En vedlämpares funderingar

Arbetsdagarna på Berget är över - de som för min del inleddes med plattsättning och lite sandskyfflande innan huvuduppgiften tog vid - att flytta brasveden från vedbacken in i de två vedbodarna. Vi var många som hjälptes åt, slitsamt var det och många goda skratt fick vi. Gissar att vi flyttade minst åtta kubikmeter ved på två dagar utan att missa vare sig mässa, tideböner, måltider eller trevlig kvällssamvaro. Kom att tänka på den uppsats i litteraturvetenskap jag skrev i våras om en novell av Eyvind Johnson. Denna novell skrevs samtidigt som "Romanen om Olof" i fyra delar kom till under mitten av 1930-talet. Där skildras bland annat arbetet som vedlämpare på ett tåg i norra Norrland mitt i smällkalla vintern. Att i kyla av polarlika mått stå på en vedvagn i fart och oavbrutet kasta in vedklampar till eldaren som stod inne i loket för att skicka in dem i pannan kan inte ha lockat fram många skratt. Så frågan är: Kan jag med bevarad anständighet kalla mig en vedlämpare efter dessa två dagar? Solen sken, betinget var att göra så mycket vi hann med utan att för den skull förta oss. Njae... Det enda vi hade gemensamt med den unge Olof från trettiotalet var nog att det var just ved vi hanterade, men att den lämpades från stapel till släpkärra och från släpkärra in i en vedbod ett par underbara sensommardagar var något helt annat. Så olika villkor lever vi under. Efter skildringen i romanen om Olof frågade jag mig hur pojkstackarn alls överlevde dessa grymma vintermånader. Dessutom var det huggen brasved vi hanterade, medan jag föreställer mig att de vedklampar som skulle lämpas av den rullande vedvagnen var av helt andra dimensioner. Beundrar Olof samtidigt som jag nu när det är klart sitter och känner av en massa muskler i kroppen som jag förut inte visste om att jag ens hade i kroppen....