onsdag 26 februari 2014

Tillbaka på banan

Nu blev det ett tag sedan, men ikväll behöver jag skriva. På fb tjatar både monarkister och dess motståndare om namnet på en nyfödd flicka som om det vore en nyhet värd att ödsla ord på. Det föds mängder med barn varje dag och jag kommer aldrig att förstå hur någon kan engagera sig i andra barns namn såvida de inte hör till den egna familjen. Det blir en något absurd kontrast emot det möte jag just bevistat på författarnas hus i Stockholm. Fyra skribenter från Belarus (eller Vitryssland som vi av någon anledning kallar det) satt i panelen och berättade om sin stilla kamp med penna och vid tangenter för de rättigheter vi här i Sverige tar för så självklara att vi tydligen måste tjata om ickehändelser för att på det viset tro oss få något att hända. Fyra tuffa personer . två män och två kvinnor som berättade med både allvar och humor om en sunkig diktatur bara en timmes flygresa från Stockholm. En historiker som forskar i och skriver om de uppskattningsvis två miljoner belarusier som lever i exil. Hon riskerar mycket av den enkla anledningen att dessa människor av regimen betraktas som landsförrädare vars existens man inte får låtsas om. Eller journalisten som bara har gjort sitt jobb och rapporterat om oroligheter i samband med senaste "valet" - hans son har relegerats från universitetet där han höll på att utbilda sig. Skulle kunna ge ännu fler exempel. Då får plötsligt saker och ting perspektiv i vårt trygghetsknarkande hörn av världen. Och i den tryggheten kan tydligen mängder av oss lägga engagemanget i en enda liten flickunges namn - hon föds rik i motsättning till tusentals flickebarn i världen som kanske inte ens hinner få ett namn innan de dör. Eftersom jag reagerar på detta är det antingen världen eller jag som är galen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar