söndag 26 januari 2014

Deportationsverket förnekar sig inte

Så har de slagit till igen - deportationsverket som med en förskönande omskrivning går under namnet Migrationsverket. Nu är det en flicka från Etiopien som fyllt arton och kom hit med sin pappa för sex år sedan. Och naturligtvis ska personalen på deportationsverket leka poliser och genom ett DNA-test bevisa att flickan inte är biologisk dotter till den man hon alltid trott vara sin far, som inte har någon som helst kontakt med den biologiska modern, kvar i Etiopien. Det lilla enkla faktum att den hon kallar sin pappa är den enda familj hon har en relation till struntar de högaktningsfullt i. Eftersom jag personligen är drabbad av dessa gangstrars göranden och låtanden tidigare kan jag inte påstå mig vara förvånad, men det hindrar inte min vrede. Advokaten har överklagat till Europadomstolen som ska ha svar till den 14/2 på frågan om hur svenska staten kan bete sig så omänskligt. Det är bara det att utvisningen enligt beslut ska verkställas den 8/2 - alltså kan alla handläggare och andra moraliskt efterblivna typer i deportationsverk och på UD klara sig undan med att inte veta vart hon tagit vägen. Utstuderad ondska med andra ord. Är det konstigt att många invandrare betraktar oss svenskar som rasister? De ansvariga tiger naturligtvis som muren. Det är vid sådana här tillfällen jag önskar att jag hade en övernaturlig förmåga - den att hemsöka dessa odjur i människohamn när de försöker sova om natten och hålla dem vakna dygnet runt. Med mardrömmar och ångestattacker, ständigt hörda skrik från alla dem som de med hänvisning till ett regelverk har förstört livet för. Jag vet att detta är hårda ord som inte kommer att tas på allvar av någon - men jag kan namnge individer på deportationsverket som är direkt ansvariga för min yngsta styvdotters död för några år sedan. Om någon kan lära mig hur man ser till att de får skaka galler eller på annat sätt ta ansvar för det jävelskap de ställer till med är jag idel öron.

onsdag 22 januari 2014

Staten och kapitalet

..."de sitter i samma båt" sjöng först ett av proggbanden (fast i denna sena timme blir jag osäker på om det var Hoola Bandoola band eller Blå tåget - skingra min okunnighet, någon) och sedan Thåström (också här sviker mig minnet - Ebba Grön eller Imperiet?). Kvintessensen var att staten funkar på samma kapitalistiska sätt som kapitalismen själv. Det värsta är att det har blivit mer sant nu än det var när sången skrevs. Och när nu (s) vill återförstatliga underhållet av järnvägen kommer de helt förutsägbara reaktionerna från högerhåll. Naturligtvis följt av billig populism i stil med "tillbaka till Sovjetunionen". Både socialdemokratiska regeringar och alliansregeringen bär ansvar för att järnvägsunderhållet är kört i botten. Det verkar till och med som folk går och väntar på att ett X 2000-tåg ska spåra ur på samma sätt som ett antal godståg har gjort. Då kommer många människor att förolyckas - kan det verkligen få vara så cyniskt i ett civiliserat land? Och entrepenörerna som säljer underhållsarbetet till SJ kontrollerar sig själva, antagligen del i någon sorts nyliberal soppa som handlar om bantad offentlig sektor. Jag ger inte mycket för svensk socialdemokrati eller några andra partier heller - men i denna specifika fråga har de helt och hållet rätt. Järnvägen är faktiskt hela svenska folkets angelägenhet. Och jag skulle gärna sluppit alla dessa jobbskatteavdrag mot att SJ kunde hålla en biljettprisnivå som gör att jag har råd att åka tåg oftare. Visst vet jag att sambanden inte är så enkla - men jag använder det som ett exempel. Det är klart som korvspad att en del av mina vänner som annars är förnuftiga och tänkande människor fått för sig att det bästa vore att lägga ner järnvägen helt och hållet - den politik som förts de senaste tjugo-trettio åren har bäddat för den slutsatsen...

måndag 20 januari 2014

Solen!

