Flyttning!

Det finns mycket att skriva om. Alltid. Men sedan påsken var firad enligt alla konstens regler har jag stått på huvudet i flyttbestyr. Sträckan jag ska flytta består av hela 2 km (!), men det är samma elände som om jag skulle packat ned hela bohaget för transport till Timbuktu. När vi väl kommit i ordning på Klockargården vid Ösmo Kyrka i början av juni börjar jag nog blogga igen...

Med önskan om en välsignad helg!

Glad påsk säger jag inte förrän på lördag natt efter påskvaka och mässa. Men en tillönskan om en välsignad helg där vi får följa Jesus genom död till liv, genom mörker till ljus och genom hopplöshet till glädje är på sin plats. Jag går snart att fira skärtorsdagens mässa och lämnar bloggen under de heliga dagarna.

Illusionsnummer 3

Det finns en vacker tanke i Bibeln, utvecklad i Kyrkans tradition som ser äktenskapet som en bild av Kristi förhållande till Kyrkan. Det finns också en ambition med det kristna äktenskapet att det ska vara livet ut, präglat av en ömsesidig respekt makarna emellan. Det är idealet, och vackert är det. Men världen vi lever i är märkt av syndafallet - allt är inte perfekt. Riktigt problematiskt blir det när välsignelsen över ett par förvandlas till ett lagtvång att inte skilja sig till varje pris - oavsett hur det står till med respekten och allt det andra. Det finns äktenskap som av olika anledningar slutar i katastrof. Det finns andra äktenskap där katastrofen pågår i åratal i form av våld och övergrepp utan att offret vågar bryta. Därför ser jag det närmast hysteriska försvaret av ett traditionellt äktenskap som enögt fasthållande vid form och fasad utan hänsyn till inblandade människor. Dessutom har den rent kristna idén med äktenskapet förfuskats genom att göra det till maktpolitik i kungliga sammanhang, alliansen mellan släkter i "lägre" sammanhang och en slags äreräddning för par som "ställt till det" för sig genom att vänta barn tillsammans. Därav det fisiga hedersbegrepp som ännu genomsyrar många kulturer som många politiskt korrekta är snabba att ta avstånd ifrån. Alltså har äktenskapet mellan man och kvinna långt ifrån alltid varit vad det varit avsett att vara under den långa tradition som många gärna hänvisar till i sitt motstånd mot homovigslar. Att kärleken skulle vara grund för äktenskapet är dessutom något historiskt sett mycket ungt, liksom insikten att det finns något som kallas homosexuell läggning. Det sista förnekas tydligen av de mest konservativa inom kristenheten. Att idén med att välsigna homosexuell kärlek är ny skulle egentligen inte förvåna någon - på 1940-talet var homosexualitet fortfarande en kriminell handling, fram till på 1970-talet betraktades det som en sjukdom. Hur skulle Kyrkan hantera det under alla de århundraden som denna mänskliga minoritet var bannlyst, tabu och betraktad som icke-existerande? Så låt oss vara konsekventa: När vi viger heterosexuella par bör vi inte alls tala om kärleken eftersom vi bara accepterar den för en del av mänskligheten. Detta med anledning av att välsignelsen över kärleken egentligen inte kom in i bilden förrän på 1900-talet.

Illusionsnummer 2

Med anledning av gårdagens blogginlägg har jag ett allvarligt budskap även till den sida jag själv står på. Det är inte så enkelt som en del tycks vilja göra gällande - att man har rätt bara för att ett demokratiskt majoritetsbeslut är fattat. Och att kalla våra meningsmotståndare för fiender till kärleken bara för att de är tveksamma till homosexuell sådan är alltför populistiskt och förenklat. Beslutet om homovigslar fattades på ett sådant sätt att det i praktiken körde över en stor minoritet utan att deras tveksamhet och frågor togs på allvar. En tveksamhet gäller traditionen - den har varit präglad av ett bristfälligt kunskapsunderlag vilket ingen i ansvarig ställning tycks ha bekymrat sig om att utreda och sansat tala om. Minoriteten hade dessutom ämbetsstriden i färskt minne, som också den präglades av löftesbrott och utdefinieringar. Därför tog de inte inbjudan till en samtalsrunda på allvar eftersom de kände på sig att de skulle bli just överkörda en gång till. Även i den striden är jag mycket obekväm med att tillhöra åsiktsmajoriteten eftersom detta handlar om teologi. Och den bedrivs genom bön, meditation och studier tillsammans med omsorgsfulla samtal - inte genom en hastigt sammankallad majoritet i ett plenum. Mitt "problem" är att jag har vänner, nära sådana, på bägge sidor i dessa strider, och ser allvaret hos dem som inte tycker detsamma som jag. Dessutom har en stor skara djupt okunniga partipolitiker i de styrande kyrkliga organen fullständigt struntat i de ekumeniska problem som de fattade besluten har försatt Kyrkan i. Vår Kyrka är en del i den världsvida Kristi Kyrka - och vi kan inte med bevarad anständighet köra vårt eget race utan att det föregås av ekumeniska samtal. Talet om demokrati och kärlek i dessa sammanhang tycks mig dessvärre vara ett annat illusionsnummer.

