Hur ska det bli?

Var på konfirmandläger i helgen. Blir alltmer bekymrad över en del fenomen i den unga kulturen. Det ständiga sysslandet med mobiltelefoner är ett. Trots tjatet om att de ska vara avstängda är det en del som vägrar. Och när det enda raka sker - vi samlar in samtliga i en kartong att återlämna efter lektionens slut - då brister koncentrationen av oro för att den förbannade tröstnappen inte finns inom räckhåll. Det andra är den uppenbara oförmågan att följa en hel film med ett budskap. Trots att den faktiskt innehåller en och annan actionscen... Det finns annat också - men jag vill inte gå in på det. Framför allt för att jag älskar ungdomar och vill dem väl. Samtidigt är jag själaglad över att vara igenom och förbi den fasen i livet för längesen. Märkte redan som skolpräst under större delen av förra decenniet att ungdomar idag är svårt pressade från så många håll. Inte för att jag tror att det var lättare att vara ung på 60-och 70-talet - men vi slapp i alla fall att få magsår. Det har jag förstått att en del gymnasister får idag. Och så här hade det inte kunnat bli utan oss som nu är mitt i produktiv ålder. Är det någon av oss som på allvar vill ställa oss frågan om vad vi håller på med? Ur led är tiden, och ibland tappar jag faktiskt lusten att hänga med. Så sover jag ut en ledig dag efter ett konfirmandläger och är färdig att hugga i igen... Men jag undrar fortfarande hur det ska bli en gång.

Gammal är äldst

Igår kväll var jag och några tusen till med om en kulturell högtidsstund i Globens annex. Jethro Tull är på turné och jag har räknat ut att det var nionde gången jag fick uppleva detta band live. De är inne på 42:a året i sin karriär och jag har följt dem de senaste 39. Bandet som alla korkade kritiker älskar att hata som lär ha sålt 60 milj plattor och alltid drar fulla hus. Vi som började digga dem som unga tar numera barn och barnbarn med på konserterna. Och jag måste säga att de var bättre än på många år. Till och med ett par nya låtar drog de, som väcker förhoppningar om ett nytt album. Det skulle i så fall bli det första riktiga studioalbumet sedan 1999. För dem som inte känner till Jethro Tull finns det både skivor och videos (många klipp på Youtube). För den som vill höra en unik blandning av rock, blues, folkmusik, renässansmusik och etnomusik är detta Bandet. Den brygd de åstadkommit kan ingen efterlikna. De går inte att ha på i bakgrunden medan man gör annat. Frontmannen Ian Anderson kan i och för sig spela vilket instrument han vill, men numera nöjer han sig med tvärflöjten, den akustiska gitarren och munspelet. En samspelad kvintett med mycket humor på scenen och ett musíkanteri som är omöjligt att hitta någon annanstans. Det framgår antagligen med all önskvärd tydlighet att detta är en partsinlaga av ett hängivet fan, och det förnekar jag inte. Men även solen har fläckar. Under några år på 80-talet beblandade de sig med en synthnisse som frestade mitt tålamod till bristningsgränsen - men den parentesen är sedan länge satt med sitt bakre tecken. Och det enda tråkiga idag är att den gode Anderson har sjungit sönder sin röst och låter inte lika bra längre. Men det kan man ta när allt det andra fortfarande svänger så att det står härliga till. Och vi som gjorde sällskap till konserten igår konstaterade att de åldras med värdighet - därför satte jag rubriken "Gammal är äldst".

Den gode herdens söndag

Eftersom jag är ledig idag firade jag högmässan i Strängnäs domkyrka. Vår gode domprost är en bra predikant och jag känner mig fortfarande upplyft av det jag var med om. Ändå undrar jag lite över en detalj: Texterna om Jesus som herden är så välkända, sa domprosten. Det är i och för sig sant. Det jag uppfattar som problemet är hur vi ska översätta det. För Jesu samtida var bilden av herden fullt begriplig av den enkla anledningen att den då var i allra högsta grad vardaglig. Alla visste vad en herde var. Hur slitigt och farligt jobbet var och att herdar ofta sågs som de lägsta i samhället av många andra. Åtminstone bland dem som hade jobb och positioner. Men vem av oss som lever på 2000-talet har sett en herde i aktion? Vem förstår djupen och höjden och bredden av det Jesus vill säga? Då var det vardagligt, nu har det av bland annat romantiken fått en utslätad och romantisk aura omkring sig som gör det svårt för många att ta orden på riktigt allvar. Hur förkunna vilket slitigt och föraktat job Jesus tar på sig för vår skull och så framkalla den tacksamhet det skulle innebära? Detta har varit min kamp under denna söndag under ett drygt kvartssekel i Kyrkans tjänst - finns det någon som har ett bra svar på min fråga - vilken vardaglig bild av idag kan vi lägga sida vid sida med det som var vardag för 2000 år sedan?

