Mer om identifikation

I tjugoårsåldern läste jag Eyvind Johnsons trilogi om Johannes Krilon och blev helt bergtagen. Det grundlade den kärlek till Johnsons författarskap som gjort att jag numera sitter i Eyvind Johnson-sällskapets styrelse. Har genom åren läst det mesta han skrivit och planerar att under våren skriva en uppsats i litteraturvetenskap om ett par av hans noveller. Under år 2 000, hundra år efter Johnsons födelse tog jag mig för att läsa om en hel del av hans romaner, bl a Krilontrilogin. Då var jag fyrtiofem år och upptäckte en något oväntad dimension av identifikation. Böckerna handlar om en grupp medelålders herrar som träffas på söndagskvällarna i varandras hem för att samtala i en tid då det öppna samtalet är hotat. Johnson har själv sagt sig göra sin intellektuella värnplikt med romanerna - de skrevs under andra världskrigets år. Det som blev identifikationen under omläsningen var det faktum att jag då befann mig i samma livsskede som herrarna i romanerna. Jag kunde känna in på ett helt annat sätt hur de tänkte, kände och reagerade trots att de levde i en helt annan tid än min egen. När jag sedan, tiotalet år senare, läste Per Anders Wiktorssons spännande avhandling om trilogin fick den ytterligare dimensioner för mig. Blev bl a varse hur mycket av samtidens olika kulturyttringar - både s k "finkultur" och populärkultur - som har lämnat spår i skildringen. Mycket av det kände jag helt enkelt inte till av den enkla anledningen att jag föddes tio år efter krigets slut. Men det gav mig en tanke om mitt eget skrivande och det som skrivs av andra i min egen tid. Berättelser som är förankrade i sin egen samtid och samtidigt gestaltas på ett sådant sätt att de blir tidlösa - det är den bästa litteraturen. Det är intressant att få reda på sådant som en akademisk avhandling kan redovisa, men inte nödvändigt för läsupplevelsen. Sedan den insikten slog mig har jag bett till Gud om att själv förmå skriva samtiden tidlöst...