Lurad

Det borde förvåna att det nya avtalet med NATO inte har väckt större rabalder. Men jag har slutat bli förvånad över de styrandes bedrägerier. Det Sverige jag växte upp i var neutralt (åtminstone var det vad vi fick höra) och ett NATO-medlemskap skulle aldrig komma ifråga. Så gick svenska soldater in under NATO-befäl i Afghanistan. Stridisarna i flygvapnet fick också leka med NATO i Libyen. Folkpartiet var under lång tid förvaltare av en gammal, fin liberal ideologi och värda min respekt - även om jag inte delade deras uppfattningar. Sedan har de förvandlats till euro- och NATO-fanatiker och tycks ha placerat sig till höger om moderaterna. Är det de som har drivit på i det fula spel som nu förbereder för NATO-övningar på svensk mark? Detta beslut som i gårdagens nyheter bara presenterades som ett faktum utan allvarliga ifrågasättanden från något håll. Vårt land smygs alltså in i en militärallians utan att vi väljare får en chans att säga vårt i frågan. Är inte sådana beslut så stora att de behöver luftas ordentligt i debatt innan de fattas? Och var finns alla journalister som gräver nu? Slutligen: Alla ni som hävdar att svenska media är vänstervridna - vad säger ni om det här? Blir bara bedrövad över att media agerar knähund till en högerregering som smygvägen ansluter oss till en militärallians utan att det väcker det minsta uppseende. Jag trodde faktiskt att vi lever i en demokrati - men i detta avseende är jag grundlurad.

En vedlämpares funderingar

Arbetsdagarna på Berget är över - de som för min del inleddes med plattsättning och lite sandskyfflande innan huvuduppgiften tog vid - att flytta brasveden från vedbacken in i de två vedbodarna. Vi var många som hjälptes åt, slitsamt var det och många goda skratt fick vi. Gissar att vi flyttade minst åtta kubikmeter ved på två dagar utan att missa vare sig mässa, tideböner, måltider eller trevlig kvällssamvaro. Kom att tänka på den uppsats i litteraturvetenskap jag skrev i våras om en novell av Eyvind Johnson. Denna novell skrevs samtidigt som "Romanen om Olof" i fyra delar kom till under mitten av 1930-talet. Där skildras bland annat arbetet som vedlämpare på ett tåg i norra Norrland mitt i smällkalla vintern. Att i kyla av polarlika mått stå på en vedvagn i fart och oavbrutet kasta in vedklampar till eldaren som stod inne i loket för att skicka in dem i pannan kan inte ha lockat fram många skratt. Så frågan är: Kan jag med bevarad anständighet kalla mig en vedlämpare efter dessa två dagar? Solen sken, betinget var att göra så mycket vi hann med utan att för den skull förta oss. Njae... Det enda vi hade gemensamt med den unge Olof från trettiotalet var nog att det var just ved vi hanterade, men att den lämpades från stapel till släpkärra och från släpkärra in i en vedbod ett par underbara sensommardagar var något helt annat. Så olika villkor lever vi under. Efter skildringen i romanen om Olof frågade jag mig hur pojkstackarn alls överlevde dessa grymma vintermånader. Dessutom var det huggen brasved vi hanterade, medan jag föreställer mig att de vedklampar som skulle lämpas av den rullande vedvagnen var av helt andra dimensioner. Beundrar Olof samtidigt som jag nu när det är klart sitter och känner av en massa muskler i kroppen som jag förut inte visste om att jag ens hade i kroppen....

