Ignatius

Om det undgått någon är jag en stor beundrare av Ignatius, han med epitetet "av Loyola". Har fått en nytändning i tro och liv efter kurser om honom, retreater enligt hans upplägg och åtskillig läsning både om och av honom. Så t ex befriade han mig definitivt från mitt största problem med den lutherdom jag trots allt tillhör. Svagheten i lutherdomen är Luthers epigoners förkärlek för att vältra sig i sin egen uselhet och synd - jag förmår och är ingenting annat än en usel syndare inför Gud. Ignatius förnekar inte alls vårt läge som syndare, men förhåller sig djupt saklig till det hela. "Visst, du är en syndare. Men be om förlåtelse och Guds hjälp att bli kvitt dina oordnade böjelser!" Lite parafraserande uttryckt har jag uppfattat att detta är vad han menar. Just nu läser jag ännu en bok om honom med stor behållaning. En spränglärd tegelsten av jesuitpatern Rainer Carls med titeln "Ignatius av Loyolas teologiska profil". Boken sätter på åtskilliga sätt in Ignatius och hans verk i både tidens och teologins kontext. Redovisar inte minst vad Ignatius själv har läst och upplevt, så långt det går att ta reda på. Alla som är intresserade av teologi torde ha något att hämta i denna volym - den är tung i flera bemärkelser. Dessutom bör det påpekas att påven Franciskus är medlem i Jesu sällskap, alltså jesuit. Intresset för den medeltida Franciskus lär ha ökat enormt i och med att den nya påven tog hans namn som sitt, och det är gott och väl. Han är också ett viktigt helgon med starka budskap som talar in i vår tid. Ändå tycker jag det är minst lika viktigt att lyfta fram den lärdom och andliga träning som har bidragit till att göra påven till den dynamiska och själavårdsmässigt lysande kyrkoledare han är. Den som vill veta mer börjar exempelvis med att läsa Rainer Carls bok.