Gluggar

Långa gluggar blir det, tidsmässigt sett, i den här bloggen. En anledning är ovana och därmed sammanhängande frustration över att bli så lite läst. Jag tackar för alla goda råd och måste konstatera min otillräcklighet inför teknikens alla konstigheter. Ändå har jag inte gett upp.
Men en långt viktigare anledning till den långa bloggtystnaden från min sida är betydligt roligare att skriva om. De senaste dagarna har jag varit fullt upptagen med att tvätta manuset till min roman "Ulrik och Ludwig" som trots allt tycks bli färdig för utgivning under senhösten. Trodde att det skulle kännas segt att ge sig in i ett manus som jag trodde mig ha lagt sista handen vid för ett halvår sedan. Men arbetet trollband mig, och nu väntar jag redan otåligt på det definitiva korrekturet. Dessförinnan var jag under några veckor bergtagen av ett annat manus som jag ännu svävar i ovisshet om när det gäller utgivning. Det är ingen roman utan en serie meditationer som följer Johannesevangeliet från början till slut. Att känna drivet att skriva och skriva om samtidigt som man jobbar heltid som präst och repar och spelar med ett rockband fyller liksom de av dygnets timmar som står en till buds. Särskilt som man måste sova under några av dem. Är det någon som känner igen sig?
Det kreativa arbetet har dessutom gjort att både TV och radio i stort sett har stått avstängda. Så har jag sluppit höra och se det mesta av den patetiska och skamliga valrörelse som snart når sitt slut. I förhoppningen att jag snart ska orka ta till mig en del av de tekniska kunskaper som behövs för att också Apokatastasis ska lyfta vill jag ändå nu betrakta mig själv som uppe på banan igen.

Vid slutet av semestern

En lång bloggtystnad med anledning av semester. Hör inte till dem som reser med dator utan föredrar gamla hederliga anteckningsböcker för att tankar inte ska flyga sin kos. Har visserligen varit hemma i ett par omgångar under semestern, men har inte känt för att gå in på min egen blogg. Har skrivit annat, läst och avnjutit musik istället. Var på Pumpstockfestivalen i Skottvångs gruva och avnjöt tio timmar musik av blandad halt. Hoppas innerligt att de orkar fortsätta - det var oförskämt lite folk där trots namn som Rebecca Törnqvist, Stina Berge och Leif Brixmark and the new Holland band. Till och med gamla Gudibrallan kom dit, men då hade jag gått hem... Läst en massa böcker har jag naturligtvis också gjort, utom när jag var på retreat i åtta dygn. Då var det bön och meditation för hela slanten. Så nu känner jag mig ordentligt laddad för det som komma skall under hösten.
Längtar tills valdagen är över eftersom ingen av de etablerade politikerna lyckas fånga annat än min antipati. Och ändå måste jag rösta på något, om inte annat för att hålla Sverigedemokraterna utanför riksdagen. En medborgerlig plikt. Har just sänt en insändare till Strengnäs tidning om det jag förmodar är en upplagd taktik från deras sida. Så fort hr Åkesson får tillräckligt många sekunder i media upprepar han samma mantra, vad saken än handlar om: "Det pågår en islamisering av Sverige." Han har väl lärt sig av hr Goebbles som sa: "Upprepar man en lögn tillräckligt ofta får man den till sist att bli en sanning." Känner mig hittills obehagligt ensam om att ha genomskådat detta. Det är jag naturligtvis inte - men jag har faktiskt inte sett någon annan skriva om det.
För övrigt har jag upptäckt att Lotta Lotass är en bra författare som väl förtjänar sin stol i Svenska Akademien. "Tredje flykthastigheten" är en bok jag kommer att återvända till. Och därmed återgår jag till annat skrivande - meditationer över Johannesevangeliet....

Att läsa

Har nu i sommartider ägnat en del fritid åt att läsa ikapp de senaste numren av tidskriften "Independent World Report". En engelskspråkig tidskrift baserad i Sverige och under redaktion av en poet från Bangla Desh som fått fristad hos oss. För den som vill hålla sig informerad om de brott mot yttrande- och åsiktsfriheten som begås världen över är det en guldgruva. Självklart är det oftast djupt deprimerande läsning. Men det som gör mig mest bestört är ändå att mycket av det jag inhämtar totalt lyser med sin frånvaro i tidningar, radio och TV som ändå når flertalet människor. Hur många vet till exempel att Bangla Desh idag är en av världens värsta diktaturer med tortyr som vardagsmat för alla som protesterar mot regimen? Men det är klart, Bangla Desh har ingen olja och inget strategiskt läge. I förbifarten får vi höra om årliga monsunregnskatastrofer och korruption. Ändå handlar det om ett land med åtskilliga miljoner människor som lider. Var finns alla självgoda moraliska megafoner i det här fallet? Bara ett enda exempel har jag härmed lämnat. Kolla mer på www.independentworldreport.com Det är värt besväret.

