Om kärlek

Min fördjupning i Ignatius av Loyolas teologi påminde mig denna morgon om hur knepigt begreppet "kärlek" är. I medeltida teologi och filosofi hade kärleken inte ett dugg med våra känslor att göra - bara med vår vilja. På samma sätt talade den teologiska miljö där Ignatius la upp sina andliga övningar om en annan sorts kärlek än det vi idag vanligtvis menar med ordet. Guds kärlek är "effektiv" i meningen att den skapar, befriar, upprättar och ger liv. Ett ständigt arbete, skulle vi kunna säga. Att följa Jesus är att bli delaktig i detta kärleksarbete genom att ge vidare det vi fått. Enligt Ignatius har vi fått allt gott ifrån Gud att svara på. När Guds lovprisning kommer först följer ur det att visa denna "effektiva" kärlek i sitt eget handlande. Kalla det gärna diakoni, eftersom det primära inte är jag och mitt eget utan delaktighet i upprättelsen av hela Guds skapelse. Kan det vara så att romantiken fortfarande, efter tvåhundra år, bestämmer den gängse uppfattningen av vad kärlek egentligen handlar om? Känslor, känslor och åter känslor. Därmed inte sagt att känslor är oviktiga. De ska i allra högsta grad tas på allvar, men det betyder inte att de ska få styra mitt handlande. Är det något mitt eget liv har lärt mig är det att känslor är opålitliga och en dålig vägvisare för livsval. För känslor bara kommer, de kan inte förbjudas, men de val de kräver av mig kan jag lära mig att avvisa om jag bedömer att de inte leder till något gott. Dessutom finns det känslor jag vill förneka, och det är en ganska meningslös sysselsättning. Snarare är det just det jag inte vill kännas vid som jag bör ta ett hårt arbete med. Det kan lära mig åtskilligt om mig själv på gott och ont. Den sanna kärleken hjälper mig att lära känna mig själv som den genom syndafallet sammansatta varelse jag faktiskt är.