Materiens förgänglighet

Jag hör till dem som aldrig har tyckt om att handla eller alls skaffa mig prylar som jag egentligen inte behöver. Kan naturligtvis inte veta hur jag hade betett mig om jag vore rik och aldrig behövde vända på slantarna i slutet av varje månad, men det är en annan sak. Ändå äger jag en del ting, framför allt böcker, musikinstrument och skivor. Goda att ha omkring sig och bruka men ett elände vid varje flytt - då finns det stunder som jag skulle vilja låta alltsammans ramla av ett lastbilsflak och försvinna i något djupt vatten för gott. Utöver det, kläder och köksutrustning är jag i besittning av en del arvegods. Inga dyrgripar, men lite möbler som har stort affektionsvärde för mig. Framför allt två tunga rottingfåtöljer där min morfar en gång satt och lilla jag lekte i hans knä. Tunga och gammalmodiga men förknippade med minnen av mitt både biologiska och känslomässiga ursprung. Idag fick jag bära den ena till grovsoprummet. Efter lång och trogen tjänst sedan innan min födelse för snart 58 år sedan föll den sönder och måste upphöra att vara bl a min TV-stol, "gostol" som de säger på norska. Lite sorgsen var jag allt när jag kånkade ut med den. MEN - det är ju trots allt bara materia. Och inget sådant består för evigt - det borde vi inte behöva läsa om i Bibeln eftersom det är uppenbart ändå. Minnena av min käre morfar är faktiskt inte beroende av att hans båda fåtöljer finns i mitt hem. Jag kan ändå komma ihåg hans lakoniska yttrande vid ett av de tillfällen då jag lekte i hans knä. Lekte med en stor ring som jag tappade och sedan inte kunde hitta. Han satt lugnt kvar och sa: "Den har väl rullat till Romlagocko." Var det i det ögonblicket min egen kärlek till språket och lusten att leka med ord och ljud på allvar vaknade? Och den lusten finns oberoende av en gammal fåtölj. På något sätt känner jag mig mitt i alltsammans lättad. Ett kolli mindre nästa gång jag måste flytta, även om jag hoppas att det dröjer.