Hur svårt kan det vara?

Nya skandalscener på en fotbollsarena - denna gång den purfärska Tele2 Arena där ett helt gäng kryp och uslingar lyckades ta sig in på en stängd läktaravdelning och ställa till slagsmål. Alla inblandade talar om problemen med svansen och hävdar att det inte har något med fotbollen eller klubben att göra. Vad är i så fall problemet? Eftersom dessa efterblivna slagskämpar som påstår sig vara supporters denna gång tog sig in på en stängd läktaravdelning är mitt förslag följande: Blockera snabbt alla utgångar därifrån med tillgänglig polis och annan säkerhetspersonal. Bussa varenda idiot till polisstationen, identifiera, ta till åklagare för att ställa dem till ansvar för det faktiska brott de har begått. Därefter, i väntan på rättegång: Stäng av dem från alla idrottsarenor i hela landet PÅ LIVSTID! När de befinner sig på en avstängd läktare blir det ju extra lätt, kanske svårare när de finns ibland mängder av övrig, äkta fotbollspublik. Det viktigaste är ändå det som för mig är det självklara: Livstids avstängning - skulle det på något sätt vara svårt eller i strid med integritet och demokrati? Den eller de som missbrukar sina demokratiska fri- och rättigheter ska fråntas desamma om dåden ifråga äventyrar andra människors liv och säkerhet. På det sättet torde det bara behövas ett antal skandalmatcher till innan de värsta galningarna sitter bakom lås och bom och de som går lösa aldrig släpps in... Sagt och tänkt av en som är road av fotboll....

Kallelser?

Efter kyrkovalet har jag uppfyllts av oro, kamplust, vrede och inte minst ett knippe frågor. Som döpta är vi alla kallade att arbeta för Guds rikes utbredande i tiden i väntan på Jesu återkomst. Enligt Luther har vi alla flera olika kallelser, och många av dem handlar om förhållandet till vår nästa och den värld vi är satta att förvalta. I förhållande till det har jag en del frågor som jag gärna tar emot svar på från dem som känner sig träffade. Var vi verkligen kallade att driva en valkampanj på världens vis med smutskastning av varandra - hur svarar det mot Jesu bön för att vi alla ska bli ett? Var en del av dem som sökte vårt förtroende verkligen kallade till att med utdefinierande och konfliktsökande ord som "homofob", "kvinnohatare", "elitkyrka" och "bakåtsträvare" misstänkliggöra alla som inte helt och hållet tänkte som de själva? Hör verkligen allmänpolitiska floskler som "öppenhet", "tolerans" m. m. verkligen hemma i en Kyrka som är kallad att förverkliga ett Gudsrike i en gemenskap av syndare som av sin mästare uppmanas att älska sina fiender? Och även om SD helt uppenbart har fått alltsammans om bakfoten genom att hävda det fosterländska i Kyrkan - den världsvida Kyrkan är i sig just en sådan mångkulturell företeelse som de i sin allmänna politik vill motverka - så är de inte ensamma om att ha fått saker och ting om bakfoten. Alla partier vill ha kontroll och pressa sina egna agendor på Kyrkan i en tradition som har pågått i snart 1 700 år - minns att det var kejsaren som sammankallade det första konciliet år 325 - den världsliga makten ville ha kontroll över Kyrkan! Är vi verkligen kallade till att acceptera partikäbbel inom Guds Kyrka? Är det förmätet att med aposteln Paulus fråga om Kristus har blivit delad? Att detta sista enligt en insändare i Kyrkans tidning av en KD-politiker betecknas som gallimatias visar väl bara hur snedvridet alltsammans är? Och när ska sossarna och de andra som envisades med direktval till det s k kyrkomötet inse att de själva bär skulden till att deras eget hatobjekt - SD - kom in och fick en plattform? Har för övrigt Kristus kallat oss till att motverka rasism och främlingsfientlighet genom att rösta i ett kyrkoval? För att vara minst sagt sarkastisk tror jag att det behövs lite mer för att klara av den saken! Så svara mig nu - vänner och andra som läser detta - vänta inte i fyra år tills det är dags igen. För då försätter vi oss i samma elände igen. Och djävulen skrattar högt.

