Psykologisk aha-upplevelse

Det finns konst av olika slag som drabbar mig extra hårt. Har t ex funderat över varför The Who:s rockopera "Tommy" och Pink Floyds "The wall" för alltid har fastnat hos mig. "Tommy" upptäckte jag på allvar i och med Ken Russels filmatisering. "The wall" snurrade ständigt på skivspelaren när den var ny, och jag återvänder ännu till den. Däremot tycker jag inte att filmatiseringen av den är särskilt lyckad. Det finns ju så oerhört mycket annan musik, böcker, filmer och konst jag tycker mycket om - men få verk har träffat mig så hårt i veka livet som dessa två. Särskilt "Tommy" har ju fått utstå mycken kritik för att vara pompös och patetisk, men jag återvänder ändå till den gång på gång. Helt nyligen fann jag en koppling mellan mig själv och dessa verks upphovsmän som på något sätt gav mig en psykologisk aha-upplevelse. Både Pete Townsend från The Who och Roger Waters från Pink Floyd delar mitt eget barndomstrauma. De föddes under andra världskriget och miste sina fäder i mycket späd ålder. Själv miste jag hastigt och oväntat min far vid sex års ålder. Och båda dessa verk bearbetar temat med en förlorad far. Om inte annat säger det något om identifikationens betydelse när vi blir tilltalade alternativt bortstötta av ett konstnärligt uttryck. Misstänker att jag delvis kände igen mig i Tommys öde, även om jag själv slapp att drabbas av en elak styvfar. Kunde också känna igen mig i den ensamblivna mammans sätt att binda sin son till sig så som det drabbar huvudpersonen i "The wall". Även om det i mitt fall inte tog sig så stora och rent sjukliga dimensioner. Naturligtvis kan det motsatta också hända. Lou Reeds mästerverk "Berlin" träffade mig också mitt i solar plexus, trots att jag själv aldrig har levt ett så destruktivt liv. Jag, som aldrig varit i närheten av att bruka narkotika, fick genom låten "How do you think it feels" en chockartad upplevelse hur det kan vara för en beroende när abstinensen sätter in. Påstår inte att jag någonsin kan förstå en erfarenhet jag inte delar på djupet - men jag anar en del av det. Tillräckligt för att aktivera min empati. Det är det malande arrangemanget av musiken och Lou Reeds nakna och utlämnande röst som gör det. Och den här gången har funderingarna inte alls handlat om nämnda verks kvalitet eftersom det innebär en helt annan sorts diskussion.