Efter många gråmulna dagar i rad tittade äntligen solen fram en stund idag, och plötsligt kände jag ända in i hjärterötterna att snö- och köldeländet har ett slut. Även om vi måste stå ut ett antal veckor till. Men det är alltid skönare att räkna veckor än månader, som jag gjorde under hela november då mörkret dag för dag blev allt djupare. Besöket av solen fick mig också att tänka på alla nutidsmänniskors svårigheter med att tro på Gud. Jag anar den tröstlösheten i min egen långvariga längtan efter ljus och värme. Den misströstan som präglade varje novemberdags avkortning. Livet självt kan i perioder framstå som en ändlös november. Men erfarenheten av kommande vändpunkter och ändrade förhållanden ger oss en tro på att det kan bli likadant igen. Samma sak med tron på Gud - vi är många som talar av erfarenhet på olika sätt. Vi fastnar ofta i fällan att försöka bevisa sanningshalten i våra påståenden på ett renodlat intellektuellt plan. När tro handlar om så mycket mer - en helhet i form av treenigheten tro, hopp och kärlek. På den rent intellektuella planhalvan havererar vi ofta, och det på två olika sätt: Antingen genom att gå in i rent förnuftsmässiga diskussioner och där komma till korta med hjälp av usla och dåligt underbyggda metaforer för tron. Eller också kör vi i det antiintellektuella diket och vägrar att ge några som helst godtagbara förnuftiga argument för att det vi påstår är sant. Som vanligt behöver vi hålla oss på själva vägen. Ärligt redovisa allt som är mätbart och iakttagbart i ambitionen att faktiskt göra oss förstådda. Och dessutom berätta om den dimension som har med mysteriet att göra, som egentligen bara kan uttryckas konstnärligt. Ungefär som att tro på solen, även när den lyser med sin synliga frånvaro.

söndag 19 januari 2014

Ekumenisk gudstjänst

Ledig söndag innebär att jag kunde fira ekumenisk gudstjänst i Sorunda kyrka idag. Om och om igen slås jag av att vi kristna i olika samfund har mer som förenar än som skiljer oss åt. De olika kyrkosamfunden är egentligen ärr i historiens väv efter strider i det förgångna. Resultat av det faktum att Jesus lämnade sin Kyrka i händerna på oss, ofullkomliga människor. Historien har givit oss olika sätt att möta det heliga, jag skulle vilja kalla det olika dialekter på samma språk. Naturligtvis är vi inte ense om allt - då skulle vi lika gärna kunna gått samman igen. Men poängen är att vi kan prata om olikheterna i ett öppet och tolerant klimat istället för att betrakta varandra som avfällingar och svikare av Kristus. Jag personligen saknade att få möta Kristus direkt i eukaristin idag - men jag fick be och lovsjunga tillsammans med andra som ändå delar min tro på mysteriet treenig Gud. Enda anledningen till att inga ekumeniska gudstjänster förekommer i min hemförsamling är enkel: Hos oss finns det inget annat samfund att bedriva ekumenik med. Är övertygad om att det finns folk i bygden som talar andra kristna dialekter än jag själv och som kanske behöver resa långt för att finna en gudstjänstgemenskap där de känner sig hemma. Sedan - när jag kom hem och gick in på min facebooksida - fick jag se en bild av hur en skotsk, kvinnlig metodistpastor korstecknar en katolsk kardinal i pannan med välsignat vatten i en ekumenisk gudstjänst någonstans i Storbritannien. Det är sådana små enkla tecken som ger hopp i en tid där vi allt för mycket matas med verklighetens mörka sida av konflikter och våld i Guds namn. Det betyder kraft att kämpa vidare - trots att jag gick miste om eukaristins mysterium just idag.

