måndag 11 augusti 2014
Var är ni?
Alla ni muslimer som i vår del av världen brukar hävda att islam egentligen är en kärlekens och barmhärtighetens tro - varför tar ni inte plats i media och fördömer IS som står för allt annat än kärlek och medkänsla? Och ni som bor och verkar i Sverige - var finns er egentliga lojalitet? Jag är väl medveten om att världens muslimer är splittrade i ett otal riktningar som historiskt sett gärna har dödat varandra i Guds namn när det i själva verket har handlat om så banala ting som girighet och makt. Det faktum att vi kristna i historien har burit oss lika illa åt ursäktar på intet sätt det som sker nu. Det som pågår är ett utrotningskrig mot alla som inte går med ett mördargäng i deras specifika tolkning av islam. Naturligtvis gör det extra ont för mig som kristen att mina trossyskon slaktas i drivor. Skulle några judar råka uppehålla sig i området för det utropade kalifatet går väl de samma öde till mötes. Så jag ansluter mig till flera andra och begär till att börja det minsta möjliga - kom ut och ta avstånd! För era egna likaväl som för mina trossyskons skull. Och i förlängningen för att motverka främlingsfientligheten här hemma. Förstår ni inte att ni göder alla extremister som babblar om en "islamisering" av det svenska samhället genom att tiga? Eller är det så illa att ni är rädda för repressalier? Det som sker just nu är en hädelse av grövsta slag - men så kan man inte säga i Sverige om man vill bli tagen på allvar. I det offentliga Sverige är ju allt heligt avskaffat.....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Att kultivera sitt sinne och att ge sin nästa en klapp på axeln i svåra tider, är i mina ögon att bedriva religion. Tyvärr ser vi raka motsatsen där människor dödas in mass på religionens altare. Dessa illdåd har inget med religion att göra, det religiösa samfundet är kapat av djävulens list och bländverk. Fullt inbördeskrig inom Abrahams hus är förfärligt. Tre religioner som tillber samma Gud dödar varandra känns lika surrealistiskt som en S. Dali målning.
SvaraRaderaAtt försöka odla och kultivera sitt sinne inom Svenska Kyrkan låter sig svårligen göras numera. Man ägnar sig mer åt politiskt korrekthet än andlighet. Därför klev jag av tåget för några år sedan, ett tåg som givit mig mycken glädje genom åren som jag bär med mig varje dag.
Jag fortsätter nu min träning inom den Buddistiska läran där politiska ställningstaganden är sällsynta.
De fyra ädla sanningarna och den åttafaldiga vägen har stora likheter med Kristendomen. Det som skiljer sig är att de Abrahamitiska religionerna har ett föräldrar-barn förhållande mellan Präst och församling medan Buddismen bygger på lärare-elev förhållande. Sen finns det andra likheter och skillnader så klart. Ingen är bättre än den andra utan Buddismen passar mig bättre än Kristendomen.
Hade jag inte haft Kristendomen som bas hade jag aldrig förstått Buddas lära heller.
Kristendomen har mycket kvar att ge för att mildra lidandet i världen och det har Islam också när man rensat ut alla vantolkare av skrifterna.
I en gammal Kinesisk skrift står det: "Det bästa sättet att kultivera sitt sinne är att dra ner på krav, förväntningar och önskningar".
Din broder från förr....
Kjell Lindmark
Jag hoppas du erfar välsignelse på den väg du valt, Kjell. Dessvärre gör du dig skyldig till samma förenkling som många andra när du presenterar en svepande generalisering om svenska Kyrkan som enbart politiserad och PK. Jag står kvar i min tjänst och känner inte igen mig i den beskrivningen. Dessutom blir motsatsen mellan förälder-barn och lärare-elev också alltför förenklad och konstlad i ett vänligt, men dock polemiskt förhållningssätt. Med den sortens förenklingar som spelar vi bara sådana krafter som vill oss båda illa i händerna.
SvaraRaderaInget ont menat, en kort kommentar tenderar att bli enkel. Världen är så klart inte så enkel och de problem och konflikter som finns är komplexa. Det finns många bottnar i världsproblemen som behöver belysas och lösas. Jag önskar dig all välgång i ditt fortsatta värv och kommer att följa din blogg framgent.
RaderaMed vänliga hälsningar
Kjell Lindmark
Tack för det - jag uppfattade inget som ovänligt utan som en invit till samtal. Det stora problemet i Kyrkan är avståndet mellan det institutionella/offentliga planet och församlingsnivån där det verkliga äger rum. Och det är där jag i första hand verkar.
SvaraRadera