Bra fråga

För en stund sedan fick jag en bra fråga helt apropå: Hur ska man ena ett folk? Om nu jag eller någon annan satt inne med ett bra svar på den frågan hade den i och för sig aldrig behövt ställas, för då hade vi bara gjort det. Men av respekt för den unge man som ställde frågan och för att jag tycker den är viktig fick den mig att tänka högt tillsammans med honom. Jag tror att all enighet börjar i enskilda möten mellan personer. Om vi möter varandra i dialog med grundinställningen "jag kan faktiskt ha fel" öppnar vi för ett bärande samtal. Ingen av oss är fullkomlig, och det gäller också våra åsikter och ideologiska övertygelser. Nästa steg om vi nu kommer fram till att vi inte är överens är att vi åtminstone kan vara överens om just det - vi är inte överens. Ska vi göra något tillsammans måste vi väl börja med vilka mål vi vill uppnå innan vi fastnar i vem och varför och "du fattar inte vad jag menar!" Religionshistoriskt var väl judarna de första att vända uppmärksamheten inåt när det gick dem illa. I deras omvärld var ett förlorat krig också att deras Gud hade förlorat. Judarna vände istället frågan till sig själva: Är det vi som dragit denna olycka över oss genom att bryta överenskommelsen med vår Gud? Detta har naturligtvis inte hindrat människor från att i årtusenden gå i krig för att förinta t o m sina trossyskon. Men det går åter tillbaka på det faktum att vi som är satta att förvalta de gudomliga mysterierna är varken mer eller mindre än människor - vi kan göra fel och vi gör fel. Så hur skulle det vara med att titta på roten till eländet istället för att envisas med symptombehandling? Samtalet som gav upphov till denna spontana kommentar från min sida slutade i samförstånd. Behövde det förresten sägas?

Hög tid!

Nu är det på tiden att alla vi troende - och då talar jag inte bara om oss som gör vårt bästa för att följa Jesus i livet - gör något! Sverige är i klorna på en aggressiv ateistisk propaganda som framställer alla som tror på Gud som vore vi antingen självsprängande terrorister eller menlösa töntar som lever kvar i medeltiden. Av erfarenhet vet jag att vi är många intellektuella, kärleksfulla och samhällsengagerade troende inom alla religioner som våra olika sätt att tro till trots söker dialog och samtal för att hitta ett sätt att samexistera i världen. Och vi behöver kräva vår plats i kultur- och samhällsdebatten utan att bli hånade eller ihjältigna av dem för vilka sådana som oss inte passar in i bilden. Namnet på min blogg är valt utifrån temat att Gud ska bli allt i alla. Och det är inte muslimer, buddhister, judar, hinduer och andra som hotar denna tanke. Det är alla inskränkta gudsförnekare som vill framnställa oss alla som retarderade dumskallar - vi som kan redovisa ett levande förhållande med vår Gud. Eller till och med upplevelser av en osynlig verklighet som kan bryta in i det synliga. Det sker varje gång en kränkt människa får upprättelse, varje år när våren kommer, varje gång ett nytt liv föds in i världen. Vi behöver inte "bevisa" något genom att hänvisa till extraordinära händelser eftersom hela tillvaron så som vi känner den är ett mirakel i sig själv. För oss är Gud den personliga kraft som både omsluter universum och ryms i våra hjärtan. Det är hög tid att jobba för en högtid där vi som tror samlas till bön från alla bekännelser och traditioner för alla dem som placerar problemet hos oss istället för i den sekulariserade tid vi lever i som har kört fast i materialismens återvändsgränd. Verkligheten är mycket större än någon av oss kan ana!

Olika slags kors

Igår följde vi kyrkan Jesu korsvandring. Dagen idag innebär väntan till den dramatiska påsknattsvakan inleds i kväll kl 23.30. Att gå in i en helt mörklagd kyrka är som att gå in i en grav. Men i och med evangelieläsningen om uppståndelsen tänder vi upp hela kyrkan och bilden av att gå igenom död till liv blir fullständig. DÅ kan vi säga "Glad påsk" till varandra. Jag har fått anledning att fundera över detta med att ta sitt kors på sig de senaste två veckorna. Har fått en nerv i kläm i nacken vilket innebär en stundtals outhärdlig smärta i högerarmen. Detta har bland annat hindrat mig från att skriva eftersom också det smärtar något fruktansvärt. Jag får sjukgymnastik och det kommer att bli bra så småningom. Men samtidigt kommer jag inte ifrån tanken på att Gud kanske vill säga mig något med detta? Än så länge vet jag inte vad och vilka konsekvenser svaret kommer att få för mitt fortsatta liv. Men vi får alla våra kors att bära, och mitt handlar just nu om en smärta som gör att sömnen flyr mig emellanåt. Plus att jag tvingas begränsa tiden vid tangentbordet. Så därför orkar jag inte mer just nu och vill några timmar för tidigt önska er som eventuellt har hittat den här bloggen en riktigt glad påsk. Jesus lever!