Levande människor, tack!

Ytterst motvilligt gick jag till mitt lokala bankkontor idag. Jag är så gammalmodig att jag vägrar internetbanken. Dessutom konservativ i meningen att jag har mina bankaffärer kvar i Ölands bank eftersom jag känner personalen där så väl. Lite bökigt är det eftersom jag bor mer än 40 mil därifrån numera. Och trist är det att de är kopplade till en av de fyra stora vilket betyder att jag är hänvisad till deras kontor här på orten. En bank som inte hanterar kontanter, som tvingar oss som kommer in att vänta en halvtimme på att få genomföra en enkel transaktion, som inte kan ge ett saldo om jag nu är dum nog att begära det - det är ingen bank! Nu hör jag alla ekonominissar ropa i kör att det är nödvändigt med dessa inskränkningar av ekonomiska skäl. Och som vanligt är det påståendet kvalificerat skitprat. Vi tar det från början: Ordet ekonomi kommer av det grekiska ordet "oikonomia" som ordagrant översatt betyder "hushållning" och INGET ANNAT! Pengar har väl två historiska rottrådar av betydelse. Den ena var att kungar slog mynt som en del i sin maktutövning. Den andra var en rent praktisk idé för att vi skulle slippa ägna oss åt ren byteshandel. Ett hjälpmedel för att underlätta livet helt enkelt. Men så är det inte längre. I dessa yttersta dagar har pengar blivit ett självändamål. Och i slutna moduler på företag och finansdepartement världen runt sitter vår tids överstepräster - ekonomerna, med sina diagram och kurvor för att hålla koll på vinster och möjliga åtstramningar. De ser inte hur kallt och opersonligt allting har blivit människor emellan eftersom det inte går att diagramföra. En del av dessa figurer belönas med ett pris till Alfred Nobels minne vilket är ett hån mot både vetenskapen och litteraturen. Den enda vinsten som räknas i mitt eget liv är möten med levande människor av kött och blod. Och ibland undrar jag i mitt stilla sinne om dessa ljusskygga individer vid sina datorskärmar med diagram ens ser sig själva som levande människor....

Ord och handling

I den röra som uppstått i svensk politik breder dimridåer så lätt ut sig. I form av ord. Med en laddning de egentligen inte förtjänar eftersom de är bristfälligt definierade. SD har släppt masken av anständighet genom Björn Söders tal om vem som är svensk. Den nationalistiska ideologin som länge dolts under dimridåer av en föregiven omsorg om att invandringen kostar så mycket framstår nu i öppen dager. Den har visserligen funnits där hela tiden för den som orkat titta efter. Tydligast när man har ställt invandringens kostnader mot "våra egna" svaga grupper för att fiska röster bland dem. Men nationalismen som ideologi är förkastlig i sig själv i vilken form den än uppträder eftersom den har både dåligt fundament och för tankarna till ett trettiotal som många hoppades var förpassat till historiens skräpkammare. Men är den andra sidans ord så mycket bättre egentligen? "Demokrati" är ju om man ska följa Churchill inget annat än den minst dåliga styrelseformen för ett samhälle - den har inget värde i sig själv. Men det hävdar många. "Allas lika värde" är ju inte svårt att ställa upp på - åtminstone med läpparnas bekännelse. Men lever vi efter den devisen? Och vem ger värdet? Det är där skon klämmer. En sekulariserad värld känner endast människan själv som måttstocken för alla värden, och det är vad som skapat så mycket av eländet här i världen. För vi har gjort oss oberoende av den Gud som skapat allt till sin egen och vår glädje. Det skedde redan i och med syndafallet och ingen av oss kommer undan dess konsekvenser - ingen enda. Läser just nu en bok om Simeon den nye teologen som levde för tusen år sedan och av ortodoxa Kyrkan hyllas som sen kyrkofader. Redan hos honom kan man hitta en analys av det skapelse-missbruk som han då knappast kunde ana vår tids eskalerande konsekvenser av. Och alltsammans har sin rot i att människan själv vill vara herre på täppan, dyrka själva skapelsen istället för dess skapare. Det leder till både girighet, avund och fåfänga - alla tre dödssynder som är ett signum för vår tid i vår del av världen. Och istället för att handla och göra något åt saken på riktigt slänger vi ur oss en massa ord som bara skapar nya dimridåer.

Den glada spänningen

Har inte haft tid att blogga på länge, och har det egentligen inte nu heller. En anledning är måndagen som kommer imorgon - min nya roman "Tidens stygn" kommer ut och releasen sker på Ösmo bibliotek kl 19.00. Givetvis hoppas jag på mycket folk. Och lika givet hoppas jag att de som läser min bok kommer att tycka om den. Men spänningen känns just nu lite väl mycket i magtrakten. Tänk om det blir platt fall, eller om den stora tystnaden kommer från alla dem som läst den, och... Ja - man kan få stora skälvan för mindre. Och på torsdag i veckan fortsätter jag till Åkers styckebruk och dess bibliotek. Där är spänningen av ett annat slag. Då är premiären avklarad, men det är i Åkers styckebruk hela romanen utspelar sig! Får nog bara konstatera att den här spänningen är mest glad ändå. Inte var det mycket till blogginlägg, men jag är faktiskt väldigt nöjd med boken.

Vad att vänta från nye justitieministern?

Rättmätig upprördhet har hörts och setts kring att Björn Söder kom in i talmanskollegiet. Men är det inte typiskt det genomsekulariserade Sverige att ingen som har uppmärksamhet i stormedierna reagerar på vem vi fått som justitieminister i den nya regeringen? Morgan Johansson tillhör ledningen av Förbundet humanisterna och har tonat fram som den mest aggressive av dem alla. Av en justitieminister krävs väl oväld på samma sätt som av en råd- eller lagman? Så min fråga är om han i sin nya roll kommer att kvarstå i styrelsen för en militant ateistisk organisation? Kommer det lagförslag präglade av uppfattningen att gudstjänster i public service är religiös propaganda? Eller att alla apatiska flyktingbarn ska stämplas som simulanter? Eller att alla uttryck för kristen tro ska förpassas helt och hållet till den privata sfären och stängas ute ur det offentliga rummet? Detta ett axplock av vad Morgan Johansson sagt och påstått under de senaste åren. Har aldrig träffat karln, och vet inget om honom utöver det som olika medier har rapporterat. Men hans offentliga framtoning och de grodor som har gjort strömhopp ur truten på honom inger mig enbart äckelkänslor och gör mig orolig. Så fort religion kommit på tal har han visat totalitära tendenser av vidrigaste slag. Han platsar definitivt tillsammans med Björn Söder på politikens parnass, och jag efterlyser någon som kan ställa en rak fråga till honom: Får vi kristna finnas kvar i Sverige om han ensam finge bestämma?

Profetisk poet

Lyssnar just nu på Leonard Cohens senaste och purfärska album - "Popular problems" - och njuter i fulla drag. Mannen går från klarhet till klarhet, och "Almost like the blues" har en text som träffar i veka livet. Kommer att tänka på hans album "The future" och dess titellåt. Den plattan kom 1991 (eller möjligen -92) och föranleder rubriken i detta inlägg. "I´ve seen the future, brother, it is murder!" återkommer under sången som tar upp en del destruktiva fenomen i sin samtid. Den kom alltså mitt i den period då hoppet väcktes i Europa med nedmonterad järnridå och upplöst Sovjetimperium. Minns inte att jag då reagerade särskilt på detta med att framtiden skulle innebära mord. Var väl lika meddragen i euforin som så många andra. Men med tanke på hur världen ser ut nu, nästan ett kvartssekel senare framstår Cohen som en av vår tids profeter - klimatkris och inbördeskrig på många håll med ett urskillningslöst mördande som främsta signum. Visst blev framtiden mord, broder. Och Cohen var en av dem som såg det när ingen annan ville se. Han är nu åttio år gammal och skulle kunna tas för en bitter gammal stöt - men den som uppfattar honom så lyssnar inte ordentligt. Om jag själv får leva till min åttioårsdag kommer jag att plocka fram "Popular problems" igen och undersöka vilka profetior jag inte upptäcker idag, för jag är inte säker på att jag VILL veta vad han har rätt i nu. Så har det ju varit för många profeter.... att få vill lyssna, alltså.

Hur skulle det vara med lite självkritik?

Precis som en majoritet av svenska folket är jag bestört över att ungefär vart åttonde röstberättigad i Sverige har lagt sin röst på ett parti som byggt hela sin existens på att försöka stoppa asyl- och flyktinginvandringen till Sverige. Har t o m fallit i fällan att kalla dem patrask eftersom f d fängelsekunder ingår i deras skara av riksdagsmän. Indignation och upprördhet får lätt fingrarna att slinta vid tangentbordet, men nu har jag blivit fundersam. Det finns ingen som helst anledning att försvara existensberättigandet för ett parti som har så tydliga kopplingar till ett "Blut-und-Boden-tänkande" som går ut på att etniska svenskar och dess traditioner är det enda som hör hemma i det vi kallar Sverige. Som kastar skulden för allt som är fel på en enda grupp osv. Exemplen kan mångfaldigas, och jag behöver inte tjata om det som så många andra skriver om. Mitt problem är de övriga riksdagspartierna utan undantag (även det jag röstade på, även om jag håller mitt personliga val för mig själv). Är inte utfrysningstaktiken prövad och funnen kontraproduktiv i fyra år? Om inte annat bekräftas det av valresultatet. Jag far illa av den moraliska självgodheten i att generellt inte vilja ha med partiet att göra - så länge de inte får något inflytande när det gäller asyl- och flyktingpolitiken kan det rent av hända att de har en del uppfattningar som stämmer med de andra partierna? Och det är ett problem att politik i Sverige har blivit en välbetald karriärväg istället för det förtroendeuppdrag det ursprungligen var - fattar inte yrkespolitikerna att många av dem som röstade SD är missnöjda med så mycket att de till slut ger efter för populismens enkla lösningar? Observera att detta på intet sätt är ett försvar för dessa populister - snarare en uppmaning till alla de andra partierna att idka sund självkritik genom att ställa sig själva en samvetsfråga: Kan vi själva ha bidragit till att det faktiskt blev som det blev?