Vikarierande plattsättare

Befinner mig på Berget i Rättvik och deltar i vänföreningens arbetsdagar. Alltså inte retreat den här gången, men väl bön och mat av hög kvalitet som alltid på Berget. Vi hjälper till med olika praktiska ting, vilket föranledde rubriken ikväll. Plattorna framför ingången till S:t Davidsgården hade satt sig och många har tydligen snubblat på uppstickande kanter. Jag var en av tre som sattes på det jobbet. Att jag inte hade den ringaste erfarenhet spelade liksom ingen roll när de andra hade det. Att vara hantlangare till folk som kan sin sak är både stimulerande och lärorikt. Att göra något helt nytt i livet om så bara tillfälligt uppmuntrar livsandarna. Att sedan i kapellet få be vesper innan den välsmakande kvällsmaten serveras är inte fy skam det heller. Anledningen till denna lilla berättelse är en önskan att delge en liten, liten flik av vad kristet liv också kan handla om. Vi som är präster hamnar lätt i det teologiska och liturgiska hantverk vi kan och i vårt uppdrag att undervisa om tron. Men tron handlar om så mycket mer än att läsa sin Bibel, även om det också är viktigt. Att med utgångspunkt i mässan ägna vardagen åt tjänst riktad till alla människor omkring mig är en del av kristet LIV. När trons fiender ska hitta argument för att vi är en fara för andra gräver de ofta ner sig i just Bibeltexter och ställer oss till svars för diverse citat, ryckta ur sina sammanhang. Den bistra sanningen för dessa belackare är att om man inte ser och upplever det liv som flödar ur Ordet och sakramenten förstår man ingenting - även om man till äventyrs skulle kunna citera hela Bibeln....

Civilisationens dödgrävare

IS står uppenbarligen för något helt nytt i modern tid. Triumferande berättar de om alla sina illdåd i detalj via nätet. Och givetvis sker alltsammans i Guds namn - jag väntar för övrigt fortfarande på ett offentligt avståndstagande från de muslimer som motsätter sig IS milt sagt speciella tolkning av islam. Det som är nytt är skrytandet över illdåden. Till och med Hitler, Stalin, och andra moraliskt efterblivna tyranner under de senaste hundra åren har låtit bli sådant. Tvärt om har tortyr och avrättningar oftast ägt rum i avskilda källarrum och dolts under floskler om det germanska tusenårsriket eller strävan efter det klasslösa samhället. Nazi-Tyskland klädde ut några mördade polacker i polska militäruniformer som en ursäkt för att kunna angripa Polen och starta det som blev andra världskriget - att "förklara krig" som gjordes när första världskriget startade hade så att säga kommit ur modet. De flesta illdåd - oavsett om det gällt CIA:s inblandning i Chilekuppen 1973 eller Baader-Meinhof-ligans framfart under samma decennium - har ursäktats med att vara svar på en angripares aggression. IS struntar i till och med den civilisatoriska fernissan över sina vidriga handlingar. Måste erkänna att detta har satt min pacifistiska övertygelse i gungning, och det gör ont.

Ödmjukhetens väg

Har just läst en liten bok med titeln "The way of humility" av Jorge Mario Bergoglio. Många av oss vet att denne man nu kallas Franciskus och är påve i Rom. Det är ett par essäer med några år på nacken, skrivna av en kardinal i Buenos Aires och präglade av argentinska förhållanden. Icke desto mindre är de allmängiltiga, för den som släpper den falska stoltheten och därmed öppnar sig för att de har något att säga både mig och alla andra. Först talar han om synd och korruption eftersom vi har en förmåga att sätta likhetstecken mellan de två fenomenen. Visserligen överlappar de varandra, och synden ligger bakom korruptionen - men de är faktiskt inte samma sak. Syndare är vi alla, men alla är inte korrupta. Att vara korrupt är att acceptera destruktiva handlingar, tänkesätt och attityder som något helt normalt. "Alla andra är ju såna - varför inte jag också?" Det har bäring på mycket som händer just nu i både Kyrka och samhälle - att acceptera en lögn bara för att en majoritet har gjort det är att åka med på det sluttande planet. Ett annat kännetecken på en korrupt person är att alltid placera det som är fel och ont hos andra utan att någonsin ägna sig åt självrannsakan. Farisén och tullindrivaren som gick upp till templet för att be är det återkommande exemplet på skillnaden. Den andra essän handlar om självanklagelser och utgår från texter av ökenfadern Doroteus av Gaza. Jag kom att tänka på Chestertons noveller om fader Brown - han kunde lösa mordgåtor eftersom han alltid gick till sig själv och ansåg sig fullt kapabel att begå de brott han åtog sig att lösa. Det är tuff kost han serverar, den gode Franciskus - men det är en skola i ödmjukhet som är bristvara i vår självgoda tid. Eftersom jag fått tag i boken i Bergets boklåda, Rättvik vet jag inte var den annars kan finnas. På katolsk bokhandel kanske? Den är i vilket fall läsvärd....

