Vintertankar

Så kom den riktiga vintern till slut. Brukar skoja och säga att jag tycker vintern borde avskaffas. Som allt äkta skoj har det en åder av allvar i sig. Jag trivs inte med snö och kyla och är därför tacksam över att det dröjde ända tills nu - rent tankemässigt känns det som om vintern tack vare sin sena ankomst har mycket kortare tid på sig. Ur ett skapelseperspektiv inser jag ju att vintern behövs - naturen som slösar så frikostigt under sommarhalvåret behöver sin vila. Och under snötäcket skyddas mycket av det som ganska snart ska glädja oss med sitt spirande. Tänker ändå att vintern som fenomen är lite av en anomali i en tid som alltid har bråttom, inte minst med avkastning och resultat. När ger vi människor oss tid att vila ordentligt. Stannar upp i tilliten till att världen snurrar vidare oavsett om vi är medvetna om det eller ej. Och att vi inte alltid behöver vara uppkopplade, verksamma eller stressade av annat - det funkar ändå! Min reflektion hänger ihop med en fundering över att det talas så mycket om värden numera. Men vad är egentligen ett "värde"? Risken är att det blir lika med ett pris som ska betalas eller sättas, och det är vår tid i ett nötskal. När det gäller människans okränkbara värde bör begreppet kompletteras med ett närbesläktat ord för att se vad det handlar om: VÄRDIGHET! Att hålla på sin egen och sina medmänniskors värdighet har inte att göra med hur nyttiga eller lönsamma vi är, utan med att vi är älskade. Först av Gud, och sedan av andra som tagit sig uppgiften att efter bästa förmåga spegla Jesu kärlek i en kall och rå värld. Så egentligen är det inte så konstigt att jag tycker illa om vintern - den är den perfekta spegelbilden av vår tids samhälle, där jag har ack så svårt att känna mig hemma.