"Normal" i skrift och tanke....

Lyssnade just till OBS i P1 och ett intressant inlägg om vad normalitet är. En doktorand i statsvetenskap vars namn flytt minnet pga att ett telefonsamtal kom emellan är på väg att bli pappa och stör sig på frågan om fostervattensprov. Detta inför "risken" att barnet som är på väg skulle visa sig vara skadat eller utvecklingsstört, alltså "onormalt". I sak håller jag med om att rädslan för den utmaning det innebär att få ett barn som pga begränsningar kräver extra omsorg är bekymmersam. Det finns resonemang som har fört oss farligt långt ut på ett sluttande plan mot en farlig syn på människans värde och vad som konstituerar det. Det som kommer, det kommer - så har livet alltid sett ut för mänskligheten och vi har alltid varit olika rustade för att tackla de svårigheter som kan dyka upp längs vägen. Däremot reagerar teologen och Kristusefterföljaren i mig på den kritik av Nya testamentet som förekom i föredraget. Jesus får blinda att se, döva att höra och lama att gå. Alltså är räddningen att begränsningen lyfts av dem den självklara slutsatsen för den fundamentalistiska läsning som en i övrigt klok och sansad person med ett viktigt ärende på hjärtat gör sig skyldig till. Bibeltexten blir helt tagen ur sitt sammanhang och därmed per automatik missförstådd. På Jesu tid var handikappade av olika slag betraktade som fördömda och därmed uteslutna ur mänsklig gemenskap. Att Jesus alls bemöter sådana människor är oerhört i sig, där och då. Att han sedan ger dem hörsel, syn och levande lemmar innebär ju också att han ger dem den plats i människors gemenskap de som skapade människor egentligen alltid har haft rätt till. Och det är det viktigaste och mest tidlösa med Jesu botandeunder. Själva lever vi i en tid som har blindskrift, teckenspråk, rullstolsramper och mängder av lagar som ska underlätta för dem med begränsningar att delta i det vanliga livet fullt ut. I detta ser jag inget annat än en fortsättning på det Jesus var tvungen att göra på ett mer spektakulärt sätt för att mjuka upp våra hårda stenhjärtan. Vet inte hur man länkar detta till P1:s OBS - för detta är viktigt att prata om!

Obekväm igen...

Å ena sidan beskylls Kyrkan för att inte stå för någonting, för att sälja ut sitt budskap och följa med strömmen. Från andra sidan betraktas hon som något gammalmodigt, kvinnofientligt och allt möjligt annat som är politiskt inkorrekt. När vi dock står upp för något - då passar inte det heller. Vill nämna ett litet exempel ur min egen erfarenhet. Av en blivande brud blev jag tillfrågad om min syn på brudöverlämning och svarade ärligt: Jag tycker inte om det eftersom det rituellt betyder att kvinnan låter sig lämnas från en ägare till nästa. Det är vad det rituella språket säger, oavsett vad man sedan själv väljer att tyda in för betydelse i det. Och jag far illa av det eftersom jag inte tycker om att medverka till kvinnokränkning i någon form. Men jag bråkar inte - vill brudparet ha det så är det deras sak. Nu har jag fått veta att jag inte är önskvärd som präst vid bröllopet i fråga för att jag vänligt och ärligt talade om var jag står. Så har också jag fått mig en släng av sleven - bara för att jag har en avvikande uppfattning blir tydligen hela jag fel. Det gör mig inget, är inte mitt problem. Men jag fick en aning om hur en del vänner jag hänvisade till i gårdagens blogginlägg har det. Och då handlar det ändå i mitt fall om en ganska liten sak.... Vart är vi på väg egentligen?

Obekväm

I det debattklimat inom svensk kristenhet som den ateistiska megafonen DN nu har uppmärksammat känner jag mig högst obekväm. Inte för de hårda orden i sig - att ta heder och ära av varann tycks höra till vår fallna natur, och varför skulle vi kristna i det avseendet förväntas vara bättre än andra? Visserligen önskar jag att det vore så, men det är en helt annan sak. Kanske jag blivit helt avtrubbad med tiden, så att jag slutat reagera på alla dessa hårda ord och tillmälen som far kring i luften som kryssningsmissiler. Sorgligt. Min känsla av att vara obekväm grundar sig i det enkla faktum att jag tillhör en majoritet där de flesta av mina åsiktsfränder inte tycks ta jobbet att intellektuellt och känslomässigt reda ut varför de tycker som de gör. Det faktum att majoriteten har makten just i kraft av att vara flest och ha mest stöd i opinionen tycks räcka. Då är det fritt fram att kasta glåpord på alla som avviker, ägna sig åt guilt-by-association gentemot dem som befinner sig i minoritet och läsa det de skriver på samma sätt som fan läser Bibeln. Jag finner det djupt ovärdigt. Inte bara för att vänner till mig drabbas av detta sattyg, utan för att makten aldrig har varit en garant för att man faktiskt har rätt i sak. Är jag nu värd misstänksamhet bara för att jag berättat en obehaglig sanning? Jag har vänner på "fel" sida i en del av de inomkyrkliga debatterna! Människor jag respekterar och värdesätter trots att jag och de inte är överens i alla frågor. Vänner som jag skrattat och gråtit ihop med, grälat och varit överens med. Levande, intellektuella, kärleksfulla människor som stämplas som kvinnohatare och homofober av mediastarka, resursstinna röster som aldrig tycks ha bekymrat sig om att de kanske kan ha fel utan brister så mycket i ödmjukhet att de är övertygade om sin egen förträfflighet i kraft av inget annat än sin mediala makt. Om det går till så i DN är en sak - det är visserligen omoraliskt, men föga förvånande. Men inom Kyrka och prästerskap? Väl medveten om att jag med dessa ord riskerar att göra mig omöjlig i många sammanhang tycker jag det är så hög tid att sätta ner foten att jag tar risken. Och förväntar mig seriösa svar.