Kollektiv hysteri

Hysteri innebär att alla vanligen fungerande sätt att hantera verkligheten under den tid hysterin varar sätts ur funktion. Minns hur jag under en fjällresa som barn nästan förfrös fötterna en natt. När de började tina upp var smärtan så outhärdlig att jag blev hysterisk. En av ledarna fann ingen annan råd än att ge mig en kraftig örfil för att "väcka" mig ur mitt inlåsta sätt att bete mig. Nu är hela medielandskapet fånget i en kollektiv hysteri angående valet som stundar på söndag. Ivrigt påhejade av journalister som trivs bäst på ytan kastar alla skit på alla och debatterna har blivit så många att åtskilliga - jag skulle tro de flesta - tröttnar på allt vad politik heter. I ett annat sammanhang har jag sagt att jag bestämde mig innan valrörelsen började för att slippa bry mig om den. Samtidigt är det svårt att undvika. Nu sitter jag med en önskan om att någon fanns som kunde utdela den där väckande, kollektiva örfilen till både politiker och journalister. Politik är alltför allvarligt för att göra ovärdig cirkus av. Framför allt tar det tid eftersom det riksdagen har som uppgift är att stifta lagar. Men media tycks bara ha tid att tänka på tittarsiffror och annonsintäkter vilket gör att ytligheterna firar sina största triumfer under dagar som dessa. Det fanns en tid när jag alltid följde slutdebatten i SvT, den som enligt traditionen ska sändas ikväll. Men det vill jag inte utsätta mig för längre. Jag går och röstar på söndag och följer valvakan på kvällen i förhoppningen att den kollektiva hysterin i och med detta ska självdö. Dessvärre är jag rädd att min förhoppning är ganska fåfäng....

När okunnighet blir dygd!

Från säker källa har jag fått veta hur det går till på deportationsverket (med en förskönande omskrivning kallat migrationsverket) när flyktingar som konverterat till kristen tro förhörs. De ska bl a kunna rabbla vilken bibelvers som helst, gripen på måfå ur Bibeln, rabbla Herrens bön samt redogöra för åtskilligt om det som de okunniga tjänstemännen till äventyrs har inhämtat om svenska Kyrkan. Eftersom många av dessa flyktingar kommer från delar av världen där de mött kristendomen i ortodox eller romersk-katolsk gestalt står de sig ganska slätt inför de svenska "förhören". Det har t o m hänt att tjänstemännen har uppmanat flyktingen att hålla fast vid islam som han/hon åtminstone kan vilket visar omänskligheten i hanteringen extra tydligt - de har ofta fått ta till flykten just pga en islam med politisk makt. Dessutom bär de på historier och berättelser om heliga platser och händelser som ofta är helt okända även för gudstjänstfirande svenskar. Vilket naturligtvis blir avfärdat som irrelevant av deportationsverkets tjänstemän. Bakgrunden är dels att de i regel är fullständigt okunniga om den kristna Kyrkan i världen med alla dess olika uttryck för bekännelsen. Eftersom de dessutom tycks ovetande om att ett sekulärt samhälle som det svenska är ett undantag från i stort sett resten av världen upphöjer de denna okunnighet till dygd. Dessutom frågar jag än en gång: Vad ska SD i riksdagen att göra? Deportationsverket har ju genomfört deras politik i åratal!

Lurad

Det borde förvåna att det nya avtalet med NATO inte har väckt större rabalder. Men jag har slutat bli förvånad över de styrandes bedrägerier. Det Sverige jag växte upp i var neutralt (åtminstone var det vad vi fick höra) och ett NATO-medlemskap skulle aldrig komma ifråga. Så gick svenska soldater in under NATO-befäl i Afghanistan. Stridisarna i flygvapnet fick också leka med NATO i Libyen. Folkpartiet var under lång tid förvaltare av en gammal, fin liberal ideologi och värda min respekt - även om jag inte delade deras uppfattningar. Sedan har de förvandlats till euro- och NATO-fanatiker och tycks ha placerat sig till höger om moderaterna. Är det de som har drivit på i det fula spel som nu förbereder för NATO-övningar på svensk mark? Detta beslut som i gårdagens nyheter bara presenterades som ett faktum utan allvarliga ifrågasättanden från något håll. Vårt land smygs alltså in i en militärallians utan att vi väljare får en chans att säga vårt i frågan. Är inte sådana beslut så stora att de behöver luftas ordentligt i debatt innan de fattas? Och var finns alla journalister som gräver nu? Slutligen: Alla ni som hävdar att svenska media är vänstervridna - vad säger ni om det här? Blir bara bedrövad över att media agerar knähund till en högerregering som smygvägen ansluter oss till en militärallians utan att det väcker det minsta uppseende. Jag trodde faktiskt att vi lever i en demokrati - men i detta avseende är jag grundlurad.

En vedlämpares funderingar

Arbetsdagarna på Berget är över - de som för min del inleddes med plattsättning och lite sandskyfflande innan huvuduppgiften tog vid - att flytta brasveden från vedbacken in i de två vedbodarna. Vi var många som hjälptes åt, slitsamt var det och många goda skratt fick vi. Gissar att vi flyttade minst åtta kubikmeter ved på två dagar utan att missa vare sig mässa, tideböner, måltider eller trevlig kvällssamvaro. Kom att tänka på den uppsats i litteraturvetenskap jag skrev i våras om en novell av Eyvind Johnson. Denna novell skrevs samtidigt som "Romanen om Olof" i fyra delar kom till under mitten av 1930-talet. Där skildras bland annat arbetet som vedlämpare på ett tåg i norra Norrland mitt i smällkalla vintern. Att i kyla av polarlika mått stå på en vedvagn i fart och oavbrutet kasta in vedklampar till eldaren som stod inne i loket för att skicka in dem i pannan kan inte ha lockat fram många skratt. Så frågan är: Kan jag med bevarad anständighet kalla mig en vedlämpare efter dessa två dagar? Solen sken, betinget var att göra så mycket vi hann med utan att för den skull förta oss. Njae... Det enda vi hade gemensamt med den unge Olof från trettiotalet var nog att det var just ved vi hanterade, men att den lämpades från stapel till släpkärra och från släpkärra in i en vedbod ett par underbara sensommardagar var något helt annat. Så olika villkor lever vi under. Efter skildringen i romanen om Olof frågade jag mig hur pojkstackarn alls överlevde dessa grymma vintermånader. Dessutom var det huggen brasved vi hanterade, medan jag föreställer mig att de vedklampar som skulle lämpas av den rullande vedvagnen var av helt andra dimensioner. Beundrar Olof samtidigt som jag nu när det är klart sitter och känner av en massa muskler i kroppen som jag förut inte visste om att jag ens hade i kroppen....

Vikarierande plattsättare

Befinner mig på Berget i Rättvik och deltar i vänföreningens arbetsdagar. Alltså inte retreat den här gången, men väl bön och mat av hög kvalitet som alltid på Berget. Vi hjälper till med olika praktiska ting, vilket föranledde rubriken ikväll. Plattorna framför ingången till S:t Davidsgården hade satt sig och många har tydligen snubblat på uppstickande kanter. Jag var en av tre som sattes på det jobbet. Att jag inte hade den ringaste erfarenhet spelade liksom ingen roll när de andra hade det. Att vara hantlangare till folk som kan sin sak är både stimulerande och lärorikt. Att göra något helt nytt i livet om så bara tillfälligt uppmuntrar livsandarna. Att sedan i kapellet få be vesper innan den välsmakande kvällsmaten serveras är inte fy skam det heller. Anledningen till denna lilla berättelse är en önskan att delge en liten, liten flik av vad kristet liv också kan handla om. Vi som är präster hamnar lätt i det teologiska och liturgiska hantverk vi kan och i vårt uppdrag att undervisa om tron. Men tron handlar om så mycket mer än att läsa sin Bibel, även om det också är viktigt. Att med utgångspunkt i mässan ägna vardagen åt tjänst riktad till alla människor omkring mig är en del av kristet LIV. När trons fiender ska hitta argument för att vi är en fara för andra gräver de ofta ner sig i just Bibeltexter och ställer oss till svars för diverse citat, ryckta ur sina sammanhang. Den bistra sanningen för dessa belackare är att om man inte ser och upplever det liv som flödar ur Ordet och sakramenten förstår man ingenting - även om man till äventyrs skulle kunna citera hela Bibeln....