Nu svär jag nog i kyrkan...

Har just läst Dag Sandahls senaste bok - "Inget för någon". Och visst kommer somliga av mina vänner tycka att jag svär i kyrkan när jag menar att det är en bra bok. Dag hör till dem som enligt många tongivande debattörer och makthavare inte borde finnas där han är - stadigt rotad i den svenska Kyrka där han blivit både döpt, konfirmerad och prästvigd. Jag håller inte med om alla slutsatser i boken och delar inte alla ståndpunkter. Men vem kan med bevarad intellektuell heder frånkänna Dag hans analytisk förmåga och en närmast självförtärande kärlek till den Kyrka han tjänat under ett långt prästliv? Jag har själv under några år arbetat tillsammans med honom och har därför en god dos erfarenhet av hans kvaliteter. De kvaliteter som så många inte ser bara för att han hör till de utdefinierade. Dessutom har han blivit slagpåse för att han är dum nog att sticka ut hakan med sina obekväma slutsatser. Som i sin tur är dragna ur ett envetet forskande och bedjande. Var slutar ett likriktat samhälle där man slutar lyssna till dem som vägrar passa in i mallarna? Dessvärre i en allt förödande idioti. Och även om jag som sagt inte delar alla slutsatser i boken är den en utmaning till mycket - bland annat till att jobba hårdare som församlingspräst med just det som Dag lyckats bättre med än många av oss: Att bygga församlingsliv. Såja. Nu har jag svurit färdigt och räknar kallt med att få på pälsen från vissa håll. Det ändrar inte faktum: "Inget för någon" är en utmaning för alla som menar allvar med att vilja samtala sig fram.

PK-träsket

Är tystnaden från Uppsala ifråga om ISIS framfart i själva verket ett symptom på ett gammalt problem i Sverige? Det som idag kallas att vara PK - politiskt korrekt - har sina rötter i en konsensuskultur av ganska hög ålder. Där tolerans har blivit lika med en ängslig vägran att ta ställning så fort det bränns och man riskerar att "kränka någon". Alltsedan Hedenius filosoferade sig fram till att religiösa utsagor är meningslösa eftersom de inte går att vare sig verifiera eller falsifiera har alla tankar om tro förvisats till den privata sfären och förklarats vara icke-frågor i det offentliga rummet. Åtminstone är det vad Förbundet humanisterna kräver ska utföras fullt ut genom att t ex förklara radio- och TV-gudstjänster som propaganda för privata trosuppfattningar. Vad de maktägande företrädarna i vårt samhälle för denna felaktiga uppfattning inte vill vidgå att vårt lilla hörn av världen är tämligen ensamt om att tänka så. Det ger t ex som resultat att åtskilliga asylsökande skickas tillbaka till en säker död eftersom förföljelse pga trosuppfattning inte har någon betydelse för majoriteten av de handläggare som på deportationsverket har att hantera traumatiserade människor i mängder. Om detta inlägg tycks råddigt är det bara en avspegling av den komplexa och skrämmande verklighet världen av idag visar upp. Ty mitt i splittringen hänger allt samman - och i Sverige tycks tongivande personer fortfarande lida av den hybris som säger att vi svenskar är kallade att lära resten av världen hur de egentligen borde tänka. Ynkligt är ordet.

Var är ni?