lördag 18 januari 2014

Om kärlek

Min fördjupning i Ignatius av Loyolas teologi påminde mig denna morgon om hur knepigt begreppet "kärlek" är. I medeltida teologi och filosofi hade kärleken inte ett dugg med våra känslor att göra - bara med vår vilja. På samma sätt talade den teologiska miljö där Ignatius la upp sina andliga övningar om en annan sorts kärlek än det vi idag vanligtvis menar med ordet. Guds kärlek är "effektiv" i meningen att den skapar, befriar, upprättar och ger liv. Ett ständigt arbete, skulle vi kunna säga. Att följa Jesus är att bli delaktig i detta kärleksarbete genom att ge vidare det vi fått. Enligt Ignatius har vi fått allt gott ifrån Gud att svara på. När Guds lovprisning kommer först följer ur det att visa denna "effektiva" kärlek i sitt eget handlande. Kalla det gärna diakoni, eftersom det primära inte är jag och mitt eget utan delaktighet i upprättelsen av hela Guds skapelse. Kan det vara så att romantiken fortfarande, efter tvåhundra år, bestämmer den gängse uppfattningen av vad kärlek egentligen handlar om? Känslor, känslor och åter känslor. Därmed inte sagt att känslor är oviktiga. De ska i allra högsta grad tas på allvar, men det betyder inte att de ska få styra mitt handlande. Är det något mitt eget liv har lärt mig är det att känslor är opålitliga och en dålig vägvisare för livsval. För känslor bara kommer, de kan inte förbjudas, men de val de kräver av mig kan jag lära mig att avvisa om jag bedömer att de inte leder till något gott. Dessutom finns det känslor jag vill förneka, och det är en ganska meningslös sysselsättning. Snarare är det just det jag inte vill kännas vid som jag bör ta ett hårt arbete med. Det kan lära mig åtskilligt om mig själv på gott och ont. Den sanna kärleken hjälper mig att lära känna mig själv som den genom syndafallet sammansatta varelse jag faktiskt är.

fredag 17 januari 2014

Koltrast

Gick just ut på balkongen för att ta en cigarett. Då flög en koltrast upp från golvet till räcket och satt där en stund, vippande på stjärten. Om jag minns rätt är koltrastar med gul näbb hannar. Jag pratade med honom så länge han vågade sitta kvar. Visserligen fick jag inte höra hans vackra, vemodiga sång som brukar förgylla vårluften - han var ordentligt uppburrad. Det ingav mig känslan av att han trivs lika dåligt i kylan och snön som jag själv. Ständigt vippande på stjärten och av och till vridande huvudet i min riktning inbillar jag mig att han var lite nyfiken på vad jag var för en. Jag pratade en stund och vågade inte gå närmare eftersom jag inte ville skrämma iväg honom. Till slut tog jag ett steg närmare askkoppen. Då flög han sin väg till trädet en bit bort. Vacker och frusen, för tillfället stum. Blev lite vemodig vid tanken på att han blir till en bild - inte bara för vintern, den går ju över. Men för det samhälle vi lever i. Eller försöker leva i, efter bästa förmåga...

torsdag 16 januari 2014

Mer om identifikation

I tjugoårsåldern läste jag Eyvind Johnsons trilogi om Johannes Krilon och blev helt bergtagen. Det grundlade den kärlek till Johnsons författarskap som gjort att jag numera sitter i Eyvind Johnson-sällskapets styrelse. Har genom åren läst det mesta han skrivit och planerar att under våren skriva en uppsats i litteraturvetenskap om ett par av hans noveller. Under år 2 000, hundra år efter Johnsons födelse tog jag mig för att läsa om en hel del av hans romaner, bl a Krilontrilogin. Då var jag fyrtiofem år och upptäckte en något oväntad dimension av identifikation. Böckerna handlar om en grupp medelålders herrar som träffas på söndagskvällarna i varandras hem för att samtala i en tid då det öppna samtalet är hotat. Johnson har själv sagt sig göra sin intellektuella värnplikt med romanerna - de skrevs under andra världskrigets år. Det som blev identifikationen under omläsningen var det faktum att jag då befann mig i samma livsskede som herrarna i romanerna. Jag kunde känna in på ett helt annat sätt hur de tänkte, kände och reagerade trots att de levde i en helt annan tid än min egen. När jag sedan, tiotalet år senare, läste Per Anders Wiktorssons spännande avhandling om trilogin fick den ytterligare dimensioner för mig. Blev bl a varse hur mycket av samtidens olika kulturyttringar - både s k "finkultur" och populärkultur - som har lämnat spår i skildringen. Mycket av det kände jag helt enkelt inte till av den enkla anledningen att jag föddes tio år efter krigets slut. Men det gav mig en tanke om mitt eget skrivande och det som skrivs av andra i min egen tid. Berättelser som är förankrade i sin egen samtid och samtidigt gestaltas på ett sådant sätt att de blir tidlösa - det är den bästa litteraturen. Det är intressant att få reda på sådant som en akademisk avhandling kan redovisa, men inte nödvändigt för läsupplevelsen. Sedan den insikten slog mig har jag bett till Gud om att själv förmå skriva samtiden tidlöst...