Civilisationens dödgrävare

IS står uppenbarligen för något helt nytt i modern tid. Triumferande berättar de om alla sina illdåd i detalj via nätet. Och givetvis sker alltsammans i Guds namn - jag väntar för övrigt fortfarande på ett offentligt avståndstagande från de muslimer som motsätter sig IS milt sagt speciella tolkning av islam. Det som är nytt är skrytandet över illdåden. Till och med Hitler, Stalin, och andra moraliskt efterblivna tyranner under de senaste hundra åren har låtit bli sådant. Tvärt om har tortyr och avrättningar oftast ägt rum i avskilda källarrum och dolts under floskler om det germanska tusenårsriket eller strävan efter det klasslösa samhället. Nazi-Tyskland klädde ut några mördade polacker i polska militäruniformer som en ursäkt för att kunna angripa Polen och starta det som blev andra världskriget - att "förklara krig" som gjordes när första världskriget startade hade så att säga kommit ur modet. De flesta illdåd - oavsett om det gällt CIA:s inblandning i Chilekuppen 1973 eller Baader-Meinhof-ligans framfart under samma decennium - har ursäktats med att vara svar på en angripares aggression. IS struntar i till och med den civilisatoriska fernissan över sina vidriga handlingar. Måste erkänna att detta har satt min pacifistiska övertygelse i gungning, och det gör ont.

Ödmjukhetens väg

Har just läst en liten bok med titeln "The way of humility" av Jorge Mario Bergoglio. Många av oss vet att denne man nu kallas Franciskus och är påve i Rom. Det är ett par essäer med några år på nacken, skrivna av en kardinal i Buenos Aires och präglade av argentinska förhållanden. Icke desto mindre är de allmängiltiga, för den som släpper den falska stoltheten och därmed öppnar sig för att de har något att säga både mig och alla andra. Först talar han om synd och korruption eftersom vi har en förmåga att sätta likhetstecken mellan de två fenomenen. Visserligen överlappar de varandra, och synden ligger bakom korruptionen - men de är faktiskt inte samma sak. Syndare är vi alla, men alla är inte korrupta. Att vara korrupt är att acceptera destruktiva handlingar, tänkesätt och attityder som något helt normalt. "Alla andra är ju såna - varför inte jag också?" Det har bäring på mycket som händer just nu i både Kyrka och samhälle - att acceptera en lögn bara för att en majoritet har gjort det är att åka med på det sluttande planet. Ett annat kännetecken på en korrupt person är att alltid placera det som är fel och ont hos andra utan att någonsin ägna sig åt självrannsakan. Farisén och tullindrivaren som gick upp till templet för att be är det återkommande exemplet på skillnaden. Den andra essän handlar om självanklagelser och utgår från texter av ökenfadern Doroteus av Gaza. Jag kom att tänka på Chestertons noveller om fader Brown - han kunde lösa mordgåtor eftersom han alltid gick till sig själv och ansåg sig fullt kapabel att begå de brott han åtog sig att lösa. Det är tuff kost han serverar, den gode Franciskus - men det är en skola i ödmjukhet som är bristvara i vår självgoda tid. Eftersom jag fått tag i boken i Bergets boklåda, Rättvik vet jag inte var den annars kan finnas. På katolsk bokhandel kanske? Den är i vilket fall läsvärd....

Nu svär jag nog i kyrkan...

Har just läst Dag Sandahls senaste bok - "Inget för någon". Och visst kommer somliga av mina vänner tycka att jag svär i kyrkan när jag menar att det är en bra bok. Dag hör till dem som enligt många tongivande debattörer och makthavare inte borde finnas där han är - stadigt rotad i den svenska Kyrka där han blivit både döpt, konfirmerad och prästvigd. Jag håller inte med om alla slutsatser i boken och delar inte alla ståndpunkter. Men vem kan med bevarad intellektuell heder frånkänna Dag hans analytisk förmåga och en närmast självförtärande kärlek till den Kyrka han tjänat under ett långt prästliv? Jag har själv under några år arbetat tillsammans med honom och har därför en god dos erfarenhet av hans kvaliteter. De kvaliteter som så många inte ser bara för att han hör till de utdefinierade. Dessutom har han blivit slagpåse för att han är dum nog att sticka ut hakan med sina obekväma slutsatser. Som i sin tur är dragna ur ett envetet forskande och bedjande. Var slutar ett likriktat samhälle där man slutar lyssna till dem som vägrar passa in i mallarna? Dessvärre i en allt förödande idioti. Och även om jag som sagt inte delar alla slutsatser i boken är den en utmaning till mycket - bland annat till att jobba hårdare som församlingspräst med just det som Dag lyckats bättre med än många av oss: Att bygga församlingsliv. Såja. Nu har jag svurit färdigt och räknar kallt med att få på pälsen från vissa håll. Det ändrar inte faktum: "Inget för någon" är en utmaning för alla som menar allvar med att vilja samtala sig fram.

PK-träsket

Är tystnaden från Uppsala ifråga om ISIS framfart i själva verket ett symptom på ett gammalt problem i Sverige? Det som idag kallas att vara PK - politiskt korrekt - har sina rötter i en konsensuskultur av ganska hög ålder. Där tolerans har blivit lika med en ängslig vägran att ta ställning så fort det bränns och man riskerar att "kränka någon". Alltsedan Hedenius filosoferade sig fram till att religiösa utsagor är meningslösa eftersom de inte går att vare sig verifiera eller falsifiera har alla tankar om tro förvisats till den privata sfären och förklarats vara icke-frågor i det offentliga rummet. Åtminstone är det vad Förbundet humanisterna kräver ska utföras fullt ut genom att t ex förklara radio- och TV-gudstjänster som propaganda för privata trosuppfattningar. Vad de maktägande företrädarna i vårt samhälle för denna felaktiga uppfattning inte vill vidgå att vårt lilla hörn av världen är tämligen ensamt om att tänka så. Det ger t ex som resultat att åtskilliga asylsökande skickas tillbaka till en säker död eftersom förföljelse pga trosuppfattning inte har någon betydelse för majoriteten av de handläggare som på deportationsverket har att hantera traumatiserade människor i mängder. Om detta inlägg tycks råddigt är det bara en avspegling av den komplexa och skrämmande verklighet världen av idag visar upp. Ty mitt i splittringen hänger allt samman - och i Sverige tycks tongivande personer fortfarande lida av den hybris som säger att vi svenskar är kallade att lära resten av världen hur de egentligen borde tänka. Ynkligt är ordet.

Var är ni?

Alla ni muslimer som i vår del av världen brukar hävda att islam egentligen är en kärlekens och barmhärtighetens tro - varför tar ni inte plats i media och fördömer IS som står för allt annat än kärlek och medkänsla? Och ni som bor och verkar i Sverige - var finns er egentliga lojalitet? Jag är väl medveten om att världens muslimer är splittrade i ett otal riktningar som historiskt sett gärna har dödat varandra i Guds namn när det i själva verket har handlat om så banala ting som girighet och makt. Det faktum att vi kristna i historien har burit oss lika illa åt ursäktar på intet sätt det som sker nu. Det som pågår är ett utrotningskrig mot alla som inte går med ett mördargäng i deras specifika tolkning av islam. Naturligtvis gör det extra ont för mig som kristen att mina trossyskon slaktas i drivor. Skulle några judar råka uppehålla sig i området för det utropade kalifatet går väl de samma öde till mötes. Så jag ansluter mig till flera andra och begär till att börja det minsta möjliga - kom ut och ta avstånd! För era egna likaväl som för mina trossyskons skull. Och i förlängningen för att motverka främlingsfientligheten här hemma. Förstår ni inte att ni göder alla extremister som babblar om en "islamisering" av det svenska samhället genom att tiga? Eller är det så illa att ni är rädda för repressalier? Det som sker just nu är en hädelse av grövsta slag - men så kan man inte säga i Sverige om man vill bli tagen på allvar. I det offentliga Sverige är ju allt heligt avskaffat.....

Riktiga män?

Gårdagens ilskeutbrott har pyst ut till ingenting då den bloggare jag kritiserat sökt förklara sig. Fortfarande råddigt och oklart, men den debatten får nu vara för min del. Skulle ändå vilja hålla fast vid skillnader mellan kristendom och islam ett tag. Vid upprepade tillfällen har muslimer av olika riktningar "förklarat" tvånget för muslimska kvinnor att täcka sig helt och hållet i följande banor: Eftersom mannen är skapad som han är blir han automatiskt kåt så fort han ser en blottad kvinnlig ankel. Därför är burka, niquab, shador eller vad det nu heter i de olika länderna att betrakta som ett skydd för kvinnan. Fattar inte dessa s k män vilken ynklig figur de gör med sådana uttalanden? I kristet språkbruk är sådant inget annat än den obotfärdiges förhinder eller kort och gott hyckleri. För det första betraktar de kvinnan som ett stycke kött (det finns faktiskt citat från imamer som utan att skämmas gör just sådana jämförelser)avsett att väcka mannens lust. Men om det nu skulle vara så att ALLA vi män skulle vara skapade till horbockar missar de som hävdar det ändå en för mig som kristen viktig poäng: Vi får alla impulser till både det ena och det andra som enligt både tro och vedertagen sekulär moral är fel, förkastligt och helt enkelt ONT. Andlig träning handlar i hög grad om att bekämpa dessa impulser och söka slita upp dem med rötterna. Och det är ofta en livsläng kamp för oss alla eftersom vi är fallna i synd. Även sekulära människor ägnar sig åt denna moraliska träning, fast med annan motivation. I fallet sexualitet är resultatet ofta detsamma - respekt för andra människors integritet, oavsett kön. Då blir min fråga: Ägnar sig inte muslimska män åt andlig träning? Med risk för att klassas som islamofob hävdar jag att de i detta fall (åsynen av en kvinna) är lata, fega, efterblivna och så pass ynkliga att de inte förtjänar att kallas riktiga män. Deras blick på kvinnan är precis densamma som den västerländske pornografens som i praktiken berövar kvinnan hennes fulla människovärde.

