Koltrast

Gick just ut på balkongen för att ta en cigarett. Då flög en koltrast upp från golvet till räcket och satt där en stund, vippande på stjärten. Om jag minns rätt är koltrastar med gul näbb hannar. Jag pratade med honom så länge han vågade sitta kvar. Visserligen fick jag inte höra hans vackra, vemodiga sång som brukar förgylla vårluften - han var ordentligt uppburrad. Det ingav mig känslan av att han trivs lika dåligt i kylan och snön som jag själv. Ständigt vippande på stjärten och av och till vridande huvudet i min riktning inbillar jag mig att han var lite nyfiken på vad jag var för en. Jag pratade en stund och vågade inte gå närmare eftersom jag inte ville skrämma iväg honom. Till slut tog jag ett steg närmare askkoppen. Då flög han sin väg till trädet en bit bort. Vacker och frusen, för tillfället stum. Blev lite vemodig vid tanken på att han blir till en bild - inte bara för vintern, den går ju över. Men för det samhälle vi lever i. Eller försöker leva i, efter bästa förmåga...