PK-träsket

Är tystnaden från Uppsala ifråga om ISIS framfart i själva verket ett symptom på ett gammalt problem i Sverige? Det som idag kallas att vara PK - politiskt korrekt - har sina rötter i en konsensuskultur av ganska hög ålder. Där tolerans har blivit lika med en ängslig vägran att ta ställning så fort det bränns och man riskerar att "kränka någon". Alltsedan Hedenius filosoferade sig fram till att religiösa utsagor är meningslösa eftersom de inte går att vare sig verifiera eller falsifiera har alla tankar om tro förvisats till den privata sfären och förklarats vara icke-frågor i det offentliga rummet. Åtminstone är det vad Förbundet humanisterna kräver ska utföras fullt ut genom att t ex förklara radio- och TV-gudstjänster som propaganda för privata trosuppfattningar. Vad de maktägande företrädarna i vårt samhälle för denna felaktiga uppfattning inte vill vidgå att vårt lilla hörn av världen är tämligen ensamt om att tänka så. Det ger t ex som resultat att åtskilliga asylsökande skickas tillbaka till en säker död eftersom förföljelse pga trosuppfattning inte har någon betydelse för majoriteten av de handläggare som på deportationsverket har att hantera traumatiserade människor i mängder. Om detta inlägg tycks råddigt är det bara en avspegling av den komplexa och skrämmande verklighet världen av idag visar upp. Ty mitt i splittringen hänger allt samman - och i Sverige tycks tongivande personer fortfarande lida av den hybris som säger att vi svenskar är kallade att lära resten av världen hur de egentligen borde tänka. Ynkligt är ordet.

Var är ni?

Alla ni muslimer som i vår del av världen brukar hävda att islam egentligen är en kärlekens och barmhärtighetens tro - varför tar ni inte plats i media och fördömer IS som står för allt annat än kärlek och medkänsla? Och ni som bor och verkar i Sverige - var finns er egentliga lojalitet? Jag är väl medveten om att världens muslimer är splittrade i ett otal riktningar som historiskt sett gärna har dödat varandra i Guds namn när det i själva verket har handlat om så banala ting som girighet och makt. Det faktum att vi kristna i historien har burit oss lika illa åt ursäktar på intet sätt det som sker nu. Det som pågår är ett utrotningskrig mot alla som inte går med ett mördargäng i deras specifika tolkning av islam. Naturligtvis gör det extra ont för mig som kristen att mina trossyskon slaktas i drivor. Skulle några judar råka uppehålla sig i området för det utropade kalifatet går väl de samma öde till mötes. Så jag ansluter mig till flera andra och begär till att börja det minsta möjliga - kom ut och ta avstånd! För era egna likaväl som för mina trossyskons skull. Och i förlängningen för att motverka främlingsfientligheten här hemma. Förstår ni inte att ni göder alla extremister som babblar om en "islamisering" av det svenska samhället genom att tiga? Eller är det så illa att ni är rädda för repressalier? Det som sker just nu är en hädelse av grövsta slag - men så kan man inte säga i Sverige om man vill bli tagen på allvar. I det offentliga Sverige är ju allt heligt avskaffat.....

Riktiga män?

