Om trofasthet

Eftersom jag har tittat på fotboll vet jag i skrivande stund inte vad riksdagen till sist fattade för beslut om kärnkraften ikväll. Men det spelar ingen roll. Trettio år har gått sedan den s k folkomröstningen. "Så kallad" eftersom riksdagspartierna den gången dribblade bort alltihop genom att servera tre linjer. Att den aktuella debatten skulle komma var vi många som anade redan då. Men jag kan inte låta bli att tänka på en numera avliden god vän som var kristen och folkpartist. För honom gällde inget annat än att kärnkraften skulle vara avvecklad 2010 eftersom folkomröstningen hade landat i det beslutet. Trots att han och jag stod på olika sidor i många politiska frågor kände vi en ömsesidig respekt för varandra och ansträngde oss att lyssna. På sätt och vis är jag glad att han slipper uppleva dagens kappvändare och ordbajare som har panna att kalla sig politiker. De är sofister hela bunten, från höger till vänster. (sofismen var en riktning inom den grekiska filosofin som älskade att göra svart till vitt) Detta spektakel bekräftar bara min känsla av att politikerna har blivit vår nya överklass närmast under dem som i namn av marknaden sitter och rycker i marionettrådarna. Bara man serverar tillräckligt tjusiga ord med det rätta darret på rösten tror man sig komma undan med moralen i behåll. Precis som för fyra år sedan har jag inte den minsta lust att gå och rösta. Men då skulle jag döma mig själv till fyra års tystnad och dessutom skulle jag genom min passivitet hjälpa SD in i riksdagen. Så jag röstar helt enkelt emot dem jag tycker sämst om, men absolut inte för dem som får min röst. Trist, allvarligt och ett hot mot demokratin. Jag tror mig nämligen inte vara ensam om att begära åtminstone ett uns av trofasthet och ryggrad hos dem jag använder min rösträtt till att stödja.

En bortglömd genre!

Sedan något halvår tillbaka är jag uppslukad av en brittisk författare jag inte kände till existensen av så sent som i oktober i fjol. Hon heter Susan Howatch och en del av hennes tidigare romaner finns översatta till svenska. De senaste hon skrivit finns inte på svenska vilket jag med tanke på innehållet finner mycket symptomatiskt. De handlar nämligen om kristen tro i en modern tid. Starbridgeserien, som består av sex delar gavs ut på svenska till en början. Men bara de tre första delarna. Är inte detta typiskt för det svenska kulturklimatet? Här får vi möta vanliga människor som kämpar med sin tro, sin sexualitet, sina relationer och sina dryckesvanor för att bara göra ett axplock. Präster skildras som de vanliga människor på gott och ont som de faktiskt är. Ska jag genrebestämma dem skulle jag vilja sätta etiketten "Själavårdsromaner". Sådana skrevs i Sverige förr, men de kom ut innan Hedenius och makarna Myrdahl fick sätta agendan för vad som skulle tas på allvar och vad som skulle tigas ihjäl. Bo Giertz och Olov Hartman skrev sådana böcker så vitt jag vet. Och egentligen borde alla Susan Howatchs böcker översättas till svenska för att nå en störree publik också här. Det är inte bara det att böckerna tar andliga och existentiella frågor på djupaste allvar. Författaren visar också djupa kunskaper i både teologi, filosofi och, inte minst, psykologi. Och framför allt är historierna så spännande att man ogärna lägger ifrån sig boken förrän man kommit igenom de drygt 600 sidor det oftast handlar om i varje roman. Jag önskar något förlag kunde börja med att komplettera Starbridgeserien med de tre avslutande delarna och samtidigt ge ut de första tre igen. Om någon blir nyfiken kan jag tipsa om att första delen heter "Glansbilder" på svenska och går att beställa på närmsta bibliotek. Börja där! Ryktet om själavårdsromanens död är betydligt överdrivet. I varje fall om vi lyfter blicken över kanten på den svenska ankdammen.