Sekulär evighetslängtan

Det sista jag hörde på morgonekot innan jag skulle till jobbet idag var ett inslag om nya forskningsrön. Det finns de som hävdar att en del av dem som föds idag kan bli 200 år gamla. Min första och spontana tanke var: Tack gode Gud att jag är så gammal att jag slipper! Handen på hjärtat - är det någon som verkligen önskar att bli så gammal? Under min tjugo minuter långa promenad till pastorsexpeditionen funderade jag vidare. Vad är denna längtan efter att förlänga livet egentligen uttryck för? Personligen har jag nu nått den ålder då jag får vara beredd på att vad som helst kan hända. "Jag dras med en efterhängsen hälsa", som en god vän brukar utrycka det, och jag tillhör i det avseendet de lyckligt lottade i livet. Trots sorger och kamper tycker jag också att jag fått ut väldigt mycket av min stund på jorden - tillräckligt mycket för att vara vaccinerad mot bitterhet ifall min goda hälsa plötsligt skulle tacka för sig och ge sig av. Men tanken på att bli ens hundra år gammal som min mormor blev skrämmer mig faktiskt. Hon fick behålla sitt klara huvud livet ut, men synen och hörseln blev utslitna och det förmörkade hennes tio sista år. Hon led oerhört av att inte kunna hänga med i allt som intresserade henne. Med andra ord skulle jag, om jag kunde välja, vilja att livet tar slut när jag inte längre är till någon glädje för mig själv eller mina kära längre. Och skulle jag få en sjukdomsdiagnos med hopplös prognos skulle jag be om endast smärtlindring och tacka för mig medan möjligheten ges. Det är vad jag tänker nu, fullt medveten att det kan bli helt annorlunda när/om det händer. Så långt jag sjäv - men frågan kvarstår: Vad uttrycker önskan att förlänga livet egentligen? Allt hysteriskt tränande och alla tusentals dieter och självhjälpsböcker och Gud vet allt bor på samma gata. Kan det vara så att den kristna evighetslängtan, som jag själv omfattar, i ett sekulariserat tidevarv måste ersättas av något annat? Eftersom många påstår sig inte tro på en hinsides fortsättning på livet, fast i en annan dimension och på ett annat sätt, tycks det ändå finnas ett behov av något mera än det vi har här. Och om svaret är ett förlängt jordeliv är det för mig en ynklig ersättning för det mysterium jag själv tror på: Glädjen över att kampen i det här livet har ett slut. Och hoppet om en evighet där allt är ljus, glädje och evigt liv. Det sistnämnda menat som något helt annat än ett förlängt jordeliv. Jag har ingen aning om hur den evighet jag tror på ser ut eller låter - hade jag det skulle det inte vara något mysterium längre. Det enda jag vet är att tid och rum i vår mening inte existerar där, men att vi måste ha det här för att få struktur på tillvaron. Därför längtar jag till himlen. Men jag ger mig inte av förrän det är dags. Och tills dess hoppas jag kunna fylla ut den bild Gud hade av mig när jag en gång kom till mycket nog för ett kärt möte med min skapare den dag jag får hembud. Det ger mig inspiration för detta liv, som jag alltmer kommit att betrakta som en spännande resa i främmande land. Och bäst av allt är att jag inte vet vad som väntar mig, vare sig här eller där.