Gårdagens ilskeutbrott har pyst ut till ingenting då den bloggare jag kritiserat sökt förklara sig. Fortfarande råddigt och oklart, men den debatten får nu vara för min del. Skulle ändå vilja hålla fast vid skillnader mellan kristendom och islam ett tag. Vid upprepade tillfällen har muslimer av olika riktningar "förklarat" tvånget för muslimska kvinnor att täcka sig helt och hållet i följande banor: Eftersom mannen är skapad som han är blir han automatiskt kåt så fort han ser en blottad kvinnlig ankel. Därför är burka, niquab, shador eller vad det nu heter i de olika länderna att betrakta som ett skydd för kvinnan. Fattar inte dessa s k män vilken ynklig figur de gör med sådana uttalanden? I kristet språkbruk är sådant inget annat än den obotfärdiges förhinder eller kort och gott hyckleri. För det första betraktar de kvinnan som ett stycke kött (det finns faktiskt citat från imamer som utan att skämmas gör just sådana jämförelser)avsett att väcka mannens lust. Men om det nu skulle vara så att ALLA vi män skulle vara skapade till horbockar missar de som hävdar det ändå en för mig som kristen viktig poäng: Vi får alla impulser till både det ena och det andra som enligt både tro och vedertagen sekulär moral är fel, förkastligt och helt enkelt ONT. Andlig träning handlar i hög grad om att bekämpa dessa impulser och söka slita upp dem med rötterna. Och det är ofta en livsläng kamp för oss alla eftersom vi är fallna i synd. Även sekulära människor ägnar sig åt denna moraliska träning, fast med annan motivation. I fallet sexualitet är resultatet ofta detsamma - respekt för andra människors integritet, oavsett kön. Då blir min fråga: Ägnar sig inte muslimska män åt andlig träning? Med risk för att klassas som islamofob hävdar jag att de i detta fall (åsynen av en kvinna) är lata, fega, efterblivna och så pass ynkliga att de inte förtjänar att kallas riktiga män. Deras blick på kvinnan är precis densamma som den västerländske pornografens som i praktiken berövar kvinnan hennes fulla människovärde.

Skamsen präst.

Hittade genom en fb-vän ett blogginlägg av kollegan Ulf Lindgren i Stockholms stift som fick mig att skämmas så att jag rodnade. Av kommentarerna förstår jag att han genom sitt naiva påstående att ISIS inte står för en religiös konflikt har fått åtskilliga människor att lämna svenska Kyrkan. Om nu denne Lindgren vore representativ för vår Kyrka hade jag själv tagit min mats ur skolan med en gång - men han är faktiskt inte ett dugg representativ. Att folk lämnar Kyrkan pga vad han skriver är något som drabbar även mig. När jag började läsa trodde jag i min enfald att han ville visa hur komplext skeendet i den aktuella konflikten är. Men det visade sig tvärtom vara en absurd förenkling, så grov att det hela blir till lögn i toleransens och yttrandefrihetens namn. Funderar starkt på att anmäla honom till domkapitlet i Stockholm. Hade jag själv varit biskop hade saken varit ganska enkel: Be om ursäkt och ta tillbaka, annars rycker jag kragen av dig!

Förlorad tro?

"Vi förlorar inte tron - den slutar att prägla våra liv, det är det hela." Så låter Georges Barnanos huvudpersonen i sin roman "Prästmans dagbok" skriva. Just hemkommen från en vecka i Taizé har jag funderat och mediterat mycket över just detta - den förlorade tron, som enligt Bernanos alltså är något annat. Jag reste till Taizé präglad av bedrövelsen över samtalsklimatet, eller snarare bristen på detsamma i svensk kristenhet. Stod i valet mellan att som tjänare i Kristi Kyrka fortsatt engagera mig med mina bidrag till helheten eller att isolera mig i den lilla församling där jag tjänstgör och strunta i resten. Jag kommer hem med ett beslut fattat att än så länge inte ge upp den världsvida gemenskapen. Men jag efterlyser ett annat tonläge från alla sidor. Och bannlyser allt tal om inklusivitet så länge det innebär exkluderande av alla som ifrågasätter de beslut som fattats i politisk ordning utan ett omsorgsfullt teologiskt förarbete. Jesus säger att vi ska älska varandra - var finns den kristna syskonkärleken på bloggar och i tidningskrönikor idag? Vidare säger han att vi alla ska vara ett så att världen kan tro (Joh. 17) - om vi alla uppfattade detta som ett bud att följa med alla olika uppfattningar om vad det i praktiken innebär skulle allt se annorlunda ut. Praktiken äger rum på församlingsnivå och olika samfund emellan på lokalnivå. Har den institutionella nivån vett att lyssna in vad som faktiskt händer runt omkring i kristenheten när det gäller just åtlydnaden av detta Jesu kungsbud? Och har vi gräsrötter jobbat tillräckligt med vårt högmod för att i vår tur lyssna till dem som i kraft av teologisk kunskap och praktiserad bön har betrotts med ett större ansvar? Om inte har tron slutat prägla våra liv, och då är Kyrkan precis så illa ute som en del vill göra gällande. Jag återkommer om detta - men nu får det räcka för idag.

