Bedjande kristna?

Med stigande bestörtning har jag följt debatten efter ärkebiskopsvalet. Först vill jag säga att jag vet väldigt lite om Antje Jackelén vilket kan bero på att jag inte hör hemma i Lunds stift, där hon än så länge verkar. För länge sedan, långt innan hon blev biskop, läste jag en av hennes böcker och tyckte om den. Det som gör mig bestört är tonen från en del "debattörer". Citationstecknet kommer sig av att den pajkastning och de hånfulla tillmälen som svämmar över nätet mera liknar ett sandlådegräl än något annat. Begått av vuxna människor. Kanske det blir bra, kanske inte - det har jag ingen aning om. Personligen är jag glad över kvinnliga präster och även kvinnliga biskopar. Jag har fått den glädjen bekräftad genom bön och teologiskt arbete eftersom jag har nära vänner som inte delar denna min glädje. Men om jag nu ska kalla den glädjen för "min sida" i debatten börjar jag skämmas ordentligt. Varför det höga tonläget så fort sansade debattörer ifrågasätter valet, inte minst med tanke på eventuellt kommande problem med ekumeniken i förhållande till systerkyrkor i världen? Å andra sidan finns de på andra sidan som bestämt hävdar att sista spiken i svenska Kyrkans likkista nu drivs in och allt är bara natt och mörker. Och oförskämdheterna haglar från alla håll. Är detta kristligt? Är detta buret i bön? Och vi som väljer att stanna kvar och kämpa i en Kyrka vi älskar trots att inkompetenta, okunniga och i vissa fall inte ens troende partipolitiker på alla nivåer försöker göra Kyrkan till något annat än hon är - är vi svikare av den sanna tron eftersom vi inte väljer att kliva av ett sjunkande skepp? Jag har inte lagt mig i debatten eftersom jag varit fullt upptagen med att arbeta och be. För ett helande av det brustna, för att vi ska kunna tala över gränser som vi själva skapat, för att... ja govänner - ber ni också? Eller är ni fullt upptagna med att utdefiniera och ta heder och ära av varandra?