Ödmjukhetens väg

Har just läst en liten bok med titeln "The way of humility" av Jorge Mario Bergoglio. Många av oss vet att denne man nu kallas Franciskus och är påve i Rom. Det är ett par essäer med några år på nacken, skrivna av en kardinal i Buenos Aires och präglade av argentinska förhållanden. Icke desto mindre är de allmängiltiga, för den som släpper den falska stoltheten och därmed öppnar sig för att de har något att säga både mig och alla andra. Först talar han om synd och korruption eftersom vi har en förmåga att sätta likhetstecken mellan de två fenomenen. Visserligen överlappar de varandra, och synden ligger bakom korruptionen - men de är faktiskt inte samma sak. Syndare är vi alla, men alla är inte korrupta. Att vara korrupt är att acceptera destruktiva handlingar, tänkesätt och attityder som något helt normalt. "Alla andra är ju såna - varför inte jag också?" Det har bäring på mycket som händer just nu i både Kyrka och samhälle - att acceptera en lögn bara för att en majoritet har gjort det är att åka med på det sluttande planet. Ett annat kännetecken på en korrupt person är att alltid placera det som är fel och ont hos andra utan att någonsin ägna sig åt självrannsakan. Farisén och tullindrivaren som gick upp till templet för att be är det återkommande exemplet på skillnaden. Den andra essän handlar om självanklagelser och utgår från texter av ökenfadern Doroteus av Gaza. Jag kom att tänka på Chestertons noveller om fader Brown - han kunde lösa mordgåtor eftersom han alltid gick till sig själv och ansåg sig fullt kapabel att begå de brott han åtog sig att lösa. Det är tuff kost han serverar, den gode Franciskus - men det är en skola i ödmjukhet som är bristvara i vår självgoda tid. Eftersom jag fått tag i boken i Bergets boklåda, Rättvik vet jag inte var den annars kan finnas. På katolsk bokhandel kanske? Den är i vilket fall läsvärd....