Bedrövad

Hamnade i ett meningslöst gräl på facebook med någon jag inte alls vet vem det är, och känner bara tomhet och bedrövelse över min egen dumhet. Efterhand förstod jag mig ha brakat ihop med en konvertit som tydligt drabbats av en för vissa konvertiter svår sjuka: Att ha hittat hem innebär att allt man lämnat är fel och ont och satans anhang. Tack och lov finns det även sansade människor som vill lämna ett kristet samfund för ett annat av åtskilliga skäl. Människor som i sina böner visar omsorg också om det sammanhang där de av någon anledning inte känner sig hemma längre. Men min bedrövelse går djupare än så. För min egen del ligger åtskilligt av studier och bön bakom varje ställningstagande jag intar, och det har INGENTING med politisk korrekthet att göra. Jag känner mig rent av illa till mods av att tillhöra majoriteten i vissa teologiska stridsfrågor inom mitt eget samfund just för att de inte behandlas som teologiska frågor, utan som maktfrågor. Jag har nära vänner som inte delar mina uppfattningar som nu blir utdefinierade, hånade och stundtals ärekränkta för att de talar om vad de tycker. Orkar till exempel inte läsa någonting från Seglora smedja - det räcker med en del citat därifrån för att gör mig än mer bedrövad över det usla samtalsklimat som nu råder inom Kyrkan. Alla påståenden om högt i tak till trots är det faktiskt inte sant att så är fallet. Snacket om att vara inkluderande skorrar genomfalskt eftersom detta inkluderande lever av att exkludera alla som tillvitas att vara exkluderande bara för att de är tveksamma till vissa reformer och ordningar som pressats igenom politiskt utan att ett tillräckligt grundligt teologiskt studium har fått ge de enda argument som borde räknas och tas på allvar när en kristen Kyrka vill ändra på gamla ordningar. Själv har jag inga som helst anspråk på att göra kyrklig karriär, utan är fullt nöjd med den tjänst jag har. Hade jag däremot haft några maktambitioner hade jag inte kunnat skriva dessa rader eftersom jag då direkt hade utdefinierat mig själv. Nu har jag väl gjort det i alla fall, och det är i så fall på tiden. Det är nämligen många av mina vänner som drabbas av bannstrålen från ett hycklande kyrkligt etablissemang som inte ens har vett att sätta "Uppdrag Granskning" på plats för sitt groteska sätt att missbruka prästers tystnadsplikt. Resultatet kan dessvärre bli fler som inte bara konverterar, utan som dessutom drabbas av den konvertitsjuka jag inledningsvis nämnde. Och röstläget höjs på bägge sidor som om Johannes 17:e kapitel vore struket ur Bibeln. Är det konstigt att människor vägrar tro?

Läs BOKEN!

Äntligen har jag kunnat ta mig tid att läsa Niklas Rådströms "Boken" som jag köpte på bokmässan i fjol. För den som inte vet det: Författaren har gjort en roman av Bibeln - en helt lysande roman! Stundtals brast jag i gråt vid läsningen - både av det vackra språket och det modiga och samtidigt respektfulla sättet att hantera materialet. Som präst är jag av naturliga skäl väl hemmastadd i Bibeln. Det gjorde att jag så att säga kände till allt som skulle hända i förväg - spänningen låg i hur författaren använde materialet. Och han överraskade mig på flera plan. Dels visste jag redan vilken kompetent författare Rådström är, men nu har han överträffat sig själv. Mina förväntningar var högt ställda och överträffades ändå med råge. Han gör krysskopplingar mellan olika bibelavsnitt som känns hisnande och ändå landar mitt i hjärtat. Och som den författare han är väljer han att göra Skaparen till en skrivande konstnär som skriver fram hela skapelsen och dess fortsättning. Syndafallet yttrar sig i att de människor han ger liv går honom ur händerna. Jag vet inget om Niklas Rådströms eget förhållande till den kristna tron - men Bibeln är han väl inläst på och hanterar den som en sann mystiker. Det finns bara en sak att göra: LÄS BOKEN! Jag talar inte om rätt eller fel tolkning utan om det som varje seriöst troende människa måste göra - låta skriften bli levande in i egen tid och andning!