Minnet av ett bibliotek

När jag började i sjunde klass fick jag byta skola. Det var det sägenomspunna året 1968 på hösten som jag redan första veckan letade reda på skolans bibliotek. Då var det inrymt i ett par klassrum och så trångt att det knappt gick att röra sig utan att råka dra ner en eller flera böcker längs vägen. Vid ett skrivbord mitt i rummet satt en äldre, handikappad man som var vänligheten själv. Böcker fanns det från golv till tak och varenda fri yta mellan hyllorna var fylld av bord och stolar. Trivselfaktorn var hög för en bokmal som jag. Det var där jag upptäckte en roman i fem tjocka delar som jag av ren nyfikenhet började läsa för att inte kunna sluta förrän jag hade tagit mig igenom alla fem delarna. "Stilla flyter Don" av Michail Sjolochov. Sedan läste jag allt jag kunde komma över av honom innan jag upptäckte att det fanns mycket bättre ryska författare - Gogol, Tjechov. Pusjkin, Tolstoj och framför allt Fjodor Dostojevskij, den störste romanförfattaren i världshistorien. En annan gång fick jag för mig att börja läsa i Hitlers "Mein Kampf", men tröttnade efter 4-5 sidor. Har aldrig öppnat den sedan dess i övertygelsen att jag inte missat särskilt mycket. Det var ett funktionellt bibliotek på alla sätt och vis, långt innan förväntningarna om att det ska finnas mängder av datorer till hands för att locka även de som aldrig öppnar en bok... Några år efter att jag slutat gymnasiet, som var samma skola som högstadiet, återvände jag för att vikariera som bibliotekarie. Det kunde jag faktiskt göra eftersom jag året innan hade gjort vapenfri tjänst på Vitterhetsakademiens bibliotek och visste hur det gick till. Då var skolan ombyggd och skolbiblioteket hade fått stora lokaler som var behagliga att vistas i. Den äldre handikappadde mannen var borta sedan länge och chefen jag vikarierade under var en tjusig kvinna. Ändå kände jag en viss vemodig saknad efter de där trånga rummen där böckerna såg ut att kunna ramla i huvudet på en... De här minnena fladdrade fram idag under radions morgoneko. Hörde att åtskilliga skolor är utan bibliotek numera och satsar helt och hållet på datortätheten eftersom allt behov av information kan täckas den vägen. Är det konstigt att läsandet minskar med den inställningen? Som om läsandet bara vore att skaffa information! Hade det varit så för mig som fjortonåring hade jag sannolikt aldrig hittat till de stora ryska berättarna och mängder av andra. Att läsa är att ta in andra världar i sin egen, de man inte kan nå på grund av stora geografiska avstånd eller för att de berättar om sedan länge flydda tider. Att kasta sig på soffan med en god bok är ett sätt att resa som dessutom inte kostar någonting. Fast jag är kanske en gammaldags dinosaurie med min förkärlek för tjocka romaner och upplysningsspäckade faktaböcker antingen det gäller teologi, historia, litteratur- och musikvetenskap eller biografier? Och mina praktiska ofärdigheter gör att jag ytterst ogärna läser en e-bok. När jag därtil nödd och tvungen ändå gör det uptäcker jag hur illa jag tycker om att gå in i en annan värld via skärm... Är jag bara en hopplös romantiker? Jag älskar helt enkelt böcker - inbundna eller häftade spelar ingen roll. Och är de riktigt gamla trivs jag dessutom med utmaningen att uppleva gammaldags språk och t o m gammaldags stavning. För att inte tala om hur intellektuellt stimulerande det är att läsa tysk frakturstil. Om det idag bara handlar om att inhämta information är skolbibliotekens saga nog snart all på de flesta ställen. Tragiskt!