Det finns bara vi!

I söndags fick jag predika om Johannes döparens ord angående att Jesus har kastskoveln i handen och ska skilja agnarna från vetet. Länge hade jag svårt för den texten eftersom jag hört och läst så många usla utläggningar av den. Som om vissa av oss skulle vara vetekorn och andra agnar, att vi ska skiljas åt för alltid. Allra värst är de "kristna" som med illa dold skadeglädje påstår att dessa som de själva placerar bland agnarna automatiskt skulle hamna i ett evigt brinnande helvete. Om Jesus är den jag lärt känna kan det inte stämma, och jag har mediterat mycket över hur jag ska tyda texten för att känna igen Jesus i den. Till min hjälp kom minnet av vad farbror Nils i Kroksbygd, Hallaryd, berättade för mig när jag var pojk. När det gröna sädesstrået växer på åkern suger det sin näring ur jorden. Sedan, när det gått i ax suger det endast näring ur strået, det är därför det gulnar. När det sedan är nästan vitt är det dags för skörd och tröskningen tar vid. Så länge strået står på åkern är agnarna nödvändiga som skydd mot väder och vind, kyla och väta. Men när själva säden ska tas till vara behövs de inte längre. Det är ju en fantastisk bild för relationen mellan vårt liv här på jorden och den fortsättnuing vi erbjuds efter det nålsöga som är vår död. Våra agnar är drifter, kläder, önskningar och behov av alla de slag. Inget av det behöver vi när vi ska vidare - döden är vår tröskningsprocess. Och om vi klamrar oss fast vid det vi behövde här när vi ska vidare kommer den tröskningen att bli mycket smärtsam. I en tid utan skördetröskor, som ju Jesu tid var, använde man slagor för att skilja agnarna från vetet. För att separera tog man en s k kastskovel och slängde upp alltsammans i vinden. Eftersom agnarna var lättare flög de bort, medan den tyngre säden föll ner i bingen. Alltså finns det inget vi och dem - erbjudandet går till oss alla. I motsats till vetet som tröskas kan vi tacka ja eller nej. Men de enda som bestämmer i slutändan hur det blir är var och en tillsammans med Jesus själv. Och Andens vind blåser bort allt som inte hör ihop med den Gud vill att vi ska vara. Det finns alltså bara vi - ska det vara så svårt att förstå?