Skamsen präst.

Hittade genom en fb-vän ett blogginlägg av kollegan Ulf Lindgren i Stockholms stift som fick mig att skämmas så att jag rodnade. Av kommentarerna förstår jag att han genom sitt naiva påstående att ISIS inte står för en religiös konflikt har fått åtskilliga människor att lämna svenska Kyrkan. Om nu denne Lindgren vore representativ för vår Kyrka hade jag själv tagit min mats ur skolan med en gång - men han är faktiskt inte ett dugg representativ. Att folk lämnar Kyrkan pga vad han skriver är något som drabbar även mig. När jag började läsa trodde jag i min enfald att han ville visa hur komplext skeendet i den aktuella konflikten är. Men det visade sig tvärtom vara en absurd förenkling, så grov att det hela blir till lögn i toleransens och yttrandefrihetens namn. Funderar starkt på att anmäla honom till domkapitlet i Stockholm. Hade jag själv varit biskop hade saken varit ganska enkel: Be om ursäkt och ta tillbaka, annars rycker jag kragen av dig!

Förlorad tro?

"Vi förlorar inte tron - den slutar att prägla våra liv, det är det hela." Så låter Georges Barnanos huvudpersonen i sin roman "Prästmans dagbok" skriva. Just hemkommen från en vecka i Taizé har jag funderat och mediterat mycket över just detta - den förlorade tron, som enligt Bernanos alltså är något annat. Jag reste till Taizé präglad av bedrövelsen över samtalsklimatet, eller snarare bristen på detsamma i svensk kristenhet. Stod i valet mellan att som tjänare i Kristi Kyrka fortsatt engagera mig med mina bidrag till helheten eller att isolera mig i den lilla församling där jag tjänstgör och strunta i resten. Jag kommer hem med ett beslut fattat att än så länge inte ge upp den världsvida gemenskapen. Men jag efterlyser ett annat tonläge från alla sidor. Och bannlyser allt tal om inklusivitet så länge det innebär exkluderande av alla som ifrågasätter de beslut som fattats i politisk ordning utan ett omsorgsfullt teologiskt förarbete. Jesus säger att vi ska älska varandra - var finns den kristna syskonkärleken på bloggar och i tidningskrönikor idag? Vidare säger han att vi alla ska vara ett så att världen kan tro (Joh. 17) - om vi alla uppfattade detta som ett bud att följa med alla olika uppfattningar om vad det i praktiken innebär skulle allt se annorlunda ut. Praktiken äger rum på församlingsnivå och olika samfund emellan på lokalnivå. Har den institutionella nivån vett att lyssna in vad som faktiskt händer runt omkring i kristenheten när det gäller just åtlydnaden av detta Jesu kungsbud? Och har vi gräsrötter jobbat tillräckligt med vårt högmod för att i vår tur lyssna till dem som i kraft av teologisk kunskap och praktiserad bön har betrotts med ett större ansvar? Om inte har tron slutat prägla våra liv, och då är Kyrkan precis så illa ute som en del vill göra gällande. Jag återkommer om detta - men nu får det räcka för idag.

Bedrövad

Hamnade i ett meningslöst gräl på facebook med någon jag inte alls vet vem det är, och känner bara tomhet och bedrövelse över min egen dumhet. Efterhand förstod jag mig ha brakat ihop med en konvertit som tydligt drabbats av en för vissa konvertiter svår sjuka: Att ha hittat hem innebär att allt man lämnat är fel och ont och satans anhang. Tack och lov finns det även sansade människor som vill lämna ett kristet samfund för ett annat av åtskilliga skäl. Människor som i sina böner visar omsorg också om det sammanhang där de av någon anledning inte känner sig hemma längre. Men min bedrövelse går djupare än så. För min egen del ligger åtskilligt av studier och bön bakom varje ställningstagande jag intar, och det har INGENTING med politisk korrekthet att göra. Jag känner mig rent av illa till mods av att tillhöra majoriteten i vissa teologiska stridsfrågor inom mitt eget samfund just för att de inte behandlas som teologiska frågor, utan som maktfrågor. Jag har nära vänner som inte delar mina uppfattningar som nu blir utdefinierade, hånade och stundtals ärekränkta för att de talar om vad de tycker. Orkar till exempel inte läsa någonting från Seglora smedja - det räcker med en del citat därifrån för att gör mig än mer bedrövad över det usla samtalsklimat som nu råder inom Kyrkan. Alla påståenden om högt i tak till trots är det faktiskt inte sant att så är fallet. Snacket om att vara inkluderande skorrar genomfalskt eftersom detta inkluderande lever av att exkludera alla som tillvitas att vara exkluderande bara för att de är tveksamma till vissa reformer och ordningar som pressats igenom politiskt utan att ett tillräckligt grundligt teologiskt studium har fått ge de enda argument som borde räknas och tas på allvar när en kristen Kyrka vill ändra på gamla ordningar. Själv har jag inga som helst anspråk på att göra kyrklig karriär, utan är fullt nöjd med den tjänst jag har. Hade jag däremot haft några maktambitioner hade jag inte kunnat skriva dessa rader eftersom jag då direkt hade utdefinierat mig själv. Nu har jag väl gjort det i alla fall, och det är i så fall på tiden. Det är nämligen många av mina vänner som drabbas av bannstrålen från ett hycklande kyrkligt etablissemang som inte ens har vett att sätta "Uppdrag Granskning" på plats för sitt groteska sätt att missbruka prästers tystnadsplikt. Resultatet kan dessvärre bli fler som inte bara konverterar, utan som dessutom drabbas av den konvertitsjuka jag inledningsvis nämnde. Och röstläget höjs på bägge sidor som om Johannes 17:e kapitel vore struket ur Bibeln. Är det konstigt att människor vägrar tro?

Läs BOKEN!

Äntligen har jag kunnat ta mig tid att läsa Niklas Rådströms "Boken" som jag köpte på bokmässan i fjol. För den som inte vet det: Författaren har gjort en roman av Bibeln - en helt lysande roman! Stundtals brast jag i gråt vid läsningen - både av det vackra språket och det modiga och samtidigt respektfulla sättet att hantera materialet. Som präst är jag av naturliga skäl väl hemmastadd i Bibeln. Det gjorde att jag så att säga kände till allt som skulle hända i förväg - spänningen låg i hur författaren använde materialet. Och han överraskade mig på flera plan. Dels visste jag redan vilken kompetent författare Rådström är, men nu har han överträffat sig själv. Mina förväntningar var högt ställda och överträffades ändå med råge. Han gör krysskopplingar mellan olika bibelavsnitt som känns hisnande och ändå landar mitt i hjärtat. Och som den författare han är väljer han att göra Skaparen till en skrivande konstnär som skriver fram hela skapelsen och dess fortsättning. Syndafallet yttrar sig i att de människor han ger liv går honom ur händerna. Jag vet inget om Niklas Rådströms eget förhållande till den kristna tron - men Bibeln är han väl inläst på och hanterar den som en sann mystiker. Det finns bara en sak att göra: LÄS BOKEN! Jag talar inte om rätt eller fel tolkning utan om det som varje seriöst troende människa måste göra - låta skriften bli levande in i egen tid och andning!

En vecka senare

Vi är många som har reagerat på Uppdrag Gransknings säsongsavslutning. Personligen har jag arbetat teologiskt med frågan om ett kristet förhållningssätt till homosexuella i över trettio år och menar att homosexuell läggning är en variation i skapelsen, inte en störning. Därför har jag redan på åttiotalet ställt mig öppen för att välsigna samkönade förhållanden. Men på dessa nästan trettio år har jag inte en enda gång blivit tillfrågad om att utföra en sådan akt. Men jag är inte bekväm med att tillhöra majoriteten i denna fråga eftersom de flesta som delar mins ståndpunkt i sakfrågan tycks slå sig till ro med just makten utan att grunda sin uppfattning i bön och studier. Vad värre är uttrycker många av dem rent totalitära tendenser genom att vilja kasta ut alla som inte kommit fram till samma uppfattning. Med detta sagt for jag ändå mycket illa när jag såg programmet. Det var uppenbart att de avsnitt som gjorts med dold kamera var riggade och klippta för att bekräfta den tes redaktionen hade bestämt sig för att bevisa. Jag har flera personliga vänner som inte delar min uppfattning och har aldrig sett någon anledning att bryta vår vänskap på grund av denna fråga. UG har för all framtid förlorat mitt och många andras förtroende. I själva verket har de kommit att bli SvT:s eget Gestapo som med både ohederliga och omoraliska metoder har startat en ren häxprocess. Vi brukar i vår tid skryta med att skamstocksstraffet är avskaffat - men det är inte sant. Vår tids skamstock heter Uppdrag granskning och de tvekar inte att förstöra människors liv för att locka fram det de vill ha. Det senaste jag hörde är att de eventuellt kan ha begått rent lagbrott i och med att programmet visades. Dags för polisanmälan med andra ord - är vi flera som skriver under?

