Skönheten om hörnet

Det är sista veckan av min semester och jag börjar känna mig precis så utvilad som väl avsikten är. Spenderar veckan hemma, sover så länge jag vill och gör vad som faller mig in. Ikväll, till exempel, tog jag en promenad med min älskade ner till sjön Muskan som i praktiken ligger bara några steg från vårt bostadsområde. Det är varmt och vindstilla. Vi satte oss på en udde som består av en ganska hög bergklack och såg stupet och träden som utgör strand på andra sidan sjön spegla sig så vackert i den näst intill spegelblanka vattenytan. Jag har bott på Södertörn i snart ett och ett halvt år utan att dessförinnan ha någon relation alls till omgivningarna här. Och jag känner mig riktigt hemma. Skogarna och sjöarna påminner mig om mitt älskade Småland där jag föddes för mer än ett halvsekel sedan. Det som jag i min barn- och ungdom uppfattade som det enda vackra i hela världen eftersom jag obarmhärigt hade ryckts därifrån till Lidingö i och med min pappas plötsliga och oväntade bortgång. Men sommarloven i Småland höll mina vackra minnen vid liv, och långt upp i vuxen ålder ville jag till varje pris tillbaka. Men livet blir ju inte alltid som vi tänkt och planerat. Skönheten och ron finns nära också här och jag får allt svårare att förstå den hysteriska jakten på nya uplevelser i allt mer avlägsna och exotiska resmål. En välsignad sommarkväll på gångavstånd från bostaden känns som en ovärderlig lyx mitt i all strävan. Lisa Nilsson sjöng att hon hade himlen runt hörnet, men det påståendet vill jag knappast jäva eftersom Jesus säger att Guds rike finns inom oss. Men skönheten finns runt hörnet, och det är gott nog så länge vi går på denna jord....