Om att följa lagen

Såg just på nyheterna om min uppväxtkommun, Lidingö. En 91-årig man som de senaste 10 åren har vårdat sin alltmer dementa hustru helt och hållet själv har slagit larm om att han inte orkar mer och ansökt om plats på äldreboende. Svaret han fått är inte bara ett råbarkat nej, utan också påpekandet att kommunen följer lagen. Med tanke på de inkomstklasser som dominerar på Lidingö och att mer vill ha mer är jag inte förvånad men icke desto mindre rasande. Hur mycket skatt har inte detta par betalat genom åren? Och om den dementa kvinnan inte hade haft en älskande partner som skött om henne - vad skulle ha hänt i så fall? Naturligtvis har kommunen lagen på sin sida, dvs den skrivna. Men moraliskt har de inte ens ett par trasiga sockor på fötterna och jag undrar i min ilska vem de sparar pengar åt? De som sitter i kommunens politiska ledning har säkert alla skaffat sig privata lösningar både när det gäller sjukvård och framtida behov av äldrevård. De som dominerar på Lidingö skulle väl önska ett amerikanskt pre-Obama-system där de som kan betala för sig får allt och de som inte kan får klara sig bäst de kan. Helst skulle väl ättestupan införas igen. Gamla människor orkar ju inte bidra till kapitalismens ohämmade tillväxt genom att konsumera ständigt mer. Vad säger Lidingö församling om detta? Förmår den vara en profetisk röst på sin hemmaplan? Eller är det samma politiker som befolkar kyrkofullmäktige och gör sitt bästa för att sätta munkavle på präster och diakoner som eventuellt vill höja rösten och berätta om en annan lag än den Svea rikes lag som anger ett minimum av mänsklighet och medkänsla? Många frågor. Dessvärre väntar jag mig inga svar från de ansvariga. Så - om någon av er till äventyrs skulle läsa dessa rader: Kom igen - överraska mig med att ge ett anständigt och allvarligt menat svar!

Eyvind Johnson

Har jag upplyst om vad Sveriges bäste författare heter? Tja - det står ju i rubriken... Som medlem i Eyvind Johnson-sällskapet är jag nyss hemkommen från årsmötet för sällskapet med både föreläsningar och musik. Det handlade om författarens förhållande till musiken och blev ett program som vår ordförande ska ha all heder av. För de som inte känner till denne författare kan jag ge några grundfakta: Född 1900, reste 20 år gammal som fripassagerare till Tyskland och kom att tillbringa hela 20-talet i Berlin och Paris. Drog sig fram på att skriva noveller och skicka hem. Fick sitt genombrott som romanförfattare med den delvis självbiografiska sviten Romanen om Olof. Under 2:a världskriget kom Krilontrilogin som var hans intellektuella värntjänst mot barbariet i Nazityskland och Sovjet. Efter kriget kom en serie riktigt stora romaner. Han blev invald i Sv akademin och fick Nobelpriset 1974. Två år senare gick han bort efter att ha publicerat ca 40 romaner... Min personliga favorit heter "Molnen över Metapontion". Men allt han har skrivit är läsvärt.....

Det är nu det har börjat...

Vi som arbetar i Kyrkan kan lätt förfalla i en farlig tankeslentrian efter att ha firat en av de stora helgerna. Särskilt just nu, när vi har firat DEN största helgen av alla - Herrens påsk. Det farliga tankefelet lyder: "Nu är det över!" För även om arbetsbelastningen i form av extra många gudstjänster kan bli lite större under den viktiga långhelgen är det bara en enda sak som är över, för den här gången. Och det är den stora fastan. Påskdagen är ju i själva verket början på allt vi ser och hör, likaväl som på det vi inte ser och hör, annat än med vår inre blick och hörsel. Vi hör samman med Jesus som i och med sin uppståndelse besegrade vår fiende, döden. En fiende finns kvar, lömsk som ingen. Ignatius av Loyola kallar honom "den mänskliga naturens fiende", Bibeln kallar honom Satan och åklagaren och mest känd är han väl ändå under namnet djävulen. Ordet kommer av det grekiska "dia bolos" som ordagrant betyder "slita isär". Av det förstår vi att någon finns som vill förstöra hopp, tro och kärlek genom att slita sönder det inför oss. Och anledningen är att han inser att han egentligen är besegrad i och med att Jesus besegrade hans främste bundsförvant: Döden. Det var därför de första kristna inte var det minsta rädda för alla de hotelser som slungades emot dem. De visste sig höra till ett större sammanhang. Porten till full delaktighet i detta mysterium är vår död ifrån detta liv - både den faktiska fysiska döden den dag det är dags, men också döden i form av allt vi frivilligt avstår genom att leva i världen men inte av den. Som sagt var: Det enda påsken är slutet på är fastan och dödens makt. I alla andra avseenden är den början.