. Hur slitigt och farligt jobbet var och att herdar ofta sågs som de lägsta i samhället av många andra. Åtminstone bland dem som hade jobb och positioner. Men vem av oss som lever på 2000-talet har sett en herde i aktion? Vem förstår djupen och höjden och bredden av det Jesus vill säga? Då var det vardagligt, nu har det av bland annat romantiken fått en utslätad och romantisk aura omkring sig som gör det svårt för många att ta orden på riktigt allvar. Hur förkunna vilket slitigt och föraktat job Jesus tar på sig för vår skull och så framkalla den tacksamhet det skulle innebära? Detta har varit min kamp under denna söndag under ett drygt kvartssekel i Kyrkans tjänst - finns det någon som har ett bra svar på min fråga - vilken vardaglig bild av idag kan vi lägga sida vid sida med det som var vardag för 2000 år sedan?

Bra fråga

För en stund sedan fick jag en bra fråga helt apropå: Hur ska man ena ett folk? Om nu jag eller någon annan satt inne med ett bra svar på den frågan hade den i och för sig aldrig behövt ställas, för då hade vi bara gjort det. Men av respekt för den unge man som ställde frågan och för att jag tycker den är viktig fick den mig att tänka högt tillsammans med honom. Jag tror att all enighet börjar i enskilda möten mellan personer. Om vi möter varandra i dialog med grundinställningen "jag kan faktiskt ha fel" öppnar vi för ett bärande samtal. Ingen av oss är fullkomlig, och det gäller också våra åsikter och ideologiska övertygelser. Nästa steg om vi nu kommer fram till att vi inte är överens är att vi åtminstone kan vara överens om just det - vi är inte överens. Ska vi göra något tillsammans måste vi väl börja med vilka mål vi vill uppnå innan vi fastnar i vem och varför och "du fattar inte vad jag menar!" Religionshistoriskt var väl judarna de första att vända uppmärksamheten inåt när det gick dem illa. I deras omvärld var ett förlorat krig också att deras Gud hade förlorat. Judarna vände istället frågan till sig själva: Är det vi som dragit denna olycka över oss genom att bryta överenskommelsen med vår Gud? Detta har naturligtvis inte hindrat människor från att i årtusenden gå i krig för att förinta t o m sina trossyskon. Men det går åter tillbaka på det faktum att vi som är satta att förvalta de gudomliga mysterierna är varken mer eller mindre än människor - vi kan göra fel och vi gör fel. Så hur skulle det vara med att titta på roten till eländet istället för att envisas med symptombehandling? Samtalet som gav upphov till denna spontana kommentar från min sida slutade i samförstånd. Behövde det förresten sägas?

Hög tid!

Nu är det på tiden att alla vi troende - och då talar jag inte bara om oss som gör vårt bästa för att följa Jesus i livet - gör något! Sverige är i klorna på en aggressiv ateistisk propaganda som framställer alla som tror på Gud som vore vi antingen självsprängande terrorister eller menlösa töntar som lever kvar i medeltiden. Av erfarenhet vet jag att vi är många intellektuella, kärleksfulla och samhällsengagerade troende inom alla religioner som våra olika sätt att tro till trots söker dialog och samtal för att hitta ett sätt att samexistera i världen. Och vi behöver kräva vår plats i kultur- och samhällsdebatten utan att bli hånade eller ihjältigna av dem för vilka sådana som oss inte passar in i bilden. Namnet på min blogg är valt utifrån temat att Gud ska bli allt i alla. Och det är inte muslimer, buddhister, judar, hinduer och andra som hotar denna tanke. Det är alla inskränkta gudsförnekare som vill framnställa oss alla som retarderade dumskallar - vi som kan redovisa ett levande förhållande med vår Gud. Eller till och med upplevelser av en osynlig verklighet som kan bryta in i det synliga. Det sker varje gång en kränkt människa får upprättelse, varje år när våren kommer, varje gång ett nytt liv föds in i världen. Vi behöver inte "bevisa" något genom att hänvisa till extraordinära händelser eftersom hela tillvaron så som vi känner den är ett mirakel i sig själv. För oss är Gud den personliga kraft som både omsluter universum och ryms i våra hjärtan. Det är hög tid att jobba för en högtid där vi som tror samlas till bön från alla bekännelser och traditioner för alla dem som placerar problemet hos oss istället för i den sekulariserade tid vi lever i som har kört fast i materialismens återvändsgränd. Verkligheten är mycket större än någon av oss kan ana!