Ian Anderson vidare i sin andra andning!

De som känner mig vet att jag i vissa avseenden är en nörd. Ett aktuellt exempel: Sedan jag i januari 1972 av en tillfällighet ramlade in på kungliga tennishallen för en konsert med Jethro Tull har jag varit ett troget fan som gjort mycket för att samla allt som har med dem att göra och har väl varit på närmare 15 konserter med bandet. För två år sedan kom "Thick as a brick 2" följt av en 18 månader lång turné - och jag var tvungen att åka till Köpenhamn för att kunna höra dem. Saken är den att svenska rockjournalister tycks älska att hata detta band, och nu verkar Sverige för gott vara struket från deras turnéplaner - har inte sett en rad i svenska medier om det album som visade att ledaren Ian Anderson tycks ha kommit in i en andra andning lagom till folkpensionärsåldern. Den mångårige gitarristen Martin Barre har lämnat för egna projekt, vilket tycks ha föranlett Ian Anderson att släppa bandnamnet och numera ger ut sin musik under sitt eget namn. Och i fredags släpptes det nya albumet - "Homo Erraticus". Efter ett par lyssningar måste jag säga mig imponerad. Den här gången är det dessutom inte bara musiken, utan också texterna och den sammanhållande idén som imponerar stort. Har inte hunnit fördjupa mig tillräckligt än och kommer antagligen tillbaka - men det första intrycket är starkt. Med hjälp av Englands historia ända tillbaka till straxt efter istiden pekar han bland annat på hur människor i alla tider har flyttat på sig - en skrevspark på alla högerextrema nationalister som samlar väljare genom lögner och myter kring ett heroiskt förflutet som i verkligheten aldrig har funnits. Erraticus är latin och betyder ungefär "kringirrande" - ett epitet som sätts på hela mänskligheten. En avslutande varudeklaration till läsare som inte känner till denna fantastiska musik: Den är en mix av blues, keltisk folkton och gammal konstmusik, på senare år kryddad med asiatiska influenser. Ian Andersons tvärflöjt och akustiska gitarr är viktiga för ljudbilden likaväl som Florian Ophales skrälliga elgitarr. I motsättning till mycket av dagens enformigt manglande rockmusik finns hos Ian Anderson mycket dynamik mellan mjukt akustiskt och mullrande trummor. Köp plattan vet ja´!

Skamligt!

Det var ett tag sedan sist, mest beroende på tidsbrist. Men ikväll måste jag ta mig tid till ett kort inlägg. Pga ett missförstånd från min sida var jag sen med en inbetalning och insåg att jag måste till närmsta bankkontor för att flytta en summa från mitt eget konto till ett annat (jag litar inte på internetbanken). Problemet var att mottagarkontot hörde till en annan bank, och då måste jag betala en avgift på 150 (ETTHUNDRAFEMTIO) kronor! Det är nu inte pengarna som är problemet, utan principen. Det blir så övertydligt varför direktörer, styrelseproffs och aktieägare får bonusar, arvoden och utdelningar av en storlek som en annan vanlig fattiglapp inte ens kan göra mening av (och vill inte heller - vad ska jag med så mycket pengar till?)! Är det möjligen så att herrar och damer bankdirektörer gråter sig till sömns för att de fått tre miljoner i månaden när de kunde fått fyra? Och vad går att göra för pengar mer än att äta sig mätt, klä sig och ha tak över huvudet? Men det är klart - detta handlar om moral, och klarare än någonsin visar detta att moral och lagstiftning har gått skilda vägar så länge nu att girigheten är satt i system. Att undertecknad är upprörd och sätter "skamligt" som rubrik ökar väl på töntfaktorn med åtskilliga grader - men det struntar jag fullkomligt i. Det finns en gammal klyscha som någon skulle ropa i öronen på dessa moraliskt bankrutta människor dag och natt i ända: Svepningen har inga fickor! VET SKÄMS!

Lära sig något nytt?

Igår var det fettisdagen vilket i Ösmo församling innebar Dårarnas fest i Sockenstugan. Stolligheter i musikens, historiernas och sketchernas tecken. Och givetvis frossande i semlor. En variant av karneval som blev ännu mer lyckad än vi vågat hoppas. Och idag är det askonsdagen. I och med mässan ikväll börjar allvaret som fastan innebär. Detta dubbla perspektiv på tillvaron tycks gå alltmer förlorat i välfärdsländerna. Fest, allvar och fest igen. För många av oss som tar skiftningarna på allvar innebär till exempel den kristna fastetiden att lära sig något nytt - både om Gud och om sig själv. Och vägen till de nya lärdomarna heter att avstå. Från något vi i och för sig har glädje av men som vi egentligen inte behöver. Och det behöver inte bara handla om mat och godis. Det är upp till var och en vad vi väljer att avstå ifrån - men den plats som blir tom i vår kalender kan gärna fyllas med extra bönestunder, uppbygglig läsning eller stärkande promenader. Och kanske inse att livet inte bara handlar om att välja, för i det ögonblick vi väljer något så väljer vi automatiskt bort mycket annat. En besk sanning för en del, har jag förstått... men blir vi sjuka och medicinen smakar beskt brukar vi ju ta den ändå. Tänk om själen är sjuk? Själv är jag övertygad om att vår själ lider av en sjukdom som på teologiska heter Synden, och att den behöver botas. Så önskar jag god fasta till alla och gör mitt bästa för att med Guds hjälp följa alla mina goda föresatser dessa 40 dagar och till slut lära mig något nytt....

Förutsägbart

Aktuellt i SvT, fredag kväll. En "debatt" mellan en AB-journalist och en representant för tankesmedjan Timbro kring de stigande inkomstskillnaderna. Naturligtvis förutsägbart och därmed totalt ointressant. När ska vi slippa ytligheten och dessa riggade pratstunder som inte förtjänar att kallas debatter? AB-journalisten fast i tron på att politiken ensam kan lösa ett problem som för alla är uppenbart. Timbrotjejen lika fast i en förenklad världsbild där det är "bra med stora inkomstskillnader". Lite motvilligt fascinerad blir jag av vad som är möjligt i vår tid. Som att t ex helt oskrymtat sjunga egoismens och girighetens lov utan att på allvar bli motsagd, för det gjorde den unga damen från Timbro. Sjöng girighetens lov alltså. Hennes främsta argument för att prisa den svenska situationen tycktes vara att vi har mycket lägre inkomstskillnader än åtskilliga andra, jämförbara länder. Och hon skäms inte ett ögonblick för sin instängdhet i en politik som sänker skatterna för oss som inte behöver dem och lämnar åtskilliga efter i armod. Min fascination är samtidigt ett förtvivlans vrål. Det tycks som om gamle Gösta Bohmans försök att få bort ordet solidaritet ur vårt språk till en del har lyckats. Och jag fortsätter att skämmas för att vara svensk så länge damer av denna sort får babbla på i sina roller utan att på allvar bli motsagda. Det är helt enkelt ett hot mot demokratin....

Tillbaka på banan

Nu blev det ett tag sedan, men ikväll behöver jag skriva. På fb tjatar både monarkister och dess motståndare om namnet på en nyfödd flicka som om det vore en nyhet värd att ödsla ord på. Det föds mängder med barn varje dag och jag kommer aldrig att förstå hur någon kan engagera sig i andra barns namn såvida de inte hör till den egna familjen. Det blir en något absurd kontrast emot det möte jag just bevistat på författarnas hus i Stockholm. Fyra skribenter från Belarus (eller Vitryssland som vi av någon anledning kallar det) satt i panelen och berättade om sin stilla kamp med penna och vid tangenter för de rättigheter vi här i Sverige tar för så självklara att vi tydligen måste tjata om ickehändelser för att på det viset tro oss få något att hända. Fyra tuffa personer . två män och två kvinnor som berättade med både allvar och humor om en sunkig diktatur bara en timmes flygresa från Stockholm. En historiker som forskar i och skriver om de uppskattningsvis två miljoner belarusier som lever i exil. Hon riskerar mycket av den enkla anledningen att dessa människor av regimen betraktas som landsförrädare vars existens man inte får låtsas om. Eller journalisten som bara har gjort sitt jobb och rapporterat om oroligheter i samband med senaste "valet" - hans son har relegerats från universitetet där han höll på att utbilda sig. Skulle kunna ge ännu fler exempel. Då får plötsligt saker och ting perspektiv i vårt trygghetsknarkande hörn av världen. Och i den tryggheten kan tydligen mängder av oss lägga engagemanget i en enda liten flickunges namn - hon föds rik i motsättning till tusentals flickebarn i världen som kanske inte ens hinner få ett namn innan de dör. Eftersom jag reagerar på detta är det antingen världen eller jag som är galen.