onsdag 15 januari 2014

Psykologisk aha-upplevelse

Det finns konst av olika slag som drabbar mig extra hårt. Har t ex funderat över varför The Who:s rockopera "Tommy" och Pink Floyds "The wall" för alltid har fastnat hos mig. "Tommy" upptäckte jag på allvar i och med Ken Russels filmatisering. "The wall" snurrade ständigt på skivspelaren när den var ny, och jag återvänder ännu till den. Däremot tycker jag inte att filmatiseringen av den är särskilt lyckad. Det finns ju så oerhört mycket annan musik, böcker, filmer och konst jag tycker mycket om - men få verk har träffat mig så hårt i veka livet som dessa två. Särskilt "Tommy" har ju fått utstå mycken kritik för att vara pompös och patetisk, men jag återvänder ändå till den gång på gång. Helt nyligen fann jag en koppling mellan mig själv och dessa verks upphovsmän som på något sätt gav mig en psykologisk aha-upplevelse. Både Pete Townsend från The Who och Roger Waters från Pink Floyd delar mitt eget barndomstrauma. De föddes under andra världskriget och miste sina fäder i mycket späd ålder. Själv miste jag hastigt och oväntat min far vid sex års ålder. Och båda dessa verk bearbetar temat med en förlorad far. Om inte annat säger det något om identifikationens betydelse när vi blir tilltalade alternativt bortstötta av ett konstnärligt uttryck. Misstänker att jag delvis kände igen mig i Tommys öde, även om jag själv slapp att drabbas av en elak styvfar. Kunde också känna igen mig i den ensamblivna mammans sätt att binda sin son till sig så som det drabbar huvudpersonen i "The wall". Även om det i mitt fall inte tog sig så stora och rent sjukliga dimensioner. Naturligtvis kan det motsatta också hända. Lou Reeds mästerverk "Berlin" träffade mig också mitt i solar plexus, trots att jag själv aldrig har levt ett så destruktivt liv. Jag, som aldrig varit i närheten av att bruka narkotika, fick genom låten "How do you think it feels" en chockartad upplevelse hur det kan vara för en beroende när abstinensen sätter in. Påstår inte att jag någonsin kan förstå en erfarenhet jag inte delar på djupet - men jag anar en del av det. Tillräckligt för att aktivera min empati. Det är det malande arrangemanget av musiken och Lou Reeds nakna och utlämnande röst som gör det. Och den här gången har funderingarna inte alls handlat om nämnda verks kvalitet eftersom det innebär en helt annan sorts diskussion.

tisdag 14 januari 2014

Levande ord?

I Hebréerbrevet står det att Guds ord är levande och verksamt, skarpare än ett tveeggat svärd osv. Har länge funderat över dessa ords relevans i många kristna sammanhang. Skulle till och med vilja vara lite provokativ och fråga: Tror vi verkligen på det påståendet? Många av oss skulle nog utan vidare eftertanke svara: Javisst! Mest för att vi förväntas tro på det som står i Bibeln. Men är det sant? Är inte den bistra sanningen, åtminstone när det gäller oss protestanter, att vi egentligen tror på det TRYCKTA ordet? Vi är duktiga på att dänga bibelord i huvudet på varandra så fort vi inte är överens och väcker med det strider som inte alls har med Guds levande ord att göra. Som i synd fallna människor har vi en förkärlek för vissa ställen i Bibeln som stämmer med våra egna uppfattningar om vad och hur vi tycker att allting borde vara. På en del håll vill man helt enkelt förneka traditionens betydelse eftersom den inte alltid finns fästad i tryckt skrift. Men traditionen är ju faktiskt en del av det levande Ordet - lämnad av Jesus till apostlarna och vidarelämnat av dem från generation till generation. Utan traditionen skulle vi inte ens ha haft en skriven Bibel. Egied van Broeckhoven skriver på ett ställe i "Vänskapens sakrament": "Den som inte vågar sig på kärleken eller Gud kastar sig över bokstaven." Och det är dessvärre sant, för sant. Ju djupare jag själv tränger in i Bibelordet, desto mer liv finner jag där. Liv som skakar om mina förutfattade meningar och tvärsäkra åsikter om vad orden på sidorna vill säga mig här, nu och i framtiden. Min första roman var en brottning med Uppenbarelseboken och publicerades för snart fem år sedan. Om jag skulle få för mig att gå in i den kampen en gång till är jag säker på att det skulle bli en helt annan bok. För livet och historien har gått vidare med nya erfarenheter och insikter. Det levande ordet kan drabba var och en som i bön och annat liv tar det på allvar för just vad det är: LEVANDE! Det tryckta står där för att hjälpa oss bortom sig själv till levande Gud. För även om Gud aldrig ändrar sig gör vi det, så länge vi lever. Och i mötet mellan tid och evighet sker under för var och en som är mottaglig.