Olika slags kors

Igår följde vi kyrkan Jesu korsvandring. Dagen idag innebär väntan till den dramatiska påsknattsvakan inleds i kväll kl 23.30. Att gå in i en helt mörklagd kyrka är som att gå in i en grav. Men i och med evangelieläsningen om uppståndelsen tänder vi upp hela kyrkan och bilden av att gå igenom död till liv blir fullständig. DÅ kan vi säga "Glad påsk" till varandra. Jag har fått anledning att fundera över detta med att ta sitt kors på sig de senaste två veckorna. Har fått en nerv i kläm i nacken vilket innebär en stundtals outhärdlig smärta i högerarmen. Detta har bland annat hindrat mig från att skriva eftersom också det smärtar något fruktansvärt. Jag får sjukgymnastik och det kommer att bli bra så småningom. Men samtidigt kommer jag inte ifrån tanken på att Gud kanske vill säga mig något med detta? Än så länge vet jag inte vad och vilka konsekvenser svaret kommer att få för mitt fortsatta liv. Men vi får alla våra kors att bära, och mitt handlar just nu om en smärta som gör att sömnen flyr mig emellanåt. Plus att jag tvingas begränsa tiden vid tangentbordet. Så därför orkar jag inte mer just nu och vill några timmar för tidigt önska er som eventuellt har hittat den här bloggen en riktigt glad påsk. Jesus lever!

Gardell igen

Det är intressant att gång på gång se hur vi kan ställa oss olika inför samma verklighet, samma texter. Nu har andra avsnittet av Jonas Gardells söndagsskola just slutat, och jag kan inte låta bli att försöka gå i samtal med honom. Vem har egentligen motsagt honom i att stora delar av GT står för en primitiv form av Gudsdyrkan? Jag skulle vilja kontra hans tankar om offer med vad jag själv mediterat mig fram till. Myten om Adam och Eva lär oss att direktkontakten med Gud bröts därför att de hade ätit av kunskapens träd. Inte för att kunskap i sig var ond, utan för att de inte var mogna att hantera den ännu. Jag begrep inte varför jag var förbjuden att leka vid spisen när jag var liten - jag visste bara att det var förbjudet område. Frestelsen handlar alltså om att ge mig in på något jag (ännu) inte klarar av. Och när jag väl har gjort det säger Gud: Vill du klara dig på egen hand så var så god! Vad är så det första människan hittar på när hon befinner sig på egen hand? Jo, att söka blidka en Gud hon uppfattar som vred. Offerkulten ligger djupt i det mänskliga och jag är inte säker på att Gud egentligen ville ha det så från början. När Israel under Mose ledning är på väg in i Kaanans land finns där folk som offrar hej vilt, det sägs att t o m människooffer förekom. Och nu kommer min tanke om den israeliska offerkulten som är avsett att vara en samtalstrevare till Jonas Gardell: Mellan raderna hör jag Gud tänka ungefär följande: Eftersom du, människa, är så fantasilös att det enda sättet du kan komma på att kommunicera med mig är genom offer, så får jag väl sänka mig till din nivå och tala samma språk. Du får offra i ditt tempel, men då ska du följa de regleringar jag ger dig. Och absolut inga människooffer! Det gick som bekant inte så bra med avtalet mellan Gud och egendomsfolket. Till slut kommer Gud själv som människa i Jesus, och då gör han det enda möjliga för att bryta denna fantasilöshetens förbannelse: Han går in och offrar sig själv för att därmed för alltid ha gjort slut på blodiga offer för all framtid. Han gör precis som vi när vi ska kommunicera med barn - sänker sig till vår primitiva nivå för att vi ska förstå vad han vill ha sagt. Då blir fokuseringen på offerdöden för våra synder inte lika ensidig. Och naturligtvis motsäger det inte tilliten!
Dessa tankar är tillkomna efter mycken meditation över det som jag våndats under lika mycket som Jonas Gardell. Ack om vi kunde talas vid om saken!

