Etapp 1 i mål!

Med hänvisning till mitt förra inlägg kan jag inte låta bli att ge ännu en rapport från skrivarverkstaden i Ösmo. Kan avslöja så mycket om den roman som just nu växer fram att den är tänkt att bestå av tre delar. Och nu är första utkastet till del 1 färdigt! En som inte är införstådd med skrivandets processer och olika hinder på dess väg kanske då uppmuntrande vill gratulera mig till att jag gått en tredjedel av vägen. Ja - tänk om det vore så enkelt! Karaktärerna har utvecklats medan jag skriver. En del som skrevs i början går inte ihop med det som har kommit nu i slutet när allting har lossnat på allvar. Så det är inga tre etapper det handlar om, snarare minst trettio! Dessutom är delar av berättelsen placerade i historiska miljöer vilket kräver åtskilligt av efterforskningar. En del hade jag läst in mig på innan inspirationen grep fatt i mig - och nu har jag upptäckt kunskapsluckor som måste fyllas och i sin tur kan kräva omskrivningar, strykningar och tillägg. Men nu går skrivaren varm - innan del 2 får börja gro blir det pappersmanus och rödpenna i soffan innan återgången till datorn och genomförandet av rättningar och ändringar. En sak vet jag säkert: Mina fingrar dansar fort över tangenterna, och de rena skrivfelen är säkert legio. Men de ska rättas till nu. Och i två veckor har jag skrivit under sena kvällar eftersom jag inte har semester längre, utan stortrivs med att vara igång i Ösmo-Torö församling. God fortsättning på sommaren!

Koncentration

Här skriver jag då och då för närvarande. Inte för att det saknas ämnen och företeelser att blogga om, utan för att jag håller på med annat. De senaste två veckorna har mitt nya romanprojekt lyft. Samtidigt ska jag ge intervjuer och föredrag om min nyligen publicerade bok - "Innan tuppen gal". Det går lite i kors i skallen om jag ska vara ärlig. Jag är i och för sig väldigt nöjd med min publicerade roman, men den hade legat färdigskriven i två år när det blev läge att ge ut den. Och i sista korrekturläsningsvändan var jag färdig att spy på min egen text. Men nu skriver jag alltså på något nytt, och det är bara en liten, liten krets som får veta något om innehållet än så länge. Men texten lämnar mig ingen ro eftersom den är i vardande, och då blir det lite svårare att hålla bloggandet igång. Ändå känner jag för att berätta om en intressant korsbefruktning som jag blivit delaktig i de senaste dagarna. Jag hade kört fast i texten och satte på en platta med Bob Dylan medan jag tog paus. Och jag tackar Gud för att jag inte släckte ner datorn under pausen! För plötsligt lossnade allt. Nu sätter jag på en Dylanplatta och texten bara rinner ur mig. När jag började skriva detta inlägg gick de sista minuterna av "Desolation row" i högtalarna... på det här sättet lär jag väl lyssna igenom alla Dylanplattorna innan romanens första utkast är i mål - för det är ett stort projekt den här gången. Kanske läge att dedicera alltihop till hr Dylan när det är färdigt. Och tacka för hjälpen....

