Illusionsnummer 2

Med anledning av gårdagens blogginlägg har jag ett allvarligt budskap även till den sida jag själv står på. Det är inte så enkelt som en del tycks vilja göra gällande - att man har rätt bara för att ett demokratiskt majoritetsbeslut är fattat. Och att kalla våra meningsmotståndare för fiender till kärleken bara för att de är tveksamma till homosexuell sådan är alltför populistiskt och förenklat. Beslutet om homovigslar fattades på ett sådant sätt att det i praktiken körde över en stor minoritet utan att deras tveksamhet och frågor togs på allvar. En tveksamhet gäller traditionen - den har varit präglad av ett bristfälligt kunskapsunderlag vilket ingen i ansvarig ställning tycks ha bekymrat sig om att utreda och sansat tala om. Minoriteten hade dessutom ämbetsstriden i färskt minne, som också den präglades av löftesbrott och utdefinieringar. Därför tog de inte inbjudan till en samtalsrunda på allvar eftersom de kände på sig att de skulle bli just överkörda en gång till. Även i den striden är jag mycket obekväm med att tillhöra åsiktsmajoriteten eftersom detta handlar om teologi. Och den bedrivs genom bön, meditation och studier tillsammans med omsorgsfulla samtal - inte genom en hastigt sammankallad majoritet i ett plenum. Mitt "problem" är att jag har vänner, nära sådana, på bägge sidor i dessa strider, och ser allvaret hos dem som inte tycker detsamma som jag. Dessutom har en stor skara djupt okunniga partipolitiker i de styrande kyrkliga organen fullständigt struntat i de ekumeniska problem som de fattade besluten har försatt Kyrkan i. Vår Kyrka är en del i den världsvida Kristi Kyrka - och vi kan inte med bevarad anständighet köra vårt eget race utan att det föregås av ekumeniska samtal. Talet om demokrati och kärlek i dessa sammanhang tycks mig dessvärre vara ett annat illusionsnummer.