I musikens värld

Efter att ha spelat några rocklåtar med några av den kyrkliga ungdomsgruppens medlemmar på församlingens insamlingsdag för Haiti (för övrigt på initiativ av församlingens barngrupper) sjönk jag ner i kyrkbänken här hemma för att avnjuta bl a Bach och Stanley. Fantastiskt med en kyrkomusiker som ser till att det är musik i fas med kyrkoåret varenda lördag kl 15. Mindre bra att vi bara var 5 stycken som hittade dit... Väl hemma igen drog jag mig till minnes att jag läst en intressant artikel om Gustaf Mahler häromdagen och letade fram en LP med hela första och halva femte satsen av dennes andra symfoni - "Aufersteung". Dessutom fick jag sjunga ett par psalmer vid ett brandop i Länna kyrka. Arvo Pärt påstår att musiken finns hela tiden - det viktiga är att det finns någon som lyssnar och skriver ner den. Det är väl ungefär som Michelangelo lär ha sagt: (fritt ur minnet) Bildhuggarens uppgift är att ta fram bilden ur stenblocket. Det finns mycket fantastisk musik som spelas runt om i världen. Skada att så få vill uppleva den levande, äkta varan. Nu när det enda media tycks vilja skriva om är alla upphovsrättsliga strider tack vare möjligheterna att ladda ner musik på nätet. Själv är jag upphovsman och glad för de slantar som ramlar in då och då - men mindre glad åt dem som driver upphovsrättsfrågorna hårdast, skiv- och filmindustrin... Tacka vet jag det äkta, levande! För att omedelbart motsäga mig själv kan jag också meddela att bandet jag spelar med, Spunk, nu ligger utlagt på Youtube. Vi spelar en gammal Beatleslåt och man hör hur publiken sjunger med på refrängen. Ta fram Youtube, skriv Spunk Aktivum och ni får en filmad livelåt...

Gardell förenklar!

Har just sett första avsnittet av Jonas Gardells söndagsskola med blandade känslor. Något irriterande är hans tendens att framställa sig som den förste som upptäckt de tankar han serverar. Jag är med honom i att den gudsbild som Gamla testamentet ger är synnerligen sammansatt och jag har länge kämpat i bön med att förstå befallningen att begå etnisk rensning. Jag är inte färdig med den kampen och blir det kanske aldrig heller. Gud är ett mysterium och varje tid har sina blinda fläckar. Vår egen tids mörker handlar nog om att försöka förstå allt - också det som inte går att förstå. Inte för att jag tror att Jonas Gardell kommer att läsa dessa rader, men jag vill ändå reflektera över en detalj i hans program. Har Gud verkligen "favoriserat" en stam? Om vi ser på hur Guds efterföljare genom tiderna har betett sig kan det se så ut. Men tar vi ett helhetsgrepp på Gamla testamentet är det inte någon favorisering det handlar om. Israels folk blev utvalda av Gud TILL TJÄNST - inte till makt. Och när de förväxlade tjänsten med makt gick det dem illa. Det slutade med ett ödelagt Jersualem och deportation. Och mycket av reflektionen hos folket i exilen handlar just om att de dragit sitt bittra öde över sig själva genom att inte hålla det en gång ingångna avtalet. Som Guds tjänare ser jag mig själv som i-anspråk-tagen av Gud för att tjäna honom, vilket jag bäst gör genom att försöka göra som Jesus skulle ha gjort gentemot min nästa. Att jag sedan är präst betyder att jag också har ett ansvar för att leda gudstjänst, men då är jag tillsammans med Guds folk. Alltså alla som vill höra Gud till. Vore intressant att möta tankar om just detta innan jag skriver vidare...

Humanisterna igen!

Nu går "Förbundet humanisterna" på i ullstrumporna apropå frågan om kristendomens ställning i ämnet religionskunskap som jag skrev om här för någon vecka sedan. Vad jag inte fattar är hur intellektuella människor kan envisas med att förhålla sig döva och blinda för de fakta som inte passar dem. Tidigare har jag försökt bemöta Sturmark när han tjatar om att den gyllene regeln inte har Jesus som upphovman utan Konfucius. Han har inte svarat mig förr och lär inte göra det den här gången heller. Men jag säger det igen: Det finns en avgörande skillnad mellan Jesu gyllene regel och alla andra varianter av den. Medan Konfucius & Co säger "Allt vad ni inte vill att människor ska göra er osv..." säger Jesus: "Allt vad ni vill att människor ska göra mot er ska ni också göra mot dem." Det är alltså positivt formulerat och ställer betydligt högra krav på vår medmänsklighet än att formulera det negativt som t ex Konfucius gör. Då går man bara runt och tar hänsyn, medan Jesu positiva formulering har koppling till hans bud om kärlek till och med till våra fiender. Dessutom tycks nämnda förbund ha kört fast i att det bara handlar om moral. Hade kristendomen verkligen gjort det hade den idag haft en ställning jämförbar med de gamla grekiska gudasagorna. Det handlar om så oändligt mycket mer än moral - och det skulle jag i glädje gå i debatt om ifall någon av dessa upplysningsfundamentalister inom "Förbundet humanisterna" hade stake nog att ta en sådan debatt. Men deras strategi är solklar: Tig ihjäl alla som kan ha lite på fötterna i en debatt!