Illusionsnummer?

Nu börjar jag få nog av vissa uttryck i den kristna debatten. På allvar. Det är homosexualiteten som är aktuell på sociala medier igen (om det nu någonsin har varit tyst om den). Länge har jag tigit av den enkla anledningen att det för min del var färdigdiskuterat redan under mina studier i Lund där jag skrev en forskarförberedande uppsats i etik med titeln "Vara men inte göra". Efter en exegetisk, kyrko- och dogmhistorisk genomgång samt en inventering av dåtida teologiska tänkare gav titeln sig själv: Hållningen bland dem som ser ytligt på saken och inser att de inte längre kan tala om en sjukdom säger ungefär så: Du får gärna vara homosexuell bara du låter bli att agera homosexuellt. Om du vill vara kristen alltså... Och det är där som min uppsats landar i att den hållningen är omoralisk, okristlig och inkonsekvent. Anledningen att jag sent omsider ger mig in i debatten igen faller i två delar, och jag tar dem en i taget. Det första är att debattörer som jag känner och faktiskt har respekt för uttrycker sig så populistiskt i sina fördömanden att jag finner anledning att ifrågasätta min respekt för dem. Vi som efter mycken bön och forskning har kommit fram till en öppen hållning beskylls för att vara "revisionister", tillhöriga en pk-maffia, att kritiklöst följa med tidsandan m m. Dessutom säger sig dessa som tar Jesu plats för att döma både mig, mina åsiktsfränder och inte minst alla aktivt homosexuella stå för den "klassiska kristendomen" (whatever that means). Fråndömer oss i praktiken rätten att kalla oss kristna alls. Jag är inte bekväm med att tillhöra en åsiktsmajoritet och har aldrig varit det eftersom makt för mig aldrig har räckt som argument för att ha rätt. Det är därför dessa beskyllningar träffar min lust att behålla vissa vänskaper - sorgligt, men nu är snart gränsen nådd för vad jag står ut med. Den andra anledningen har bestämt rubriken på hela det här inlägget. Sexualfixeringen hos vissa debattörer är förskräckande - särskilt som yttranden om homosexualitet och sex över huvud taget i Bibeln har en mycket underordnad betydelse medan det däremot sägs desto mer om hur vi använder pengar och makt. Det är därför jag förtvivlat börjar undra om man försöker med ett illusionsnummer för att dölja annat som är obehagligt. Det är ju illusionistens huvudknep som får oss att tro på det vi ser - han flyttar vår uppmärksamhet till ett helt annat ställe än där han gömmer undan det som trollas bort. Är det så illa att vi är utsatta för ett illusionsnummer?

Vem blir förvånad?

Nu har näringslivets toppar gjort det igen. Dolt sin omättliga lust att tjäna ännu mera pengar bakom tårdrypande floskler om Sveriges trovärdighet som handelspartner. Ursäkta mig, men jag har inget som helst förtroende för människor som utan att blinka ska ha både miljoner om året plus bonusar eftersom det faktiskt ännu finns åtskilliga människor som utan egen förskyllan går omkring och försöker överleva utan att ens ha det nödvändigaste. När de nu försöker försvara Saudiavtalet är de dummare än jag trodde om de inte förstår hur tydligt deras hyckleri är. 80- och 90-talet är över - det var då dessa girigbukar höjdes till skyarna som något slags guruer i fråga om ekonomi som det enda betydelsefulla för Sverige. Den här gången hoppas jag innerligt att de blir genomskådade. Och att regeringen bestämmer sig för att agera moraliskt och med öppna ögon ta den kostnad som Wallenberg, Falkengren & co. är så rädda för.