Deportationsverket förnekar sig inte

Så har de slagit till igen - deportationsverket som med en förskönande omskrivning går under namnet Migrationsverket. Nu är det en flicka från Etiopien som fyllt arton och kom hit med sin pappa för sex år sedan. Och naturligtvis ska personalen på deportationsverket leka poliser och genom ett DNA-test bevisa att flickan inte är biologisk dotter till den man hon alltid trott vara sin far, som inte har någon som helst kontakt med den biologiska modern, kvar i Etiopien. Det lilla enkla faktum att den hon kallar sin pappa är den enda familj hon har en relation till struntar de högaktningsfullt i. Eftersom jag personligen är drabbad av dessa gangstrars göranden och låtanden tidigare kan jag inte påstå mig vara förvånad, men det hindrar inte min vrede. Advokaten har överklagat till Europadomstolen som ska ha svar till den 14/2 på frågan om hur svenska staten kan bete sig så omänskligt. Det är bara det att utvisningen enligt beslut ska verkställas den 8/2 - alltså kan alla handläggare och andra moraliskt efterblivna typer i deportationsverk och på UD klara sig undan med att inte veta vart hon tagit vägen. Utstuderad ondska med andra ord. Är det konstigt att många invandrare betraktar oss svenskar som rasister? De ansvariga tiger naturligtvis som muren. Det är vid sådana här tillfällen jag önskar att jag hade en övernaturlig förmåga - den att hemsöka dessa odjur i människohamn när de försöker sova om natten och hålla dem vakna dygnet runt. Med mardrömmar och ångestattacker, ständigt hörda skrik från alla dem som de med hänvisning till ett regelverk har förstört livet för. Jag vet att detta är hårda ord som inte kommer att tas på allvar av någon - men jag kan namnge individer på deportationsverket som är direkt ansvariga för min yngsta styvdotters död för några år sedan. Om någon kan lära mig hur man ser till att de får skaka galler eller på annat sätt ta ansvar för det jävelskap de ställer till med är jag idel öron.

Staten och kapitalet

..."de sitter i samma båt" sjöng först ett av proggbanden (fast i denna sena timme blir jag osäker på om det var Hoola Bandoola band eller Blå tåget - skingra min okunnighet, någon) och sedan Thåström (också här sviker mig minnet - Ebba Grön eller Imperiet?). Kvintessensen var att staten funkar på samma kapitalistiska sätt som kapitalismen själv. Det värsta är att det har blivit mer sant nu än det var när sången skrevs. Och när nu (s) vill återförstatliga underhållet av järnvägen kommer de helt förutsägbara reaktionerna från högerhåll. Naturligtvis följt av billig populism i stil med "tillbaka till Sovjetunionen". Både socialdemokratiska regeringar och alliansregeringen bär ansvar för att järnvägsunderhållet är kört i botten. Det verkar till och med som folk går och väntar på att ett X 2000-tåg ska spåra ur på samma sätt som ett antal godståg har gjort. Då kommer många människor att förolyckas - kan det verkligen få vara så cyniskt i ett civiliserat land? Och entrepenörerna som säljer underhållsarbetet till SJ kontrollerar sig själva, antagligen del i någon sorts nyliberal soppa som handlar om bantad offentlig sektor. Jag ger inte mycket för svensk socialdemokrati eller några andra partier heller - men i denna specifika fråga har de helt och hållet rätt. Järnvägen är faktiskt hela svenska folkets angelägenhet. Och jag skulle gärna sluppit alla dessa jobbskatteavdrag mot att SJ kunde hålla en biljettprisnivå som gör att jag har råd att åka tåg oftare. Visst vet jag att sambanden inte är så enkla - men jag använder det som ett exempel. Det är klart som korvspad att en del av mina vänner som annars är förnuftiga och tänkande människor fått för sig att det bästa vore att lägga ner järnvägen helt och hållet - den politik som förts de senaste tjugo-trettio åren har bäddat för den slutsatsen...

Solen!

Efter många gråmulna dagar i rad tittade äntligen solen fram en stund idag, och plötsligt kände jag ända in i hjärterötterna att snö- och köldeländet har ett slut. Även om vi måste stå ut ett antal veckor till. Men det är alltid skönare att räkna veckor än månader, som jag gjorde under hela november då mörkret dag för dag blev allt djupare. Besöket av solen fick mig också att tänka på alla nutidsmänniskors svårigheter med att tro på Gud. Jag anar den tröstlösheten i min egen långvariga längtan efter ljus och värme. Den misströstan som präglade varje novemberdags avkortning. Livet självt kan i perioder framstå som en ändlös november. Men erfarenheten av kommande vändpunkter och ändrade förhållanden ger oss en tro på att det kan bli likadant igen. Samma sak med tron på Gud - vi är många som talar av erfarenhet på olika sätt. Vi fastnar ofta i fällan att försöka bevisa sanningshalten i våra påståenden på ett renodlat intellektuellt plan. När tro handlar om så mycket mer - en helhet i form av treenigheten tro, hopp och kärlek. På den rent intellektuella planhalvan havererar vi ofta, och det på två olika sätt: Antingen genom att gå in i rent förnuftsmässiga diskussioner och där komma till korta med hjälp av usla och dåligt underbyggda metaforer för tron. Eller också kör vi i det antiintellektuella diket och vägrar att ge några som helst godtagbara förnuftiga argument för att det vi påstår är sant. Som vanligt behöver vi hålla oss på själva vägen. Ärligt redovisa allt som är mätbart och iakttagbart i ambitionen att faktiskt göra oss förstådda. Och dessutom berätta om den dimension som har med mysteriet att göra, som egentligen bara kan uttryckas konstnärligt. Ungefär som att tro på solen, även när den lyser med sin synliga frånvaro.

Ekumenisk gudstjänst

Ledig söndag innebär att jag kunde fira ekumenisk gudstjänst i Sorunda kyrka idag. Om och om igen slås jag av att vi kristna i olika samfund har mer som förenar än som skiljer oss åt. De olika kyrkosamfunden är egentligen ärr i historiens väv efter strider i det förgångna. Resultat av det faktum att Jesus lämnade sin Kyrka i händerna på oss, ofullkomliga människor. Historien har givit oss olika sätt att möta det heliga, jag skulle vilja kalla det olika dialekter på samma språk. Naturligtvis är vi inte ense om allt - då skulle vi lika gärna kunna gått samman igen. Men poängen är att vi kan prata om olikheterna i ett öppet och tolerant klimat istället för att betrakta varandra som avfällingar och svikare av Kristus. Jag personligen saknade att få möta Kristus direkt i eukaristin idag - men jag fick be och lovsjunga tillsammans med andra som ändå delar min tro på mysteriet treenig Gud. Enda anledningen till att inga ekumeniska gudstjänster förekommer i min hemförsamling är enkel: Hos oss finns det inget annat samfund att bedriva ekumenik med. Är övertygad om att det finns folk i bygden som talar andra kristna dialekter än jag själv och som kanske behöver resa långt för att finna en gudstjänstgemenskap där de känner sig hemma. Sedan - när jag kom hem och gick in på min facebooksida - fick jag se en bild av hur en skotsk, kvinnlig metodistpastor korstecknar en katolsk kardinal i pannan med välsignat vatten i en ekumenisk gudstjänst någonstans i Storbritannien. Det är sådana små enkla tecken som ger hopp i en tid där vi allt för mycket matas med verklighetens mörka sida av konflikter och våld i Guds namn. Det betyder kraft att kämpa vidare - trots att jag gick miste om eukaristins mysterium just idag.

Om kärlek

Min fördjupning i Ignatius av Loyolas teologi påminde mig denna morgon om hur knepigt begreppet "kärlek" är. I medeltida teologi och filosofi hade kärleken inte ett dugg med våra känslor att göra - bara med vår vilja. På samma sätt talade den teologiska miljö där Ignatius la upp sina andliga övningar om en annan sorts kärlek än det vi idag vanligtvis menar med ordet. Guds kärlek är "effektiv" i meningen att den skapar, befriar, upprättar och ger liv. Ett ständigt arbete, skulle vi kunna säga. Att följa Jesus är att bli delaktig i detta kärleksarbete genom att ge vidare det vi fått. Enligt Ignatius har vi fått allt gott ifrån Gud att svara på. När Guds lovprisning kommer först följer ur det att visa denna "effektiva" kärlek i sitt eget handlande. Kalla det gärna diakoni, eftersom det primära inte är jag och mitt eget utan delaktighet i upprättelsen av hela Guds skapelse. Kan det vara så att romantiken fortfarande, efter tvåhundra år, bestämmer den gängse uppfattningen av vad kärlek egentligen handlar om? Känslor, känslor och åter känslor. Därmed inte sagt att känslor är oviktiga. De ska i allra högsta grad tas på allvar, men det betyder inte att de ska få styra mitt handlande. Är det något mitt eget liv har lärt mig är det att känslor är opålitliga och en dålig vägvisare för livsval. För känslor bara kommer, de kan inte förbjudas, men de val de kräver av mig kan jag lära mig att avvisa om jag bedömer att de inte leder till något gott. Dessutom finns det känslor jag vill förneka, och det är en ganska meningslös sysselsättning. Snarare är det just det jag inte vill kännas vid som jag bör ta ett hårt arbete med. Det kan lära mig åtskilligt om mig själv på gott och ont. Den sanna kärleken hjälper mig att lära känna mig själv som den genom syndafallet sammansatta varelse jag faktiskt är.