Öppenhet och tolerans

Rubrikens två ord förekommer slagordsmässigt i samband med det stundande kyrkovalet. Tror det är av stor betydelse att titta bakom orden och dem som använder dem. ÖPPENHET som slagord låter ju jättebra. Särskilt när det påstås gälla ALLA. Men gör det det? Om kyrkan ska motverka kvinnoförtryck och homofobi, som ofta sägs, glömmer vi ofta att det handlar om personer som ska motverkas, och helst kastas ut. Efter att ha varit i Kyrkans tjänst under snart trettio år i flera olika församlingar och stift kan jag meddela att jag har vänner på båda sidor i de stora konflikter som dessa slagord ger uttryck för. Personliga vänner som jag VET varken är homofober eller kvinnoförtryckare. Men de uttrycker av samvetsskäl och efter teologiska resonemang tveksamhet angående vissa ordningar Kyrkan tagit. Alltså gäller öppenheten inte alla, och framför allt inte dem som går emot en tidsanda. Mitt eget problem är att jag teologiskt kommit fram till att ordningen med kvinnliga präster är självklar, och att åtminstone välsignelse av homosexuella par är helt i sin ordning. Men jag är djupt obekväm med att höra till maktens sida, eftersom så många tongivande debattörer vilar bara på makten utan att ta det teologiska jobbet. Men alla ni som stämplar ut seriösa människor som har ryggrad nog att nyttja sin demokratiska rättighet att anmäla en avvikande uppfattning gentemot majoriteten borde i sanningens namn skämmas. Och framför allt sluta upp att hyckla om en öppenhet som i verkligheten inte finns. TOLERANSEN är intressant eftersom man inte behöver vara kristen för att vara tolerant - det räcker med att vara humanist. Men Jesus säger faktiskt ingenstans att vi ska vara toleranta. Han säger att vi ska älska våra fiender, och det är en helt annan sak. Framför allt ställer det större krav på oss som Kristusefterföljare. Till att börja med: Sluta hyckla om hur öppna vi är och ta diskussionerna med dem som har invändningar mot våra egna uppfattningar. Nu har jag väl för alltid spräckt möjligheterna till de karriärvägar jag aldrig eftersträvat....

Biskop Thomas!

Igår, söndag, inleddes bildandet av föreningen "Anaforas vänner i Sverige". Platsen var Högalids församlingshem och stora salen var knökfull. Biskop Thomas från koptiska kyrkan, som förestår Anafora i den egyptiska öknen var på plats och han talade två gånger samt avslutade kvällen med bön och välsignelse. Först berättade han om Anafora som inte är ett kloster, inte en skola, inte ett konferenscenter utan en filosofi. Att det sedan förekommer både retreater, utbildning och mycket annat är väl närmast självklart. Jag har själv aldrig haft glädjen att få besöka platsen, men blev mycket lysten. Biskop Thomas är en oerhört karismatisk personlighet som knappast kan lämna någon oberörd. Det senaste projektet är att på området skapa en folkhögskola efter nordisk modell - allt i arbetet på att skapa försoning i ett land som riskerar att slitas sönder. Första gången han talade berättade han om allt som händer, och det är inget annat än underverk! När han sedan blev anmodad att tala igen, denna gång om situationen i Egypten just nu gav han givetvis en helt annan bild än den av medierna kriminellt förenklade beskrivning vi vanligtvis får oss till livs. Han berättade bland annat om hur kopter och moderata muslimer verkar för landet Egypten. Där de är helt överens om att de vill ha demokrati, frihet och bröd. Men det viktigaste de är överens om är att få en sekulärt styrd stat. Den 30 juni var årsdagen av president Mursis tillträde, och då samlades man i Kairo till, troligen, världshistoriens största demonstration. 30 miljoner människor slöt upp för att protestera mot en begynnande diktatur. Tänk då på att de kristna kopterna i Egypten är mellan tio och tolv miljoner! Det ligger mörker över Egypten just nu - men ljuset finns! Och Anafora ute i öknen är en av de aktörer vi på olika sätt kan stödja med både böner och bidrag. Med tanke på vad som är på gång här hemma med ett kyrkoval som än en gång håller på att kapas av krafter som inte bryr sig om Kyrkans innersida ett dugg var detta välgörande att få uppleva. Föreningen är ännu inte formellt bildad - men jag återkommer när så har skett. Biskop Thomas sa bland mycket annat att det finns två meningar som styr honom: "Do not be afraid" och "Love never fails". Att ha dessa korta satser i bakhuvudet underlättar bönen!

Politik eller makt?

