Långfredag

Blir både förvånad ch förvirrad av en del företeelser i vår egen tid. Igår påpekade jag i all stillsamhet på facebook att jag själv väntar med att önska Glad påsk till efter påsknattsmässan eftersom vi ska igenom Kristi lidande först. En del verkar smått förnärmade - som om jag hade försökt förbjuda någon att önska glad påsk i förtid. När ska vi låta varandra säga hur vi själva vill ha det utan att känna oss kränkta och ifrågasatta mned en gång bara för att vi har en annan uppfattning? Samtidigt kommer jag inte förbi en del bevärande tankar. Nu är alla butiker öppna hela helgen. Påpekandet att en annan ordning rådde förr utlöser en betingad reflex av ilska över religiösa förbud och glömmer något helt annat: Respekten för de kristna helgerna bidrog till att folk slapp jobba och stressa ihjäl sig. Inte minst handelsanställda fick en och annan dag då de slapp att ta ut semester för att få hålla en storhelg med familjen. I slutändan betyder det också att det är bara de stora affärskedjorna som överlever - de har råd att hålla tillräckligt många anställda. Åtskilliga religiöst motiverade förbud har faktiskt sitt ursprung i omsorg om människors väl och ve... För det andra lever vi i en tid fixerad vid ytan, där allt som gör ont helst ska glömmas bort. Då är det alltså enklare att ställa till med dansbandsjippon och liknande på långfredag så vi slipper tänka på allt lidande som världen är full av. Det finns väl proffs som tar hand om sånt? Förlåt min ironi - men för mig är faktiskt långfredagen i väldigt hög grad en dag som handlar om solidaritet. Det är därför vi i Kyrkan är så noga med att minnas berättelsen om hur Jesus mördades - många utsätts i detta nu för samma behandling och behöver påminnas om att Jesus lider med dem. Här hemma delar jag just nu vardagsrum med ett par uttråkade barnbarn. Därför att vi håller TV:n avstängd idag och lyssnar på Bachs och Pendereckis passioner på grammofon och håller dagen stilla. Och äter fisk till middag. I övermorgon blir det påskdag och lammstek och massor av godis för den som vill. Men hur ska vi kunna glädjas på riktigt om vi inte också tar ut sorgen på riktigt? En del av oss har egen sorg att hantera en dag som denna, de som inte har det kan sörja Jesus och alla andra som lider oskyldigt....

När korrekturläsning blir ett nöje

Jag har vänner som skriver mycket men hatar att korrekturläsa. Själv brukar jag inte finna det nöjsamt, utan snarare uppleva det som en slags tvångsneuros. Vissa texter stannar jag upp och läser igenon flera gånger i jakt på alla de skrivfel som inte går att undvika när fingrarna dansar snabbt över tangenterna och hjärtat är fullt av tankar som vill ut i text. Vid dessa genomläsningar finner jag ofta andra fel än skrivfelen - och de är ofta av det pinsamma slaget. Som att tanken har löpt för snabbt och meningen som möter mig på skärmen är fullkomligt obegriplig - inte minst för mig själv. Eller upptäckten av att ha förfallit till banala klyscor. Listan skulle kunna göras längre - men det får räcka med exempel. Just nu funderar jag på om ivern att korrekturläsa sina egna texter ibland kan bli kontraproduktiv genom att göra mig blind för vissa felaktigheter som andra ser med detsamma? Ikväll har jag läst det första korrekturet till min tredje roman, som planeras komma ut till sommaren. En sak gjorde det nöjsamt - det var inte lika många fel som de första två gångerna. Kanske jag har lärt mig något trots allt? En annan sak väckte tanken jag nyss nämnde - jag har harvat igenom min egen text så ofta att jag någonstans under resans gång har blivit "hemmablind"! Har nu rättat till en del uppenbara tokigheter och ser fram emot nästa steg i processen. Och hoppas givetvis på många läsare. Sa jag vad boken heter? Jo - "Innan tuppen gal".

Om den nöjda tröttheten

Det har redan gått en vecka sedan "Båten" hade sitt uruppförande i Ösmo kyrka. Och veckan som gått har präglats av den nöjda trötthet som får bilda rubrik till det här blogginlägget. Det kom mycket folk till båda föreställningarna, ensemblen gjorde en lysande insats och responsen har varit överväldigande. Allra roligast för mig personligen att åtskilliga vill mera, precis som jag själv. Kanske det finns någon läsare av dessa rader som vill ha ett gästspel? Det är i så fall bara att höra sig för med mig. Oavsett hur det blir med det ligger redan ett nytt spel och rycker i min fantasi. Men jag börjar inte skriva ännu - jag tänker nämligen unna mig att vara trött och tom ett tag. Min egen insats i rivningen av ljusriggen efter sista föreställningen har dessutom förorsakat ordentlig träningsvärk. Tänk så många muskler jag upptäckt som jag inte visste att jag hade! En sak måste jag dock nämna något om innan jag återvänder till den nöjda trötthetens viloläge: Under min bloggpaus har vi fått en ny påve, eller rättare sagt, de romerska katolikerna har fått en ny påve. Men eftersom jag i en blandning av allvar och skämt brukar karaktärisera mig själv som "ortodox katolik av luthersk tradition" vill jag ändå dela glädjen och delta i hyllningarna. Att en jesuit för första gången blivit påve tycker jag är enastående, markeringen med namnet Franciskus likaså. Och mina böner har han för allt som kommer att ramla över honom ganska omedelbart. Det enda som stör mig är de svenska mediernas totala okunnighet om kristendom och Kyrka som lyser igenom varje gång de känner sig tvingade att rapportera om någon kyrklig händelse eftersom resten av världen gör det... Men jag borde väl sluta låta mig störa - så här har det ju i princip varit ända sedan jag under 60-talet mobbades på skolgården för att jag trodde på Gud. Den andliga tondövheten har agerat tinnitus i svenska journalisters öron länge nog - alltså låter jag mig störa än mer!