måndag 13 januari 2014

Ignatius

Om det undgått någon är jag en stor beundrare av Ignatius, han med epitetet "av Loyola". Har fått en nytändning i tro och liv efter kurser om honom, retreater enligt hans upplägg och åtskillig läsning både om och av honom. Så t ex befriade han mig definitivt från mitt största problem med den lutherdom jag trots allt tillhör. Svagheten i lutherdomen är Luthers epigoners förkärlek för att vältra sig i sin egen uselhet och synd - jag förmår och är ingenting annat än en usel syndare inför Gud. Ignatius förnekar inte alls vårt läge som syndare, men förhåller sig djupt saklig till det hela. "Visst, du är en syndare. Men be om förlåtelse och Guds hjälp att bli kvitt dina oordnade böjelser!" Lite parafraserande uttryckt har jag uppfattat att detta är vad han menar. Just nu läser jag ännu en bok om honom med stor behållaning. En spränglärd tegelsten av jesuitpatern Rainer Carls med titeln "Ignatius av Loyolas teologiska profil". Boken sätter på åtskilliga sätt in Ignatius och hans verk i både tidens och teologins kontext. Redovisar inte minst vad Ignatius själv har läst och upplevt, så långt det går att ta reda på. Alla som är intresserade av teologi torde ha något att hämta i denna volym - den är tung i flera bemärkelser. Dessutom bör det påpekas att påven Franciskus är medlem i Jesu sällskap, alltså jesuit. Intresset för den medeltida Franciskus lär ha ökat enormt i och med att den nya påven tog hans namn som sitt, och det är gott och väl. Han är också ett viktigt helgon med starka budskap som talar in i vår tid. Ändå tycker jag det är minst lika viktigt att lyfta fram den lärdom och andliga träning som har bidragit till att göra påven till den dynamiska och själavårdsmässigt lysande kyrkoledare han är. Den som vill veta mer börjar exempelvis med att läsa Rainer Carls bok.

söndag 12 januari 2014

Vintertankar

Så kom den riktiga vintern till slut. Brukar skoja och säga att jag tycker vintern borde avskaffas. Som allt äkta skoj har det en åder av allvar i sig. Jag trivs inte med snö och kyla och är därför tacksam över att det dröjde ända tills nu - rent tankemässigt känns det som om vintern tack vare sin sena ankomst har mycket kortare tid på sig. Ur ett skapelseperspektiv inser jag ju att vintern behövs - naturen som slösar så frikostigt under sommarhalvåret behöver sin vila. Och under snötäcket skyddas mycket av det som ganska snart ska glädja oss med sitt spirande. Tänker ändå att vintern som fenomen är lite av en anomali i en tid som alltid har bråttom, inte minst med avkastning och resultat. När ger vi människor oss tid att vila ordentligt. Stannar upp i tilliten till att världen snurrar vidare oavsett om vi är medvetna om det eller ej. Och att vi inte alltid behöver vara uppkopplade, verksamma eller stressade av annat - det funkar ändå! Min reflektion hänger ihop med en fundering över att det talas så mycket om värden numera. Men vad är egentligen ett "värde"? Risken är att det blir lika med ett pris som ska betalas eller sättas, och det är vår tid i ett nötskal. När det gäller människans okränkbara värde bör begreppet kompletteras med ett närbesläktat ord för att se vad det handlar om: VÄRDIGHET! Att hålla på sin egen och sina medmänniskors värdighet har inte att göra med hur nyttiga eller lönsamma vi är, utan med att vi är älskade. Först av Gud, och sedan av andra som tagit sig uppgiften att efter bästa förmåga spegla Jesu kärlek i en kall och rå värld. Så egentligen är det inte så konstigt att jag tycker illa om vintern - den är den perfekta spegelbilden av vår tids samhälle, där jag har ack så svårt att känna mig hemma.

torsdag 9 januari 2014

Vad är viktigt i kristendomen?

