Illusionsnummer?

Nu börjar jag få nog av vissa uttryck i den kristna debatten. På allvar. Det är homosexualiteten som är aktuell på sociala medier igen (om det nu någonsin har varit tyst om den). Länge har jag tigit av den enkla anledningen att det för min del var färdigdiskuterat redan under mina studier i Lund där jag skrev en forskarförberedande uppsats i etik med titeln "Vara men inte göra". Efter en exegetisk, kyrko- och dogmhistorisk genomgång samt en inventering av dåtida teologiska tänkare gav titeln sig själv: Hållningen bland dem som ser ytligt på saken och inser att de inte längre kan tala om en sjukdom säger ungefär så: Du får gärna vara homosexuell bara du låter bli att agera homosexuellt. Om du vill vara kristen alltså... Och det är där som min uppsats landar i att den hållningen är omoralisk, okristlig och inkonsekvent. Anledningen att jag sent omsider ger mig in i debatten igen faller i två delar, och jag tar dem en i taget. Det första är att debattörer som jag känner och faktiskt har respekt för uttrycker sig så populistiskt i sina fördömanden att jag finner anledning att ifrågasätta min respekt för dem. Vi som efter mycken bön och forskning har kommit fram till en öppen hållning beskylls för att vara "revisionister", tillhöriga en pk-maffia, att kritiklöst följa med tidsandan m m. Dessutom säger sig dessa som tar Jesu plats för att döma både mig, mina åsiktsfränder och inte minst alla aktivt homosexuella stå för den "klassiska kristendomen" (whatever that means). Fråndömer oss i praktiken rätten att kalla oss kristna alls. Jag är inte bekväm med att tillhöra en åsiktsmajoritet och har aldrig varit det eftersom makt för mig aldrig har räckt som argument för att ha rätt. Det är därför dessa beskyllningar träffar min lust att behålla vissa vänskaper - sorgligt, men nu är snart gränsen nådd för vad jag står ut med. Den andra anledningen har bestämt rubriken på hela det här inlägget. Sexualfixeringen hos vissa debattörer är förskräckande - särskilt som yttranden om homosexualitet och sex över huvud taget i Bibeln har en mycket underordnad betydelse medan det däremot sägs desto mer om hur vi använder pengar och makt. Det är därför jag förtvivlat börjar undra om man försöker med ett illusionsnummer för att dölja annat som är obehagligt. Det är ju illusionistens huvudknep som får oss att tro på det vi ser - han flyttar vår uppmärksamhet till ett helt annat ställe än där han gömmer undan det som trollas bort. Är det så illa att vi är utsatta för ett illusionsnummer?