En sorts lättnad

Ända sedan tonåren har jag varit barnsligt förtjust i Richard Wagners operor. När jag lämnnade Stockholm och möjligheten till operabesök minskade kunde jag i alla fall lyssna på skivorna jag samlat på mig. Det är inte detsamma att se och höra en Wagneropera på TV - men det kan duga som substitut. Lätt oroad bänkade jag mig framför TV:n igår kväll för att avnjuta Metropolitans uppsättning av "Parsifal". Oron hänger ihop med en traumatisk upplevelse på långfredagens eftermiddag för åtta år sedan. Då sändes en annan uppsättning av operan i fråga där regissören stolt deklarerade att han gjort om i manuskriptet eftersom han ville låta dramats kvinnliga huvudgestalt, Kundry, förbli vid liv i slutet för att tyst visa hjälten Parsifal ut ur religionens fängelse och in i något nytt. Jag frågade mig då hur ett stort operahus med mycket resurser kan ta sig den moraliska rätten att totalt ändra budskapet i ett 130 år gammalt verk. Folk är givetvis fria att hysa vilka åsikter de vill om religion och konst och allting. Men ger det frikort till att utnyttja och vanställa ett klassiskt verk för att torgföra helt egna idéer? Jag blev dock upplyft och lättad igår kväll; Kundry fick sin frid efter ett tvåtusenårigt irrande över jorden enligt sagans förbannelse. Hon blev fri. Att låta henne leva vidare är ju egentligen vår hemska tid i ett nötskal: Tro på att du får flera liv efter varandra och se det som ett slags merit. I buddhismen och hinduismen som håller en själavandringslära värd respekt ses återfödelsen som ett straff istället för en belöning - ett seriöst försök att hantera frågan om varför det finns så mycket ondska och lidande i världen. Tack vare min kristna tro behöver jag ingen själavandringstro utan är nöjd med hoppet om en evighet där motsatserna löser upp sig inför Guds ansikte. Att tro på flera lärorika liv här är konsumtionshysterin upphöjd till en kvasireligiös tro.....