"Larmar och gör sig till"

Vet inte vem som myntat rubrikens uttryck, men tycker att det passar för dagens fundering. Mitt älskade barnbarn på sex år ropar väldigt mycket för närvarande. När jag lite stillsamt frågar om hon tror att jag är döv eller möjligtvis själv har ont någonstans ökar volymen ytterligare. När jag passerar skolgården märker jag ett ständigt skrikande och har undrat över vad detta beror på. Man kan få hörselskador för mindre... Eftersom vi dessvärre är utrustade med en uppsjö s k barnkanaler på TV:n har jag lagt märke till en delförklaring där. I många av dessa program (de flesta tycks vara svenskdubbade amerikanska produktioner) är röstläget och tempot för det mesta uppe i rena brandlarmet. Det gäller både de tecknade filmerna och de som framförs av levande skådespelare. För min egen del har det slutat med att jag inte orkar vistas i det rum där TV:n står när dessa program är på - jag blir så stressad att jag fruktar för mitt omdöme och en vacker dag vingar en krukväxt ut genom fönstret eller något åt det hållet. Finns det inga filmer gjorda för barn med vanligt folk som för sansade dialoger och spar larmandet tills det verkligen behövs? "Vargen kommer" blir i detta sammanhang löjligt - röstläget varnar för allt möjligt och MÅSTE på något sätt stressa och påverka dem som med intresse konsumerar smörjan. Jo - någon enstaka gång har jag suttit tillsammans med barnen och tittat. Mest för att vara hygglig. Och kvaliteten på dessa program finner jag verkligen vara vedervärdigt låg i alla avseenden. Men det gäller nu inte bara barnprogrammen. Det finns konstigt nog en och annan film eller TV-serie jag faktiskt har lust att se. En del av dem går på reklamkanalerna vilket innebär att jag drabbas av en massa reklam vars enda poäng för mig är att jag får chansen att gå på toa utan att missa någo av filmen. Ett av de hemelektronikvaruhus som växer som svampar ur jorden gör reklam för en sommarkampanj. Jag tänker inte säga vilket. Rösten som kompar bilderna på de "rekordbilliga" varorna låter också som om kniven satt i honom eller som om det brinner någonstans. Är det någon reklamguru som har kommit på att vi presumtiva konsumenter ska skrämmas till att köpa produkten för att det ska gå oss väl? Eller vill de locka fram vår medkänsla så att vi handlar för att den stackars ropande galningen ska få lindring i sitt lidande? Vart tog den sansade konsumentupplysningen vägen? Eller varför kan de inte lära sig något av en schweizisk urmakare som jag hörde en god historia om: Det var tre urmakare som bodde vägg i vägg på samma gata. En av dem hade hört talas om vikten av marknadsföring och satte ut en skylt där det stod: Här bor stadens bäste urmakare. Grannen såg sig föranledd att bräcka honom och skrev en annan skylt: Här bor den bäste urmakaren i hela Schweiz. Den tredje funderade ett par dagar innan han satte ut sin skylt: Här bor den bäste urmakaren på den här gatan. Jag skulle ha gått till den tredje - inte bara för att han var smart och ödmjuk. Utan framför allt för att han stämde i bäcken och sänkte röstläget. Tänk på Elias möte med Gud - han var varken i stormen, jordbävningen eller elden utan i den stilla susningen. Där kan vi finna Gud och därmed livet och oss själva.