Finns det någon därute?

Öppnade tydligen det här för fort - hittar inte min egen blogg på google och vet inte vad jag gjort för fel. Så om nu någon, som inte är jag, mot förmodan läser dessa rader av en novis på allt som har med datorer och bloggvärlden att skaffa - snälla, ge mig en vink om hur jag ska "komma ut". Min roman är så gott som färdigredigerad och den sedvanliga dragkampen med förläggaren om eventuella ändringar ytterligare står för dörren. Vill så gärna dela tankar med flera. I väntan på det får jag väl forstätta med mitt arbete och med att läsa Susan Howatchs trollbindande böcker och repa med mitt band...

Religionskunskap?

Morgonekot berättade att tjänstemän i skolverket vill ta bort kristna texter från religionsämnet i skolan. Å ena sidan blev jag inte förvånad - förbundet humanisternas agggresiva kampanj mot alla religiösa uttryck i det offentliga rummet har en längre tid syftat till just detta. Och med bl a en statsminister som inte är medlem i Kyrkan plus andra tongivande figurer i riksdagen kommer väl sagda förbunds envetna tjat i namn av vetenskap att bli lyssnat till. Men är det bra? Är det tolerant? Tar det hänsyn till mänskliga fri- och rättigheter?
Hela idén är följdriktig utifrån föreställningen att det finns något som kallas objektivitet. Det tror inte jag på. Jag kan sträva efter att vara objektiv i många sammanhang och bör också göra det. Men det är en helt annan sak än att jag kan se objektiva fakta. Jag är själv ett subjekt som alla andra och det färgar alla fakta jag tar in. I den meningen existerar det ingen fullständig objektivitet.
Å andra sidan är jag inte heller glad åt den religionsundervisning som bedrivs i skolan. Som präst har jag åtskilliga gånger fått "avprogrammera" mina konfirmander från galenskaper som deras religionslärare har slagit i dem. Nu gäller detta tack och lov inte alla lärare i ämnet - en del är hederliga och kunniga. Men vad med dem som har läst in ämnet med en ateistisk agenda i bakhuvudet? Skulle man kanske flytta in religionsämnet under historia och låta kyrkor, moskéer, synagogor och tempel ta hand om den rena religionsundervisningen för dem som vill ha den? Men det skulle väl förbundet humanisterna också försöka sätta stopp för...
Summa summarum vet jag själv inte hur jag vill ha det. Och så illa som religionskunskapen generellt behandlas i vårt land som styrs av ateister, självgoda nog att tro att vi i detta avseende är ett föregångsland ser jag heller ingen vettig lösning.

All vår början bliver svår

När en tekniskt ointresserad person som gärna skriver vill börja blogga visar sig vissa ting svårare än han trodde. Som att lägga upp bilder och presentationstexter till exempel. Men skriva kan jag - och nu börjar jag med att låta dig som till äventyrs hittar mig sväva i okunnighet om vad jag menar med Apokatastasis. En uppslagsboksliknande förklaring kommer med tiden. Tills dess kan du väl gissa vad jag menar. Redan nu vill jag dessutom tala om att det band jag spelar med kommer att uppträda på Folkets hus i Åkers styckebruk den 27 mars. Vi inleder en kväll där också minst ett band till kommer att äntra scenen. Det är gratis inträde och utöver mina egna låtar kommer vi att spela material av bland annat Dylan och Beatles. Så småningom kanske några av mina låtar hamnar här, även om jag trivs bäst live, i direkt möte med publiken.
Märker att min frustration över ingångssvårigheterna med det tekniska blåste bort allt vettigt jag hade att säga och ber att få återkomma snarast möjligt.