Så har "Kristna värdepartiet" sett dagens ljus. Har tidigare meddelat min ståndpunkt i allmänhet - det är en oförskämdhet att ha med det kristna namnet i ett politiskt parti, oavsett vilken kant eller mittfåra inom politiken man seglar i. Det är exkluderande i sig och när det gäller det nu aktuella partiet frågan om en inskränkning av kristendomen till ett antal moralsatser som i vårt politiska klimat inte har en chans att göra sig gällande. Som till och med skryter med att inte vara politiskt korrekt. Med risk för att avfärdas som just politiskt korrekt skriver jag dessa rader med sorg i hjärtat. Om kristen tro skulle handla om att med lagens hjälp förbjuda aborter och homosexuella äktenskap samt ta i hårdare mot kriminaliteten har man inte alls fattat vad kristendomen handlar om. För den handlar i första hand om att följa Jesus i tro och kärlek, styrkt av hoppet som väcktes i och med korset och uppståndelsen. Som kristen kan man mycket väl engagera sig i partipolitiken - men då genom att ta sina kristna värderingar med sig in i det politiska parti där man vill verka. Att gå till storms mot vissa företeelser i samhället som inte är svartvita och okomplicerade som dess talesman i radionyheterna tycktes mena är inte kristendom - det är unken moralism i Jesu namn och därmed en svår synd. Det finns kristet aktiva i snart sagt varje politiskt parti i Sverige. Som försöker behandla den komplicerade abortfrågan på ett anständigt sätt, utan skrämselpropaganda och andra vidrigheter. Och det som sägs om homosexualitet i Bibeln är långt ifrån så entydigt som dessa människor vill göra gällande. Det som saknas helt hos dessa människor är omsorgen om nästan. Och jag är inte bara ledsen, utan också heligt vred - för genom att kalla sig kristna vill de framstå som de enda sanna kristna. Det lurar inte oss som kämpar i kyrkor och samfund, men många av dem som står utanför Kyrkan och dem som rent av är hennes fiender. För nu kan de än en gång säga: "Se där - sådana är de kristna!" Jag tror på Jesus och söker följa honom, Bibeln har jag levt av i hela mitt liv under bön och kamp i svåra frågor. Det nya partiet får mig att än en gång konstatera att med såna vänner som detta nya parti behöver jag inga ovänner. Jag frånkänner dem helt enkelt rätten att alls kalla sig kristna om de framhärdar. Eftersom jag egentligen inte besitter den auktoriteten får jag dock nöja mig med att ta striden med dem. Onödigt med tanke på allt vi inom Kyrkan egentligen behöver ägna oss åt.