Senaste nytt

I afton meddelas att statministern och oppositionsledaren strålat samman på hemlig plats för att göra upp om nya spelregler för den kommande valrörelsen. I varje debatt ska alla få tala till punkt. Och det kan de göra eftersom inget misstänkliggörande av motståndarens avsikter kommer att förekomma. Alla kommer att vara överens om att tro varandra om att vilja det bästa för samhället och dess medborgare. Olika åsikter kan förekomma om vägen till ett bättre samhälle - därför får vi som inte är politikst aktiva chansen att rösta på det eller de alternativ vi tror kan gynna flertalet utan att de som eventuellt måste sitta emellan ska råka alltför illa ut. Men har också kommit överens om att sluta ljuga om att det inte finns pengar till sjukvård och skolor. Man ska gemensamt starta en stor kultursatsning där ALLA - gammal som ung likaväl som de mitt i livet - ska få möjlighet att upptäcka vad deras personliga bidrag till en bättre värld kan bestå i. Migrationsverket läggs ned eftersom hela dess personal har kompremetterat sig tillräckligt genom upprepade brott mot de mänskliga rättigheterna. Istället ska...

Och där vaknade jag. Men jag gillade drömmen.

Välkomna till sandlådan!

Lyssnade just på Studio 1 och redaktörer för Aftonbladet och Expressen samt förre pressombudsmannen. En hemsk misstanke slår mig. En avgående minister kritiserar kvällspressen under en presskonferens. Kvällspressen ger igen genom att bygga upp en perfekt koreograferad ryktesvåg. Hoppas för Guds skull att det inte är på det viset - men om så vore: När ska journalister, politiker och andra växa ur koltåldern, leta sig upp ur sandlådan och börja bete sig som vuxna, kärleksfulla människor? Jag har inget att säga i sakfrågan eftersom jag vet för lite. Dessutom angår det inte mig. Men jag förväntar mig anständigt beteende av dem som levererar nyheter till mig. Anar att jag begär för mycket. För övrigt läser jag aldrig vare sig Aftonbladet eller Expressen av skäl jag kan återkomma till ifall någon undrar.

Så var det dags igen

Den första "affären" i förpostfäktningarna inför valrörelsen väcker allmän moralpanik och opinionsundersökningar haglar över oss om "förtroendet för Reinfelt efter Littorin-affären". Alltså är det dags igen. För allt utom politik och visioner för hur Sverige ska ledas efter valet senare i höst. Väl medveten om att jag med dessa rader blir en av alla dem som hänger på har jag ändå ett annat syfte. Vem kan över huvud taget hysa någon som helst tillit till någon enda politiker i dessa dagar? På ytan ser de ut att dingla i trådar som manövreras av media, lobbyister och minst ett tjog mer eller mindre seriösa opinionsinstitut. De får alltså aldrig chansen att tala om vad de egentligen vill. Om vi då undantar de populistiska utspelen av diverse löften som ska ge tusentals jobb och bla bla bla... Från höger till vänster är de alla av samma ull. Framför allt eftersom höger-vänster-skalan genomgått någon slags härdsmälta och blivit en oaptitlig degklump i mitten. Bakom kulisserna misstänker jag de verkliga makthavarna, storfinansen, som ser till att blickarna är vända mot de pajasfigurer som så gärna vill befolka riksdagen. "The show must go on".
Gåtfullt ändå hur man försöker mörka ett påstått brott för att skydda sina barn. Efter allt som hänt de senaste dagarna är det ju just de barnen som får betala med ett omätbart lidande för åratal framåt. För mig är det en moralisk ynkedom av värsta slag. Och dessutom, som sagt, lyser politiken med sin frånvaro.
Betyder detta att jag inte kommer att rösta? Ack om det vore så väl. Jag röstar MOT dem jag tycker är värst. Men de som får min röst ska inte tro att jag alls röstar FÖR dem. För mig handlar det om demokratisk värnplikt. För skulle Sverigedemokraterna komma in i riksdagen vill jag inte vara en av de skyldiga till att det blir så.

Om trofasthet

Eftersom jag har tittat på fotboll vet jag i skrivande stund inte vad riksdagen till sist fattade för beslut om kärnkraften ikväll. Men det spelar ingen roll. Trettio år har gått sedan den s k folkomröstningen. "Så kallad" eftersom riksdagspartierna den gången dribblade bort alltihop genom att servera tre linjer. Att den aktuella debatten skulle komma var vi många som anade redan då. Men jag kan inte låta bli att tänka på en numera avliden god vän som var kristen och folkpartist. För honom gällde inget annat än att kärnkraften skulle vara avvecklad 2010 eftersom folkomröstningen hade landat i det beslutet. Trots att han och jag stod på olika sidor i många politiska frågor kände vi en ömsesidig respekt för varandra och ansträngde oss att lyssna. På sätt och vis är jag glad att han slipper uppleva dagens kappvändare och ordbajare som har panna att kalla sig politiker. De är sofister hela bunten, från höger till vänster. (sofismen var en riktning inom den grekiska filosofin som älskade att göra svart till vitt) Detta spektakel bekräftar bara min känsla av att politikerna har blivit vår nya överklass närmast under dem som i namn av marknaden sitter och rycker i marionettrådarna. Bara man serverar tillräckligt tjusiga ord med det rätta darret på rösten tror man sig komma undan med moralen i behåll. Precis som för fyra år sedan har jag inte den minsta lust att gå och rösta. Men då skulle jag döma mig själv till fyra års tystnad och dessutom skulle jag genom min passivitet hjälpa SD in i riksdagen. Så jag röstar helt enkelt emot dem jag tycker sämst om, men absolut inte för dem som får min röst. Trist, allvarligt och ett hot mot demokratin. Jag tror mig nämligen inte vara ensam om att begära åtminstone ett uns av trofasthet och ryggrad hos dem jag använder min rösträtt till att stödja.