Om att följa lagen

Såg just på nyheterna om min uppväxtkommun, Lidingö. En 91-årig man som de senaste 10 åren har vårdat sin alltmer dementa hustru helt och hållet själv har slagit larm om att han inte orkar mer och ansökt om plats på äldreboende. Svaret han fått är inte bara ett råbarkat nej, utan också påpekandet att kommunen följer lagen. Med tanke på de inkomstklasser som dominerar på Lidingö och att mer vill ha mer är jag inte förvånad men icke desto mindre rasande. Hur mycket skatt har inte detta par betalat genom åren? Och om den dementa kvinnan inte hade haft en älskande partner som skött om henne - vad skulle ha hänt i så fall? Naturligtvis har kommunen lagen på sin sida, dvs den skrivna. Men moraliskt har de inte ens ett par trasiga sockor på fötterna och jag undrar i min ilska vem de sparar pengar åt? De som sitter i kommunens politiska ledning har säkert alla skaffat sig privata lösningar både när det gäller sjukvård och framtida behov av äldrevård. De som dominerar på Lidingö skulle väl önska ett amerikanskt pre-Obama-system där de som kan betala för sig får allt och de som inte kan får klara sig bäst de kan. Helst skulle väl ättestupan införas igen. Gamla människor orkar ju inte bidra till kapitalismens ohämmade tillväxt genom att konsumera ständigt mer. Vad säger Lidingö församling om detta? Förmår den vara en profetisk röst på sin hemmaplan? Eller är det samma politiker som befolkar kyrkofullmäktige och gör sitt bästa för att sätta munkavle på präster och diakoner som eventuellt vill höja rösten och berätta om en annan lag än den Svea rikes lag som anger ett minimum av mänsklighet och medkänsla? Många frågor. Dessvärre väntar jag mig inga svar från de ansvariga. Så - om någon av er till äventyrs skulle läsa dessa rader: Kom igen - överraska mig med att ge ett anständigt och allvarligt menat svar!