Idag hörde jag i radion från en god vän som är socialdemokrat att allt i Kyrkan har med politik att göra. Om det underförstått betyder att de partipolitiskt obundna nomineringsgrupperna är helt ickepolitiska har min goda vän och de som tycker likadant faktiskt missat en hel del - eller är det en del av valkampanjernas förenklingar som än en gång lyser igenom? Själv är jag från tiden för mitt politiska uppvaknande till solidaritet med Vietnams och Chiles förtryckta folk matad med Matteusevangeliets tjugofemte kapitel - allt vad ni gjort eller inte gjort osv. En predikan som bränner till har politisk udd, den totala jämlikheten vid nattvardsbordets altarrund är politiskt sprängstoff i alla tider, diakonatets omsorg om de svaga är radikalt politiskt så att det tjuter om det, Skaparens uppdrag till människan att förvalta jorden istället för att idka rovdrift är ett politiskt imperativ om något. Varför propagerar då jag emot riksdagspartiernas inblandning i kyrkopolitiken? Bland annat för att jag finner politik alltför viktigt för att överlåta enbart till politiker. För att jag som kristen ska solidarisera mig med alla, oavsett vilken politisk uppfattning de råkar ha. Eftersom alla är i behov av försoning, uppmuntran och livsmod. Visst får både sossar, moderater och andra partimedlemmar ställa upp i kyrkovalet - men vad har partibeteckningen där att göra? För mig är politik långt mycket mer än politiska partier - det handlar om hur vi verkar och organiserar oss i samhället. Och eftersom de politiska partierna eftersträvar makt genom riksdagsplatser har jag extra svårt att stå ut med dem i kyrkopolitiken. Dels har de i den världsliga politiken i praktiken abdikerat för börsen och en internationell storfinans som vi inte kan rösta bort. Dels är den makt som Jesus representerar genom Kyrkan av ett helt annat slag än den partipolitiska makten. Därför förespråkar jag att vi ska rösta bort riksdagspartierna ur kyrkopolitiken så att Kyrkan kan ägna sig åt reell politik för alla människor istället för att liera sig med dem som bara kan tänka makt - Guds makt är annorlunda!

Yta och djup

Den här gången vill jag parentetiskt inleda med att det manus som hindrat mig från att blogga ligger utskrivet vid min sida och färdigt för bearbetning. 186 manussidor att attackera med rödpennan - själva vardeblivandet av historien är i mål. Men det var inte det jag tänkte skriva om. Som präst är jag engagerad av kyrkovalet - de som hamnar i beslutande församlingar kan ju faktiskt påverka mina möjligheter att utföra det uppdrag jag har ganska mycket. Jag far illa av de politiska partiernas kampanjer för att få röster i sammanhang där många av deras medlemmar aldrig ens skulle komma på tanken att delta aktivt. Från både vänster och höger har jag hört argumentet att någon måste representera alla dem som betalar avgift utan att vara med. Alltså reducerar man det hela till en fråga om att förvalta pengar och struntar i att Kyrkan tillhör Kristus och inte oss. En annan vanlig populistisk idé från politiskt "vänsterhåll" är att det vertikala arbetet är mindre viktigt än det horisontella - underförstått: Vi som ser mässan på söndagen som kraftsamlingspunkt för Guds folk struntar i att tänka socialt och hjälpa de svaga. Den som tittar in i t ex den församling där jag själv tjänstgör ser snart att det ena är beroende av det andra. Vi samlar kraft i bön, ord och sakrament för att sedan gå ut och verka i den värld vi också är en del av. Populistiskt så det förslår att i propagandasyfte skapa en motsättning som inte finns. Slutligen är jag trött på allt hackande på endast Sverigedemokraterna - jag skulle aldrig rösta på dem i något enda sammanhang och tycker att deras politik är undermålig och på alla punkter emot det jag själv står för. Men i Kyrkans sammanhang i allmänhet, och kyrkovalet i synnerhet ser jag ingen som helst skillnad på dem och övriga riksdagspartier! De vill föra in SIN agenda i ett för dem främmande sammanhang där målet i verkligheten är att följa Jesus, inte att förverkliga ett partiprogram. Så en uppmaning till alla som tänker rösta i kyrkovalet är att strunta i all valpropaganda. Som alltid plaskar den på ytan och tar inte tag i de riktigt allvarliga frågorna. Dyk på djupet och välj ett av de partipolitiskt obundna alternativen!