Koltrast

Gick just ut på balkongen för att ta en cigarett. Då flög en koltrast upp från golvet till räcket och satt där en stund, vippande på stjärten. Om jag minns rätt är koltrastar med gul näbb hannar. Jag pratade med honom så länge han vågade sitta kvar. Visserligen fick jag inte höra hans vackra, vemodiga sång som brukar förgylla vårluften - han var ordentligt uppburrad. Det ingav mig känslan av att han trivs lika dåligt i kylan och snön som jag själv. Ständigt vippande på stjärten och av och till vridande huvudet i min riktning inbillar jag mig att han var lite nyfiken på vad jag var för en. Jag pratade en stund och vågade inte gå närmare eftersom jag inte ville skrämma iväg honom. Till slut tog jag ett steg närmare askkoppen. Då flög han sin väg till trädet en bit bort. Vacker och frusen, för tillfället stum. Blev lite vemodig vid tanken på att han blir till en bild - inte bara för vintern, den går ju över. Men för det samhälle vi lever i. Eller försöker leva i, efter bästa förmåga...

Mer om identifikation

I tjugoårsåldern läste jag Eyvind Johnsons trilogi om Johannes Krilon och blev helt bergtagen. Det grundlade den kärlek till Johnsons författarskap som gjort att jag numera sitter i Eyvind Johnson-sällskapets styrelse. Har genom åren läst det mesta han skrivit och planerar att under våren skriva en uppsats i litteraturvetenskap om ett par av hans noveller. Under år 2 000, hundra år efter Johnsons födelse tog jag mig för att läsa om en hel del av hans romaner, bl a Krilontrilogin. Då var jag fyrtiofem år och upptäckte en något oväntad dimension av identifikation. Böckerna handlar om en grupp medelålders herrar som träffas på söndagskvällarna i varandras hem för att samtala i en tid då det öppna samtalet är hotat. Johnson har själv sagt sig göra sin intellektuella värnplikt med romanerna - de skrevs under andra världskrigets år. Det som blev identifikationen under omläsningen var det faktum att jag då befann mig i samma livsskede som herrarna i romanerna. Jag kunde känna in på ett helt annat sätt hur de tänkte, kände och reagerade trots att de levde i en helt annan tid än min egen. När jag sedan, tiotalet år senare, läste Per Anders Wiktorssons spännande avhandling om trilogin fick den ytterligare dimensioner för mig. Blev bl a varse hur mycket av samtidens olika kulturyttringar - både s k "finkultur" och populärkultur - som har lämnat spår i skildringen. Mycket av det kände jag helt enkelt inte till av den enkla anledningen att jag föddes tio år efter krigets slut. Men det gav mig en tanke om mitt eget skrivande och det som skrivs av andra i min egen tid. Berättelser som är förankrade i sin egen samtid och samtidigt gestaltas på ett sådant sätt att de blir tidlösa - det är den bästa litteraturen. Det är intressant att få reda på sådant som en akademisk avhandling kan redovisa, men inte nödvändigt för läsupplevelsen. Sedan den insikten slog mig har jag bett till Gud om att själv förmå skriva samtiden tidlöst...

Psykologisk aha-upplevelse

Det finns konst av olika slag som drabbar mig extra hårt. Har t ex funderat över varför The Who:s rockopera "Tommy" och Pink Floyds "The wall" för alltid har fastnat hos mig. "Tommy" upptäckte jag på allvar i och med Ken Russels filmatisering. "The wall" snurrade ständigt på skivspelaren när den var ny, och jag återvänder ännu till den. Däremot tycker jag inte att filmatiseringen av den är särskilt lyckad. Det finns ju så oerhört mycket annan musik, böcker, filmer och konst jag tycker mycket om - men få verk har träffat mig så hårt i veka livet som dessa två. Särskilt "Tommy" har ju fått utstå mycken kritik för att vara pompös och patetisk, men jag återvänder ändå till den gång på gång. Helt nyligen fann jag en koppling mellan mig själv och dessa verks upphovsmän som på något sätt gav mig en psykologisk aha-upplevelse. Både Pete Townsend från The Who och Roger Waters från Pink Floyd delar mitt eget barndomstrauma. De föddes under andra världskriget och miste sina fäder i mycket späd ålder. Själv miste jag hastigt och oväntat min far vid sex års ålder. Och båda dessa verk bearbetar temat med en förlorad far. Om inte annat säger det något om identifikationens betydelse när vi blir tilltalade alternativt bortstötta av ett konstnärligt uttryck. Misstänker att jag delvis kände igen mig i Tommys öde, även om jag själv slapp att drabbas av en elak styvfar. Kunde också känna igen mig i den ensamblivna mammans sätt att binda sin son till sig så som det drabbar huvudpersonen i "The wall". Även om det i mitt fall inte tog sig så stora och rent sjukliga dimensioner. Naturligtvis kan det motsatta också hända. Lou Reeds mästerverk "Berlin" träffade mig också mitt i solar plexus, trots att jag själv aldrig har levt ett så destruktivt liv. Jag, som aldrig varit i närheten av att bruka narkotika, fick genom låten "How do you think it feels" en chockartad upplevelse hur det kan vara för en beroende när abstinensen sätter in. Påstår inte att jag någonsin kan förstå en erfarenhet jag inte delar på djupet - men jag anar en del av det. Tillräckligt för att aktivera min empati. Det är det malande arrangemanget av musiken och Lou Reeds nakna och utlämnande röst som gör det. Och den här gången har funderingarna inte alls handlat om nämnda verks kvalitet eftersom det innebär en helt annan sorts diskussion.

Levande ord?

I Hebréerbrevet står det att Guds ord är levande och verksamt, skarpare än ett tveeggat svärd osv. Har länge funderat över dessa ords relevans i många kristna sammanhang. Skulle till och med vilja vara lite provokativ och fråga: Tror vi verkligen på det påståendet? Många av oss skulle nog utan vidare eftertanke svara: Javisst! Mest för att vi förväntas tro på det som står i Bibeln. Men är det sant? Är inte den bistra sanningen, åtminstone när det gäller oss protestanter, att vi egentligen tror på det TRYCKTA ordet? Vi är duktiga på att dänga bibelord i huvudet på varandra så fort vi inte är överens och väcker med det strider som inte alls har med Guds levande ord att göra. Som i synd fallna människor har vi en förkärlek för vissa ställen i Bibeln som stämmer med våra egna uppfattningar om vad och hur vi tycker att allting borde vara. På en del håll vill man helt enkelt förneka traditionens betydelse eftersom den inte alltid finns fästad i tryckt skrift. Men traditionen är ju faktiskt en del av det levande Ordet - lämnad av Jesus till apostlarna och vidarelämnat av dem från generation till generation. Utan traditionen skulle vi inte ens ha haft en skriven Bibel. Egied van Broeckhoven skriver på ett ställe i "Vänskapens sakrament": "Den som inte vågar sig på kärleken eller Gud kastar sig över bokstaven." Och det är dessvärre sant, för sant. Ju djupare jag själv tränger in i Bibelordet, desto mer liv finner jag där. Liv som skakar om mina förutfattade meningar och tvärsäkra åsikter om vad orden på sidorna vill säga mig här, nu och i framtiden. Min första roman var en brottning med Uppenbarelseboken och publicerades för snart fem år sedan. Om jag skulle få för mig att gå in i den kampen en gång till är jag säker på att det skulle bli en helt annan bok. För livet och historien har gått vidare med nya erfarenheter och insikter. Det levande ordet kan drabba var och en som i bön och annat liv tar det på allvar för just vad det är: LEVANDE! Det tryckta står där för att hjälpa oss bortom sig själv till levande Gud. För även om Gud aldrig ändrar sig gör vi det, så länge vi lever. Och i mötet mellan tid och evighet sker under för var och en som är mottaglig.

Ignatius

Om det undgått någon är jag en stor beundrare av Ignatius, han med epitetet "av Loyola". Har fått en nytändning i tro och liv efter kurser om honom, retreater enligt hans upplägg och åtskillig läsning både om och av honom. Så t ex befriade han mig definitivt från mitt största problem med den lutherdom jag trots allt tillhör. Svagheten i lutherdomen är Luthers epigoners förkärlek för att vältra sig i sin egen uselhet och synd - jag förmår och är ingenting annat än en usel syndare inför Gud. Ignatius förnekar inte alls vårt läge som syndare, men förhåller sig djupt saklig till det hela. "Visst, du är en syndare. Men be om förlåtelse och Guds hjälp att bli kvitt dina oordnade böjelser!" Lite parafraserande uttryckt har jag uppfattat att detta är vad han menar. Just nu läser jag ännu en bok om honom med stor behållaning. En spränglärd tegelsten av jesuitpatern Rainer Carls med titeln "Ignatius av Loyolas teologiska profil". Boken sätter på åtskilliga sätt in Ignatius och hans verk i både tidens och teologins kontext. Redovisar inte minst vad Ignatius själv har läst och upplevt, så långt det går att ta reda på. Alla som är intresserade av teologi torde ha något att hämta i denna volym - den är tung i flera bemärkelser. Dessutom bör det påpekas att påven Franciskus är medlem i Jesu sällskap, alltså jesuit. Intresset för den medeltida Franciskus lär ha ökat enormt i och med att den nya påven tog hans namn som sitt, och det är gott och väl. Han är också ett viktigt helgon med starka budskap som talar in i vår tid. Ändå tycker jag det är minst lika viktigt att lyfta fram den lärdom och andliga träning som har bidragit till att göra påven till den dynamiska och själavårdsmässigt lysande kyrkoledare han är. Den som vill veta mer börjar exempelvis med att läsa Rainer Carls bok.