Alla ni muslimer som i vår del av världen brukar hävda att islam egentligen är en kärlekens och barmhärtighetens tro - varför tar ni inte plats i media och fördömer IS som står för allt annat än kärlek och medkänsla? Och ni som bor och verkar i Sverige - var finns er egentliga lojalitet? Jag är väl medveten om att världens muslimer är splittrade i ett otal riktningar som historiskt sett gärna har dödat varandra i Guds namn när det i själva verket har handlat om så banala ting som girighet och makt. Det faktum att vi kristna i historien har burit oss lika illa åt ursäktar på intet sätt det som sker nu. Det som pågår är ett utrotningskrig mot alla som inte går med ett mördargäng i deras specifika tolkning av islam. Naturligtvis gör det extra ont för mig som kristen att mina trossyskon slaktas i drivor. Skulle några judar råka uppehålla sig i området för det utropade kalifatet går väl de samma öde till mötes. Så jag ansluter mig till flera andra och begär till att börja det minsta möjliga - kom ut och ta avstånd! För era egna likaväl som för mina trossyskons skull. Och i förlängningen för att motverka främlingsfientligheten här hemma. Förstår ni inte att ni göder alla extremister som babblar om en "islamisering" av det svenska samhället genom att tiga? Eller är det så illa att ni är rädda för repressalier? Det som sker just nu är en hädelse av grövsta slag - men så kan man inte säga i Sverige om man vill bli tagen på allvar. I det offentliga Sverige är ju allt heligt avskaffat.....

Riktiga män?

Gårdagens ilskeutbrott har pyst ut till ingenting då den bloggare jag kritiserat sökt förklara sig. Fortfarande råddigt och oklart, men den debatten får nu vara för min del. Skulle ändå vilja hålla fast vid skillnader mellan kristendom och islam ett tag. Vid upprepade tillfällen har muslimer av olika riktningar "förklarat" tvånget för muslimska kvinnor att täcka sig helt och hållet i följande banor: Eftersom mannen är skapad som han är blir han automatiskt kåt så fort han ser en blottad kvinnlig ankel. Därför är burka, niquab, shador eller vad det nu heter i de olika länderna att betrakta som ett skydd för kvinnan. Fattar inte dessa s k män vilken ynklig figur de gör med sådana uttalanden? I kristet språkbruk är sådant inget annat än den obotfärdiges förhinder eller kort och gott hyckleri. För det första betraktar de kvinnan som ett stycke kött (det finns faktiskt citat från imamer som utan att skämmas gör just sådana jämförelser)avsett att väcka mannens lust. Men om det nu skulle vara så att ALLA vi män skulle vara skapade till horbockar missar de som hävdar det ändå en för mig som kristen viktig poäng: Vi får alla impulser till både det ena och det andra som enligt både tro och vedertagen sekulär moral är fel, förkastligt och helt enkelt ONT. Andlig träning handlar i hög grad om att bekämpa dessa impulser och söka slita upp dem med rötterna. Och det är ofta en livsläng kamp för oss alla eftersom vi är fallna i synd. Även sekulära människor ägnar sig åt denna moraliska träning, fast med annan motivation. I fallet sexualitet är resultatet ofta detsamma - respekt för andra människors integritet, oavsett kön. Då blir min fråga: Ägnar sig inte muslimska män åt andlig träning? Med risk för att klassas som islamofob hävdar jag att de i detta fall (åsynen av en kvinna) är lata, fega, efterblivna och så pass ynkliga att de inte förtjänar att kallas riktiga män. Deras blick på kvinnan är precis densamma som den västerländske pornografens som i praktiken berövar kvinnan hennes fulla människovärde.

Skamsen präst.

Hittade genom en fb-vän ett blogginlägg av kollegan Ulf Lindgren i Stockholms stift som fick mig att skämmas så att jag rodnade. Av kommentarerna förstår jag att han genom sitt naiva påstående att ISIS inte står för en religiös konflikt har fått åtskilliga människor att lämna svenska Kyrkan. Om nu denne Lindgren vore representativ för vår Kyrka hade jag själv tagit min mats ur skolan med en gång - men han är faktiskt inte ett dugg representativ. Att folk lämnar Kyrkan pga vad han skriver är något som drabbar även mig. När jag började läsa trodde jag i min enfald att han ville visa hur komplext skeendet i den aktuella konflikten är. Men det visade sig tvärtom vara en absurd förenkling, så grov att det hela blir till lögn i toleransens och yttrandefrihetens namn. Funderar starkt på att anmäla honom till domkapitlet i Stockholm. Hade jag själv varit biskop hade saken varit ganska enkel: Be om ursäkt och ta tillbaka, annars rycker jag kragen av dig!