Solen!

Efter många gråmulna dagar i rad tittade äntligen solen fram en stund idag, och plötsligt kände jag ända in i hjärterötterna att snö- och köldeländet har ett slut. Även om vi måste stå ut ett antal veckor till. Men det är alltid skönare att räkna veckor än månader, som jag gjorde under hela november då mörkret dag för dag blev allt djupare. Besöket av solen fick mig också att tänka på alla nutidsmänniskors svårigheter med att tro på Gud. Jag anar den tröstlösheten i min egen långvariga längtan efter ljus och värme. Den misströstan som präglade varje novemberdags avkortning. Livet självt kan i perioder framstå som en ändlös november. Men erfarenheten av kommande vändpunkter och ändrade förhållanden ger oss en tro på att det kan bli likadant igen. Samma sak med tron på Gud - vi är många som talar av erfarenhet på olika sätt. Vi fastnar ofta i fällan att försöka bevisa sanningshalten i våra påståenden på ett renodlat intellektuellt plan. När tro handlar om så mycket mer - en helhet i form av treenigheten tro, hopp och kärlek. På den rent intellektuella planhalvan havererar vi ofta, och det på två olika sätt: Antingen genom att gå in i rent förnuftsmässiga diskussioner och där komma till korta med hjälp av usla och dåligt underbyggda metaforer för tron. Eller också kör vi i det antiintellektuella diket och vägrar att ge några som helst godtagbara förnuftiga argument för att det vi påstår är sant. Som vanligt behöver vi hålla oss på själva vägen. Ärligt redovisa allt som är mätbart och iakttagbart i ambitionen att faktiskt göra oss förstådda. Och dessutom berätta om den dimension som har med mysteriet att göra, som egentligen bara kan uttryckas konstnärligt. Ungefär som att tro på solen, även när den lyser med sin synliga frånvaro.