Engelsk pop och nordiskt vemod

Lyssnar på BBC-inspelningar med The Beatles från tidigt 60-tal efter att ha ägnat en del av min lediga dag åt att läsa ett par långa noveller av Hans Gunnarsson. Slås av kontrasten mellan hur oskuldsfullt och muntert det låter om alla de covers Beatles gjorde i början av sin karriär och vemodet hos den lysande författaren Hans Gunnarsson. Jag har sagt det förr och skriver det nu: Vi som föddes under första halvan av femtiotalet fick vara med om slutet av den stora, optimistiska festen på sextiotalet. Allt gick bara framåt, popmusiken var glad och lagom upprorisk. Västvärlden tycktes ha en självbild som handlade om ett ständigt framåtskridande och oavbrutet ökande materiell välfärd. Sextioåttavänstern tycktes närmast som en irriterande fluga i soppan för dem som satt på taburetter, oavsett om det var regeringsplatser eller skolkatedrar. Så kom sjuttiotalet med insikterna om miljöhot och utsugningen av tredje världen som båda var en förutsättning för den lyx vi vältrade oss i. Och sedan har det fortsatt. Hans Gunnarsson skildrar ett Sverige som jag misstänker har funnits där hela tiden, för den som velat se. I novellen "Februari" som snarast är att betrakta som en kortroman skildrar han olika människor i ett förortsområde som mer eller mindre misslyckat kämpar med sina liv. Varje sida andas realism och vemod. Över spruckna drömmar? Det vet jag faktiskt inte. Eftersom jag själv växte upp i ett hyresområde och nu åter bor i ett känner jag igen så mycket - det räcker att ställa sig på balkongen och se sig omkring. Gunnarsson har inte bara blicken, utan ett suveränt sätt att skildra det i text. Det är inte min första kontakt med författaren eftersom jag för ett par-tre år sedan läste hans roman "Någon annanstans i Sverige" som är lika vemodig den. Och oerhört rolig mitt i tragiken. Känner av den dubbelheten i det mesta jag ser och hör omkring mig. Och vemodet känns som en ofrånkomlig del av vårt kulturarv - folkmelodierna går oftast i moll, Eva Dahlgren och Eldkvarn låter oerhört vemodiga. Kan det ha att göra med den filt av mörker som ligger över oss under midvintern och längtan till sommarens ljus?