Glädjen i att anstränga sig

När dessa rader skrivs befinner jag mig på Berget i Rättvik kvällen innan jag går i retreat. Har fått uppleva en fantastisk högtid ikväll i och med att den nya tidebönsboken togs i bruk. Det fick mig nu i kvällningen att fundera över ett fenomen i tidsandan som jag skulle vilja kalla "ovilja till ansträngning". Själv har jag bett tidegärden med växlande intensitet sedan jag var tonåring. Den första glädjen handlade om det faktum att Psaltarens psalmer utgör stommen i tidebönerna och att det var Jesu egen bönbok. Sedan har åren gått och den konstanta glädjen numera är att gång på gång bli överraskad av att, som jag trodde, välkända ord plötsligt blir lysande tack vare nya insikter. Att försöka be tidebönerna i tidsmässig anslutning till när de bes på Berget och i kloster världen över ger en fantastisk samhörighetskänsla med hela den världsvida Kyrkan - vi är många som ber och andas tillsammans. Den opsykologiska sanning som måste meddelas varje nybörjare på tidegärden är att det tar ett par hundra gånger att komma in i det här sättet att be. Tror att det delvis kan jämföras med att hitta in i det spelsystem som råder när en i och för sig duktig fotbollsspelare kommer till ett för honom/henne nytt lag. Andningspauserna tar tid att tillägna sig, sjungs delar kan det ta ett tag att komma in i sättet att sjunga, vissa av texterna kan vara svåra att förstå varför de finns just där de står osv. Egentligen går tidegärden och dess inövande totalt emot vår tidsanda, där ingenting tycks få vara besvärligt ens i ett inledningsskede. Det som är svårt struntar vi helt enkelt i. Och det gäller det mesta. Allra värst blir det väl när en parrelation spricker vid första bästa konflikt.... Sanningen om tidegärden är att när man väl kommit över den första tröskeln blir det något att vila i. Både i glädjen över det invanda och att just detta kan bjuda på de mest oväntade överraskningar. Den vanliga högmässan är också ett språk som måste övas för att den ska ge något. Har hört vänner som jag hyser stor respekt för påstå att den borde förenklas för att fler ska ta den till sig. Men när man har varit med om detta enkla några gånger är risken stor att ledan infinner sig - det blir helt enkelt för banalt och håller inte att slita på. Såväl högmässan som tidegärden har ett par tusen år på nacken - egentligen ännu längre om vi räknar med rotsystemet i den judiska gudstjänsten. Menar en del verkligen att vi ska göra oss urarva en tradition bara för att det blir enklare så? Tillåt mig tvivla - det kan bli alltför pratigt och musikaliskt banalt om vi inte ger människor lite att bita i. Lite glädje över att anstränga sig.