tisdag 29 juli 2014

Förlorad tro?

"Vi förlorar inte tron - den slutar att prägla våra liv, det är det hela." Så låter Georges Barnanos huvudpersonen i sin roman "Prästmans dagbok" skriva. Just hemkommen från en vecka i Taizé har jag funderat och mediterat mycket över just detta - den förlorade tron, som enligt Bernanos alltså är något annat. Jag reste till Taizé präglad av bedrövelsen över samtalsklimatet, eller snarare bristen på detsamma i svensk kristenhet. Stod i valet mellan att som tjänare i Kristi Kyrka fortsatt engagera mig med mina bidrag till helheten eller att isolera mig i den lilla församling där jag tjänstgör och strunta i resten. Jag kommer hem med ett beslut fattat att än så länge inte ge upp den världsvida gemenskapen. Men jag efterlyser ett annat tonläge från alla sidor. Och bannlyser allt tal om inklusivitet så länge det innebär exkluderande av alla som ifrågasätter de beslut som fattats i politisk ordning utan ett omsorgsfullt teologiskt förarbete. Jesus säger att vi ska älska varandra - var finns den kristna syskonkärleken på bloggar och i tidningskrönikor idag? Vidare säger han att vi alla ska vara ett så att världen kan tro (Joh. 17) - om vi alla uppfattade detta som ett bud att följa med alla olika uppfattningar om vad det i praktiken innebär skulle allt se annorlunda ut. Praktiken äger rum på församlingsnivå och olika samfund emellan på lokalnivå. Har den institutionella nivån vett att lyssna in vad som faktiskt händer runt omkring i kristenheten när det gäller just åtlydnaden av detta Jesu kungsbud? Och har vi gräsrötter jobbat tillräckligt med vårt högmod för att i vår tur lyssna till dem som i kraft av teologisk kunskap och praktiserad bön har betrotts med ett större ansvar? Om inte har tron slutat prägla våra liv, och då är Kyrkan precis så illa ute som en del vill göra gällande. Jag återkommer om detta - men nu får det räcka för idag.

torsdag 17 juli 2014

Bedrövad

Hamnade i ett meningslöst gräl på facebook med någon jag inte alls vet vem det är, och känner bara tomhet och bedrövelse över min egen dumhet. Efterhand förstod jag mig ha brakat ihop med en konvertit som tydligt drabbats av en för vissa konvertiter svår sjuka: Att ha hittat hem innebär att allt man lämnat är fel och ont och satans anhang. Tack och lov finns det även sansade människor som vill lämna ett kristet samfund för ett annat av åtskilliga skäl. Människor som i sina böner visar omsorg också om det sammanhang där de av någon anledning inte känner sig hemma längre. Men min bedrövelse går djupare än så. För min egen del ligger åtskilligt av studier och bön bakom varje ställningstagande jag intar, och det har INGENTING med politisk korrekthet att göra. Jag känner mig rent av illa till mods av att tillhöra majoriteten i vissa teologiska stridsfrågor inom mitt eget samfund just för att de inte behandlas som teologiska frågor, utan som maktfrågor. Jag har nära vänner som inte delar mina uppfattningar som nu blir utdefinierade, hånade och stundtals ärekränkta för att de talar om vad de tycker. Orkar till exempel inte läsa någonting från Seglora smedja - det räcker med en del citat därifrån för att gör mig än mer bedrövad över det usla samtalsklimat som nu råder inom Kyrkan. Alla påståenden om högt i tak till trots är det faktiskt inte sant att så är fallet. Snacket om att vara inkluderande skorrar genomfalskt eftersom detta inkluderande lever av att exkludera alla som tillvitas att vara exkluderande bara för att de är tveksamma till vissa reformer och ordningar som pressats igenom politiskt utan att ett tillräckligt grundligt teologiskt studium har fått ge de enda argument som borde räknas och tas på allvar när en kristen Kyrka vill ändra på gamla ordningar. Själv har jag inga som helst anspråk på att göra kyrklig karriär, utan är fullt nöjd med den tjänst jag har. Hade jag däremot haft några maktambitioner hade jag inte kunnat skriva dessa rader eftersom jag då direkt hade utdefinierat mig själv. Nu har jag väl gjort det i alla fall, och det är i så fall på tiden. Det är nämligen många av mina vänner som drabbas av bannstrålen från ett hycklande kyrkligt etablissemang som inte ens har vett att sätta "Uppdrag Granskning" på plats för sitt groteska sätt att missbruka prästers tystnadsplikt. Resultatet kan dessvärre bli fler som inte bara konverterar, utan som dessutom drabbas av den konvertitsjuka jag inledningsvis nämnde. Och röstläget höjs på bägge sidor som om Johannes 17:e kapitel vore struket ur Bibeln. Är det konstigt att människor vägrar tro?

måndag 14 juli 2014

Läs BOKEN!

Äntligen har jag kunnat ta mig tid att läsa Niklas Rådströms "Boken" som jag köpte på bokmässan i fjol. För den som inte vet det: Författaren har gjort en roman av Bibeln - en helt lysande roman! Stundtals brast jag i gråt vid läsningen - både av det vackra språket och det modiga och samtidigt respektfulla sättet att hantera materialet. Som präst är jag av naturliga skäl väl hemmastadd i Bibeln. Det gjorde att jag så att säga kände till allt som skulle hända i förväg - spänningen låg i hur författaren använde materialet. Och han överraskade mig på flera plan. Dels visste jag redan vilken kompetent författare Rådström är, men nu har han överträffat sig själv. Mina förväntningar var högt ställda och överträffades ändå med råge. Han gör krysskopplingar mellan olika bibelavsnitt som känns hisnande och ändå landar mitt i hjärtat. Och som den författare han är väljer han att göra Skaparen till en skrivande konstnär som skriver fram hela skapelsen och dess fortsättning. Syndafallet yttrar sig i att de människor han ger liv går honom ur händerna. Jag vet inget om Niklas Rådströms eget förhållande till den kristna tron - men Bibeln är han väl inläst på och hanterar den som en sann mystiker. Det finns bara en sak att göra: LÄS BOKEN! Jag talar inte om rätt eller fel tolkning utan om det som varje seriöst troende människa måste göra - låta skriften bli levande in i egen tid och andning!