Två alternativ

Som jag ser det har den svenska regeringen bara två saker att välja på när det gäller militäravtalet med diktaturen i Saudiarabien. Det jag och många med mig föredrar är att de helt enkelt passar på att säga upp det nu i vår, när det går att göra utan några juridiska konsekvenser. Därefter borde en sanningskommission reda ut hur vi alls kunde hamna i soppan från början och ansvar utkrävas. Om så inte sker kommer alternativet som jag i och för sig önskar slippa se: Stryk alla stolta floskler om en feministisk utrikespolitik - det räcker med att titta på kvinnans ställning i just Saudiarabien för att förstå vilket hyckleri det är. Sluta dessutom att högtidstala om demokrati och mänskliga rättigheter - återigen räcker en titt på hur sådant fungerar i Saudi. Sedan bör man också tiga om yttrandefrihetens värde. Det mest groteska är att en hög saudisk representant tågade med i Parismanifestationen för yttrandefrihet samma helg som en bloggare pryglades offentligt i hemlandet. Till dessa monster i människohamn säljer Sverige vapen och militär utbildning. Till dessa muslimska fundamentalister som av allt att döma i praktiken finansierar åtskilligt av världens islamistiska terror ger svenska staten hjälp. Som sagt: Antingen avslutar regeringen alltsammans NU, eller slutar att hyckla om yttrandefrihet och demokrati m.m. Och erkänner att man inte har den minsta avsikt att hindra rövarkapitalismens härjningar.

Sekulär självgodhet

Nu har jag definitivt fått nog av Thomas Nordegren i P1. Hörde en del av hans program i bilen där han föll in i kören som pratar om den svartsjuke och ondsinte guden i gamla testamentet. Av det fragment jag hörde förstod jag att det hade anknytning till de färska terrordåden i Paris. Bland annat sa han att en sådan Gud som vi får läsa om Gamla testamentet är det närmast en plikt att häda. I ett land med yttrandefrihet är han naturligtvis i sin fulla rätt att yttra vilka dumheter han vill - men ska han få sitta där oemotsagd? Han passar utmärkt in i den militant ateistiska matris där fundamentalistiska tolkningar av heliga skrifter är lika med normen för alla troende. Det som stör mig allra mest är den moraliska självgodheten gentemot en skrift som man tror sig begripa genom att läsa innantill mellan de pärmar som kallas Bibeln - precis som de troende fundamentalisterna gör. Han bortser från 2000 års kyrklig tolkning och hermeneutik och fattar i stort sett ingenting. Men han får stå oemotsagd i den maktposition han besitter i egenskap av anställd i Sveriges radio. En ynkedom är det!

Gråtfärdig och rasande - samtidigt.

Som kristen, skribent och delaktig i en mångkulturell civilisation i många avseenden är jag både gråtfärdig och rasande över de nyheter som denna kväll kablas ut världen över. Andra har skrivit om attacken mot det fria ordet, som jag själv med både glädje och bävan utnyttjar varje dag. Andra har betonat den sorg som drabbat anhöriga och kolleger till tecknare och journalister på den drabbade tidningen. Andra har också bekymrat sig över det faktum att detta kan ge högerextremister av alla schatteringar vatten på sin kvarn. Allt viktigt. Jag är som sagt både gråtfärdig och rasande som så många andra. Vad som nu alltmer stör mig är fokus på att mördarna är islamistiska extremister. Trots att det är ett faktum finns det en annan aspekt på det som jag hör allt för lite av. Dessa kryp till människor som skyller på Gud för sina handlingar är inget annat än kriminella galningar som har kommit på en ursäkt för att stanna kvar i sin självvalda galenskap eftersom de märker att fokus flyttas från vad det i många, antagligen de allra flesta fall handlar om: Mördare och rånare av alla slag har funnit en fristad hos terrorrörelser för att ge sina dåd någon slags mening. Själva struntar de i meningen, och de islamistiska terroristledarna är säkert inte så nogräknade med vilka ynkliga kryp de rekryterar så länge de är beredda att skjuta ihjäl och skära halsen av människor som står dem emot. Jag vill till och med tro att det inom ett parti som SD finns hedervärda människor även om jag inte alls delar deras politiska uppfattning. Vore jag konspirationsteoretiskt lagd skulle jag misstänka att alltsammans ingår i en stort upplagd komplott för att dölja något annat. Jag vill inte tro att det är så illa. Men låt oss kalla en spade för en spade: Mördare och skurkar är i farten, och jag hoppas innerligt att sanna muslimer och deras ledare inte är skrämda till tystnad utan högt och klart säger ifrån nu.