Vad händer och vad minns vi?

Understreckaren i dagens SvD av Synnöve Clason är en bokanmälan. Tysken Florian Illies har sammanfattat året 1913 och dess kulturhändelser. Förutom att artikeln är intressant och informativ väcker den många tankar. Det skrevs många böcker som fortfarande läses, skapades mycket konst som ännu försvarar sin plats i handböckerna och komponerades musik som många ännu gärna lyssnar till. Louis Armstrong, som var jämnårig med seklet debuterade med sin trumpet till exempel och var alltså inte mer än tretton år gammal. Jag hade för mig att även Stravinskijs "Våroffer" begick sin skandalomsusade premiär i Paris det året - men eftersom den inte är omnämnd kanske det var året efter som det ägde rum... Psykoanalysen hade fått luft under vingarna och redan sett brottet mellan Freud och Jung. I Wien kan två herrar som bidade sin tid möjligen ha lyft på hatten för varandra. Hur hade historien utvecklats om de aldrig gick vidare? De hette Hitler och Stalin. Genomgående för mycket av det axplock ur året 1913 som jag här har begått var präglat av tron på att världen höll på att förnyas och att både konst och psykoanalys skulle göra människan och framtiden ljusare och bättre. Även den som kan bara en aning historia vet väl vad som hände året efter: Första världskriget slog sönder hela Europa som man dittills känt det under ganska lång tid. Det är just det sista som väcker mina tankar. Hur mycket av det vi läser, lyssnar och tittar på idag, hundra år senare, kommer att finnas kvar i det kollektiva minnet om hundra år? Sedan 1913 har teknik och kommunikation utvecklats i ständigt ökande takt. Men kommer det någonsin att finnas en så betydelsefull författare som Marcel Proust mer (han gav ut den första delen av "På spaning..." just 1913)? Det är själva innehållet och personteckningen jag tänker på i första hand. Hade dagens ekonomistyrda förlagsbranch alls givit ut ett motsvarande verk idag? Böcker som trycktes förra året lär hamna på nästa års bokrea osv. Och konstnärliga provokationer i stil med utställda pissoarer och cykelhjul som hör det tidiga 1900-talet till - de nöjde sig med att utmana den vedertagna smaken och utsatte inte människor i stil med våra dagars s k konstverk i form av tårtor, psykfall och demolerade tunnelbanevagnar. Jag dömer ingenting, det är inte min avsikt - jag vill bara ställa frågor. Kanske svaret ligger där redan 1913. Artikeln vet berätta om en Bernhard Kellerman och hans science fiction-roman "Tunneln" som jag aldrig tidigare har hört talas om. Den handlar om ett jätteprojekt - att bygga en tunnel under Atlanten mellan USA och Europa. När byggarna möts och kan skaka hand genom öppningen långt under Atlantens botten visar det sig att ingen någonsin vill eller kommer att utnyttja tunneln eftersom människor då har börjat flyga mellan USA och Europa istället. Sens moralen är att utopier inte bör bli verklighet... Det beror väl på vilken sorts utopier det gäller, tänker jag. Men å andra sidan serveras vi under året 2013 knappast några utopier utan bara dystopier. Förutsatt att de senaste årens trender håller i sig. Men det är väl just i detta sammanhang som samtiden blir så knepig! Alla framtidsförutsägelser bygger på gjorda erfarenheter och parametrarna "det okända" och "det helt nya" kan inte räknas in i ekvationen. I det avseendet blev väl Första världskriget en av historiens allra värsta överraskningar. Jag vill slå ett slag för en annan utopi: Att det innevarande decenniet bjuder på glada överaskningar som tar död på alla dystopier!