Vintertankar

Så kom den riktiga vintern till slut. Brukar skoja och säga att jag tycker vintern borde avskaffas. Som allt äkta skoj har det en åder av allvar i sig. Jag trivs inte med snö och kyla och är därför tacksam över att det dröjde ända tills nu - rent tankemässigt känns det som om vintern tack vare sin sena ankomst har mycket kortare tid på sig. Ur ett skapelseperspektiv inser jag ju att vintern behövs - naturen som slösar så frikostigt under sommarhalvåret behöver sin vila. Och under snötäcket skyddas mycket av det som ganska snart ska glädja oss med sitt spirande. Tänker ändå att vintern som fenomen är lite av en anomali i en tid som alltid har bråttom, inte minst med avkastning och resultat. När ger vi människor oss tid att vila ordentligt. Stannar upp i tilliten till att världen snurrar vidare oavsett om vi är medvetna om det eller ej. Och att vi inte alltid behöver vara uppkopplade, verksamma eller stressade av annat - det funkar ändå! Min reflektion hänger ihop med en fundering över att det talas så mycket om värden numera. Men vad är egentligen ett "värde"? Risken är att det blir lika med ett pris som ska betalas eller sättas, och det är vår tid i ett nötskal. När det gäller människans okränkbara värde bör begreppet kompletteras med ett närbesläktat ord för att se vad det handlar om: VÄRDIGHET! Att hålla på sin egen och sina medmänniskors värdighet har inte att göra med hur nyttiga eller lönsamma vi är, utan med att vi är älskade. Först av Gud, och sedan av andra som tagit sig uppgiften att efter bästa förmåga spegla Jesu kärlek i en kall och rå värld. Så egentligen är det inte så konstigt att jag tycker illa om vintern - den är den perfekta spegelbilden av vår tids samhälle, där jag har ack så svårt att känna mig hemma.

Vad är viktigt i kristendomen?

Så har "Kristna värdepartiet" sett dagens ljus. Har tidigare meddelat min ståndpunkt i allmänhet - det är en oförskämdhet att ha med det kristna namnet i ett politiskt parti, oavsett vilken kant eller mittfåra inom politiken man seglar i. Det är exkluderande i sig och när det gäller det nu aktuella partiet frågan om en inskränkning av kristendomen till ett antal moralsatser som i vårt politiska klimat inte har en chans att göra sig gällande. Som till och med skryter med att inte vara politiskt korrekt. Med risk för att avfärdas som just politiskt korrekt skriver jag dessa rader med sorg i hjärtat. Om kristen tro skulle handla om att med lagens hjälp förbjuda aborter och homosexuella äktenskap samt ta i hårdare mot kriminaliteten har man inte alls fattat vad kristendomen handlar om. För den handlar i första hand om att följa Jesus i tro och kärlek, styrkt av hoppet som väcktes i och med korset och uppståndelsen. Som kristen kan man mycket väl engagera sig i partipolitiken - men då genom att ta sina kristna värderingar med sig in i det politiska parti där man vill verka. Att gå till storms mot vissa företeelser i samhället som inte är svartvita och okomplicerade som dess talesman i radionyheterna tycktes mena är inte kristendom - det är unken moralism i Jesu namn och därmed en svår synd. Det finns kristet aktiva i snart sagt varje politiskt parti i Sverige. Som försöker behandla den komplicerade abortfrågan på ett anständigt sätt, utan skrämselpropaganda och andra vidrigheter. Och det som sägs om homosexualitet i Bibeln är långt ifrån så entydigt som dessa människor vill göra gällande. Det som saknas helt hos dessa människor är omsorgen om nästan. Och jag är inte bara ledsen, utan också heligt vred - för genom att kalla sig kristna vill de framstå som de enda sanna kristna. Det lurar inte oss som kämpar i kyrkor och samfund, men många av dem som står utanför Kyrkan och dem som rent av är hennes fiender. För nu kan de än en gång säga: "Se där - sådana är de kristna!" Jag tror på Jesus och söker följa honom, Bibeln har jag levt av i hela mitt liv under bön och kamp i svåra frågor. Det nya partiet får mig att än en gång konstatera att med såna vänner som detta nya parti behöver jag inga ovänner. Jag frånkänner dem helt enkelt rätten att alls kalla sig kristna om de framhärdar. Eftersom jag egentligen inte besitter den auktoriteten får jag dock nöja mig med att ta striden med dem. Onödigt med tanke på allt vi inom Kyrkan egentligen behöver ägna oss åt.

Monokultur

Ett av det moderna skogsbrukets stora problem är det som kallas monokultur - varje kalhygge planteras med enbart gran eftersom det ger snabbast avkastning i ekonomisk mening. Ett polemiskt sätt att uttrycka saken hörde jag för nu ganska många år sedan: "Vi har ingen skog kvar snart, vi har bara granplantager!" Med tanke på de nya superpastorat som just har börjat gälla fann jag jämförelsen ganska slående. Kyrkan följer efter samhället i allt dumt som sker där - det är det jag kallar en monokultur. Eftersom ekonomer och deras överväganden har alltför stor makt har ekonomin ensam fått bestämma hur vi ska organisera rubbet. Stordrift och kostnadsjakt är säkert ett livsvillkor inom industri och andra typer av näringsliv. Men Kyrkan, skolan, sjukvården och äldrevården är något helt annat. Med totalt annorlunda funktioner i samhället. Där är det livsfarligt att bara se till ekonomin. Alla dessa sektorer arbetar på olika sätt med människor som växer, blir sjuka, behöver hjälp och vad det nu kan vara. Många av dem är ur ett rent näringslivsperspektiv helt enkelt en tärande kostnad som helst skulle skäras bort ifrån verksamheten för att på så sätt öka lönsamheten. Ingen ansvarig för dessa groteska storpastorat skulle gå med på min cyniska beskrivning av verkligheten, men den som inte ser att det är just så det är måste vara blind. Att behålla de små enheterna med hänvisning till den romantiska drömmen om att det ska lysa i prästgården har inte längre med verkligheten att göra. Har förstått att det blivit riktigt illa i mina gamla småländska hemtrakter där man får ta bil flera mil för att kunna fira högmässa på söndagen. Det finns många orsaker till det, som andra har rett ut bättre än jag. Det jag vill peka på är den förblindade och vidskepliga tron på ekonomin som alltings motor. Det fanns en tid när ekonomer var i första hand rådgivare istället för makthavare. Precis som skomakaren borde de förbli vid sin läst. Medveten om att jag tjatar lovar jag att med en dåres envishet upprepa detta tills någon i ansvarig ställning lyssnar. Kan också påpeka att församlingarna i Nynäs kontrakt, där jag har glädjen att tjänstgöra än så länge har lyckats motstå denna megalomomani. Jag är övertygad om att ifall vi lyckas stå emot ett par valperioder till är vi mycket bättre rustade än dinosaurierna till storpastorat den dag Kyrkan upptäcker att det här var en dålig idé från början. Dessutom firar vi söndaglig mässa hos oss i Ösmo. Och det kommer mer och mer folk....

Förväntat maktspråk

På ledarsidan i dagens SvD skriver Mauricio Rojas om Påven och påstår redan i rubriken att han är på villovägar. Vanligtvis brukar jag undvika att fördjupa mig i denna tidnings förutsägbara ledarsida eftersom jag inte har lust att bli på dåligt humör i onödan. Men eftersom jag tillhör påven Franciscus beundrare kunde jag inte låta bli att läsa. Som väntat från en marknadsfundamentalist som Rojas är kritiken mot påven inte nådig. Mot hans blödande hjärta för världens fattiga och åsidosatta kommer hela mantrat om den fria marknadsekonomins välsignelser och med siffror visar han hur fler har fått det bättre tack vare denna "fria" ekonomi. "Bara" en dryg miljard människor är fattiga på jorden idag (!). Enligt docenten Rojas skulle det utan marknadsekonomins välsignelser har varit mer än tre miljarder... Min fråga till docenten är enkel: Hur vet han det? Och om han mot förmodan skulle läsa dessa rader och få för sig att svara mig så undanber jag mig alla statistiska kurvor och diagram av den enkla anledningen att jag inte tror på dem. Med statistikens hjälp kan vi nämligen bevisa precis vad som helst genom att räkna in de parametrar som stöder vår egen tes. På så sätt blir det en parodi på allt vad vetenskap heter. Å andra sidan hade jag väntat på det här. Eftersom det är marknadsfundamentalisterna som sitter på de flesta maktpositioner i världen idag måste ju påven och vi som tycker som han räkna med motstånd. Det vore alltför populistiskt att beskylla dessa akademiskt skolade tänkare för att vilja få bort påven - men en sak tycks de inte ha klart för sig: De stöttar de mörka krafter som härjar i maffian och politiskt extremistiska miljöer som inte drar sig för att använda våld om det gagnar deras syften. De ger akademiskt bränsle åt alla dem som korsfäster Kristus om och om igen. Och de tycks inte förstå varför detta kriminella och hycklat politiska våld fortsätter att härja. Marknadsfundamentalismen göder våra mest primitiva instinkter som handlar om girighet, avund och maktbegär. Uttrycken skiftar, men det är precis samma fenomen som en gång såg till att korsfästa Jesus. I och för sig är inget annat att vänta eftersom världen är fallen i synd och vi är alla delaktiga. Utan undantag. Nu blir det extra viktigt att be för påven Franciscus och alla de goda krafter och människor som verkar tillsammans med honom. Vi är många, och vi kan göra skillnad. Vi kan lika gärna be för docenten Rojas och hans kolleger också - på villospår är vi alla.