Obehaglig sanning

Kunskapskanalen har just visat en dokumentär om sex och äktenskap i mullornas Iran. Med hänvisning till fatwor och traditioner kan ett par där ingå tillfälliga äktenskap på t ex en halvtimme. Att mannen redan är gift innebär inget hinder eftersom han kan ha upp till fyra fasta fruar och hundratals tidsbegränsade och tillfälliga äktenskap om han vill. Enligt de mansgrisiga mullor som intervjuades var detta ett effektivt sätt att hindra all prostitution i Iran. Det faktum att mannen betalar för detta tillfälliga arrangemang gör att det i mina ögon är precis detsamma som prostitution och mullorna blir alltså ingenting annat än ynkliga hycklare som är väldigt noga med att tvätta sig enligt alla föreskrifter när de går in i moskén för att be. Den kvinnosyn de ger uttryck för i åtskilliga yttranden i filmen är skrämmande i all sin vidrighet. Dessutom vet jag från annan källa att åtta- och nioåriga flickor gifts bort i både Iran och åtskilliga arabländer. Om detta ingår i lagstiftningen har vi alltså att göra med lagligt pedofilbeteende och inget annat. Jag försöker vara tolerant, men min tolerans når en oöverstiglig gräns vid dessa fenomen. Det handlar inte bara om värderingar - det handlar om en s k kultur som dessa snuskiga mullor hävdar är enligt Guds vilja. Om dessa rader når längre än mina krior brukar göra lär jag väl bli kallad för islamofob, men då är man ute i ogjort väder. Jag har haft kärleksfulla dialoger med äkta, gudfruktiga muslimer som aldrig ingått ett tillfälligt äktenskap eller hyser en absurd uppfattning om att mannen måste få leva ut sin sexualitet medan en kvinna som gör likadant riskerar att bli stenad eller hängd. Den som går med på att en nioårig flicka gifts bort med en vuxen man är pedofil, eller medverkar till att ett sådant brott begås. I Sverige döms sådana kryp i regel till sluten psykiatrisk vård. Enligt min enkla åsikt borde de dessutom bli kemiskt kastrerade. Punkt slut.

Skönheten om hörnet

Det är sista veckan av min semester och jag börjar känna mig precis så utvilad som väl avsikten är. Spenderar veckan hemma, sover så länge jag vill och gör vad som faller mig in. Ikväll, till exempel, tog jag en promenad med min älskade ner till sjön Muskan som i praktiken ligger bara några steg från vårt bostadsområde. Det är varmt och vindstilla. Vi satte oss på en udde som består av en ganska hög bergklack och såg stupet och träden som utgör strand på andra sidan sjön spegla sig så vackert i den näst intill spegelblanka vattenytan. Jag har bott på Södertörn i snart ett och ett halvt år utan att dessförinnan ha någon relation alls till omgivningarna här. Och jag känner mig riktigt hemma. Skogarna och sjöarna påminner mig om mitt älskade Småland där jag föddes för mer än ett halvsekel sedan. Det som jag i min barn- och ungdom uppfattade som det enda vackra i hela världen eftersom jag obarmhärigt hade ryckts därifrån till Lidingö i och med min pappas plötsliga och oväntade bortgång. Men sommarloven i Småland höll mina vackra minnen vid liv, och långt upp i vuxen ålder ville jag till varje pris tillbaka. Men livet blir ju inte alltid som vi tänkt och planerat. Skönheten och ron finns nära också här och jag får allt svårare att förstå den hysteriska jakten på nya uplevelser i allt mer avlägsna och exotiska resmål. En välsignad sommarkväll på gångavstånd från bostaden känns som en ovärderlig lyx mitt i all strävan. Lisa Nilsson sjöng att hon hade himlen runt hörnet, men det påståendet vill jag knappast jäva eftersom Jesus säger att Guds rike finns inom oss. Men skönheten finns runt hörnet, och det är gott nog så länge vi går på denna jord....