tisdag 7 januari 2014

Monokultur

Ett av det moderna skogsbrukets stora problem är det som kallas monokultur - varje kalhygge planteras med enbart gran eftersom det ger snabbast avkastning i ekonomisk mening. Ett polemiskt sätt att uttrycka saken hörde jag för nu ganska många år sedan: "Vi har ingen skog kvar snart, vi har bara granplantager!" Med tanke på de nya superpastorat som just har börjat gälla fann jag jämförelsen ganska slående. Kyrkan följer efter samhället i allt dumt som sker där - det är det jag kallar en monokultur. Eftersom ekonomer och deras överväganden har alltför stor makt har ekonomin ensam fått bestämma hur vi ska organisera rubbet. Stordrift och kostnadsjakt är säkert ett livsvillkor inom industri och andra typer av näringsliv. Men Kyrkan, skolan, sjukvården och äldrevården är något helt annat. Med totalt annorlunda funktioner i samhället. Där är det livsfarligt att bara se till ekonomin. Alla dessa sektorer arbetar på olika sätt med människor som växer, blir sjuka, behöver hjälp och vad det nu kan vara. Många av dem är ur ett rent näringslivsperspektiv helt enkelt en tärande kostnad som helst skulle skäras bort ifrån verksamheten för att på så sätt öka lönsamheten. Ingen ansvarig för dessa groteska storpastorat skulle gå med på min cyniska beskrivning av verkligheten, men den som inte ser att det är just så det är måste vara blind. Att behålla de små enheterna med hänvisning till den romantiska drömmen om att det ska lysa i prästgården har inte längre med verkligheten att göra. Har förstått att det blivit riktigt illa i mina gamla småländska hemtrakter där man får ta bil flera mil för att kunna fira högmässa på söndagen. Det finns många orsaker till det, som andra har rett ut bättre än jag. Det jag vill peka på är den förblindade och vidskepliga tron på ekonomin som alltings motor. Det fanns en tid när ekonomer var i första hand rådgivare istället för makthavare. Precis som skomakaren borde de förbli vid sin läst. Medveten om att jag tjatar lovar jag att med en dåres envishet upprepa detta tills någon i ansvarig ställning lyssnar. Kan också påpeka att församlingarna i Nynäs kontrakt, där jag har glädjen att tjänstgöra än så länge har lyckats motstå denna megalomomani. Jag är övertygad om att ifall vi lyckas stå emot ett par valperioder till är vi mycket bättre rustade än dinosaurierna till storpastorat den dag Kyrkan upptäcker att det här var en dålig idé från början. Dessutom firar vi söndaglig mässa hos oss i Ösmo. Och det kommer mer och mer folk....

lördag 4 januari 2014

Förväntat maktspråk

På ledarsidan i dagens SvD skriver Mauricio Rojas om Påven och påstår redan i rubriken att han är på villovägar. Vanligtvis brukar jag undvika att fördjupa mig i denna tidnings förutsägbara ledarsida eftersom jag inte har lust att bli på dåligt humör i onödan. Men eftersom jag tillhör påven Franciscus beundrare kunde jag inte låta bli att läsa. Som väntat från en marknadsfundamentalist som Rojas är kritiken mot påven inte nådig. Mot hans blödande hjärta för världens fattiga och åsidosatta kommer hela mantrat om den fria marknadsekonomins välsignelser och med siffror visar han hur fler har fått det bättre tack vare denna "fria" ekonomi. "Bara" en dryg miljard människor är fattiga på jorden idag (!). Enligt docenten Rojas skulle det utan marknadsekonomins välsignelser har varit mer än tre miljarder... Min fråga till docenten är enkel: Hur vet han det? Och om han mot förmodan skulle läsa dessa rader och få för sig att svara mig så undanber jag mig alla statistiska kurvor och diagram av den enkla anledningen att jag inte tror på dem. Med statistikens hjälp kan vi nämligen bevisa precis vad som helst genom att räkna in de parametrar som stöder vår egen tes. På så sätt blir det en parodi på allt vad vetenskap heter. Å andra sidan hade jag väntat på det här. Eftersom det är marknadsfundamentalisterna som sitter på de flesta maktpositioner i världen idag måste ju påven och vi som tycker som han räkna med motstånd. Det vore alltför populistiskt att beskylla dessa akademiskt skolade tänkare för att vilja få bort påven - men en sak tycks de inte ha klart för sig: De stöttar de mörka krafter som härjar i maffian och politiskt extremistiska miljöer som inte drar sig för att använda våld om det gagnar deras syften. De ger akademiskt bränsle åt alla dem som korsfäster Kristus om och om igen. Och de tycks inte förstå varför detta kriminella och hycklat politiska våld fortsätter att härja. Marknadsfundamentalismen göder våra mest primitiva instinkter som handlar om girighet, avund och maktbegär. Uttrycken skiftar, men det är precis samma fenomen som en gång såg till att korsfästa Jesus. I och för sig är inget annat att vänta eftersom världen är fallen i synd och vi är alla delaktiga. Utan undantag. Nu blir det extra viktigt att be för påven Franciscus och alla de goda krafter och människor som verkar tillsammans med honom. Vi är många, och vi kan göra skillnad. Vi kan lika gärna be för docenten Rojas och hans kolleger också - på villospår är vi alla.