Inte blir det bättre

Igår uttryckte jag min bestörtning över tonen i bråket kring ärkebiskopsvalet. Inte är det så mycket bättre inom den svenska politiken, där pajkastningen nu blivit bokstavlig. Alla som känner mig vet att jag aldrig någonsin skulle stödja SD:s politik. Men att kasta en tårta på dess ordförande och göra en nyhet av järnrörsincidenten har uppenbarligen ökat på deras hett eftertraktade martyrgloria och därmed också ökat deras stöd i väljaropinionen. Grundproblemet som jag ser det handlar om klantigheterna i de etablerade partierna de tre senaste åren. Det blev övertydligt i den Agendaledda partiledardebatten för några veckor sedan. Moderatledaren hycklar en kamp mot utanförskapet genom att göra de redan svaga ännu svagare och kommer undan med det tack vare att SD får sitta med Svarte Petter - ingen vill prata med dem. Och så tänker tydligen en del att SD har rätt i sitt underdog-perspektiv gentemot ett politiskt etablissemang. SD har nog kommit för att stanna en period till - men om de bjuds in i stugvärmen när nu så många har röstat på dem kommer de att mista sitt trumfkort att vara anti-etablissemang och väcka stor besvikelse bland både rättshaverister och andra bittra människor och åka ut så att det visslar om det nästa val... De ska givetvis bekämpas ändå - men inte på det sätt som nu sker.