Dags att lära sig ett nytt ord

Efter att ha plöjt igenom de tidningar som samlat sig på hög under en resa insåg jag idag att det är dags att lägga ett nytt ord på minnet: "Prekariatet" - en ny klass i samhället. Ordet bygger på det faktum att denna stora och heterogena grupp av människor hamnar i en extra prekär situation i tider av kris. Just ordet kris är intressant eftersom det alltid används av politiker som ursäkt för att inte göra något åt en rådande situation. Då behöver vi påminna oss om det grekiska ursprunget - "krisis" betyder inget annat än vändpunkt, ett kritiskt läge som är snabbt övergående, men avgörande för det framtida skeendet. Det ord som i Nya testamentet ligger bakom "yttersta domen" är just "krisis" vilket faktiskt ger helt andra associationer än vad århundradens domedagspredikanter velat få oss att tro. Men nu var det prekariatet. I den gruppen ingår ungdomar, arbetslösa, invandrare och projektanställda och deras prekära situation är att de inte har det trygghetsnät som t ex en yrkesutbildning och fast anställning innebär. Populistiska rörelser (läs bl a SD) vinner mycket av sina röster och sympatier på att spela ut dessa grupper mot varandra eftersom populismens generella livsluft är att dela in tillvaron i "vi" och "dem". Men dessa grupper har alltså det gemensamt att de kan räknas till prekariatet. Det som gör deras situation ännu mer prekär är att de knappast kan känna stolthet över att vara ställda utanför och inte räknas med av någon, trots att de uppenbarligen blir fler och fler. När arbetarklassen på allvar fick luft under vingarna för styvt hundra år sedan bars de av en rättmätig stolthet över att vara arbetare, och det ledde till bygget av det svenska samhälle som nu monteras ned i stigande tempo. Om alla dessa grupper som hör hemma i prekariatet förmådde samla sig till en politisk rörelse skulle mycket kunna förändras, och det ganska snabbt. Men en grupp som fråntagits också sin stolthet blir lättare rov för populisternas förvridna verklighetsupfattning, och det är inte konstigt även om det är förfärligt. Artikeln jag hämtat dessa lärdomar ur är skriven av Sofia Näsström och publicerades i SvD under strecket den 19 juni. Författaren beskriver situationen som ett allvarligt hot mot demokratin, och så är det nog. Vi medelklassare som har fast anställning sover gärna vidare i vår trygghetssömn. Det är inte utan att jag skäms - för det här är banne mig allvar!

Lögner och förfalskningar

Har just läst ut en fasansfull och bra bok. Det handlar om Umberto Ecos sista (ja - han har själv sagt att han som åttiettåring inte tror sig mäkta med något mera...) roman, "Begravningsplatsen i Prag". Som vanligt när det gäller Eco är boken en spränglärd berättelse och en riktig bladvändare. Vid läsningen av inledningen höll jag på att ramla ur stolen åtskilliga gånger - av vämjelse. En bitter gammal äventyrare och dokumentförfalskare sitter och skriver dagbok i slutet av 1800-talet och börjar med att frossa i alla fördomar om judar, fransmän och de flesta andra grupper som finns. Under läsningen går det upp för mig att alla dessa uppfattningar var helt gängse för hundra år sedan. Hitler och hans anhang hade kanske lyckats med det de gjorde också utan förnedringen av Tyskland i Versailles-freden och dolkstötslegenden - uppfattningen om en judisk konspriation var i allmänt svang. Jag tror inte att jag förstör någons läsupplevelse om jag avslöjar att det handlar om det vidriga falsariet "Sions vises protokoll". Den avslutande chocken kommer i epilogen där jag får veta att alla personer i historien utom huvudpersonen är högst verkliga och har sagt och skrivit precis de gräsligheter som presenteras i boken. För övrigt menar han ungefär att huvudpersonen är så fiktiv att han är verklig och fortfarande finns... Att kratta manegen för moraliskt korrumperade och skrupelfria demoner genom att förfalska dokument och hitta precis rätt kanaler för att de ska sippra ut och bli till allmänt omhuldade "sanningar" känns så vidrigt bekant. Behöver vi ett avstånd på drygt hundra år och en författare av Ecos kaliber för att se det tydliga mönstren? Det betyder i så fall att vår tids värsta vidskepelse - den att det är pengar och konsumtion som styr allt - kommer att avslöjas först när vi som är med om eländet sedan länge är döda och begravna. Först då kommer det att stå klart vem som har placerat ut de fördolda anspelningarna och lurat alla med den minsta makt att köpa mantrat: "Ekonomin styr allt". När blev ekonomerna makthavare istället för rådgivare? Och är den aggressiva ateismen en del i kampanjen för att förlöjliga de klara bud om omsorg om de fattiga som lyser klart från både Bibel- och Koransidor likaväl som från buddhistiska sutror? Eller hånandet av den s k "tokvänstern" på 70-talet? Visst var vi naiva på många sätt, men vi kunde identifiera en fiende som många av oss dessvärre föll till föga för när det blev nödvändigt att sörja för familj och hem. Känner mig plötsligt lite sorgsen....

"Larmar och gör sig till"

Vet inte vem som myntat rubrikens uttryck, men tycker att det passar för dagens fundering. Mitt älskade barnbarn på sex år ropar väldigt mycket för närvarande. När jag lite stillsamt frågar om hon tror att jag är döv eller möjligtvis själv har ont någonstans ökar volymen ytterligare. När jag passerar skolgården märker jag ett ständigt skrikande och har undrat över vad detta beror på. Man kan få hörselskador för mindre... Eftersom vi dessvärre är utrustade med en uppsjö s k barnkanaler på TV:n har jag lagt märke till en delförklaring där. I många av dessa program (de flesta tycks vara svenskdubbade amerikanska produktioner) är röstläget och tempot för det mesta uppe i rena brandlarmet. Det gäller både de tecknade filmerna och de som framförs av levande skådespelare. För min egen del har det slutat med att jag inte orkar vistas i det rum där TV:n står när dessa program är på - jag blir så stressad att jag fruktar för mitt omdöme och en vacker dag vingar en krukväxt ut genom fönstret eller något åt det hållet. Finns det inga filmer gjorda för barn med vanligt folk som för sansade dialoger och spar larmandet tills det verkligen behövs? "Vargen kommer" blir i detta sammanhang löjligt - röstläget varnar för allt möjligt och MÅSTE på något sätt stressa och påverka dem som med intresse konsumerar smörjan. Jo - någon enstaka gång har jag suttit tillsammans med barnen och tittat. Mest för att vara hygglig. Och kvaliteten på dessa program finner jag verkligen vara vedervärdigt låg i alla avseenden. Men det gäller nu inte bara barnprogrammen. Det finns konstigt nog en och annan film eller TV-serie jag faktiskt har lust att se. En del av dem går på reklamkanalerna vilket innebär att jag drabbas av en massa reklam vars enda poäng för mig är att jag får chansen att gå på toa utan att missa någo av filmen. Ett av de hemelektronikvaruhus som växer som svampar ur jorden gör reklam för en sommarkampanj. Jag tänker inte säga vilket. Rösten som kompar bilderna på de "rekordbilliga" varorna låter också som om kniven satt i honom eller som om det brinner någonstans. Är det någon reklamguru som har kommit på att vi presumtiva konsumenter ska skrämmas till att köpa produkten för att det ska gå oss väl? Eller vill de locka fram vår medkänsla så att vi handlar för att den stackars ropande galningen ska få lindring i sitt lidande? Vart tog den sansade konsumentupplysningen vägen? Eller varför kan de inte lära sig något av en schweizisk urmakare som jag hörde en god historia om: Det var tre urmakare som bodde vägg i vägg på samma gata. En av dem hade hört talas om vikten av marknadsföring och satte ut en skylt där det stod: Här bor stadens bäste urmakare. Grannen såg sig föranledd att bräcka honom och skrev en annan skylt: Här bor den bäste urmakaren i hela Schweiz. Den tredje funderade ett par dagar innan han satte ut sin skylt: Här bor den bäste urmakaren på den här gatan. Jag skulle ha gått till den tredje - inte bara för att han var smart och ödmjuk. Utan framför allt för att han stämde i bäcken och sänkte röstläget. Tänk på Elias möte med Gud - han var varken i stormen, jordbävningen eller elden utan i den stilla susningen. Där kan vi finna Gud och därmed livet och oss själva.