Det är nu det har börjat...

Vi som arbetar i Kyrkan kan lätt förfalla i en farlig tankeslentrian efter att ha firat en av de stora helgerna. Särskilt just nu, när vi har firat DEN största helgen av alla - Herrens påsk. Det farliga tankefelet lyder: "Nu är det över!" För även om arbetsbelastningen i form av extra många gudstjänster kan bli lite större under den viktiga långhelgen är det bara en enda sak som är över, för den här gången. Och det är den stora fastan. Påskdagen är ju i själva verket början på allt vi ser och hör, likaväl som på det vi inte ser och hör, annat än med vår inre blick och hörsel. Vi hör samman med Jesus som i och med sin uppståndelse besegrade vår fiende, döden. En fiende finns kvar, lömsk som ingen. Ignatius av Loyola kallar honom "den mänskliga naturens fiende", Bibeln kallar honom Satan och åklagaren och mest känd är han väl ändå under namnet djävulen. Ordet kommer av det grekiska "dia bolos" som ordagrant betyder "slita isär". Av det förstår vi att någon finns som vill förstöra hopp, tro och kärlek genom att slita sönder det inför oss. Och anledningen är att han inser att han egentligen är besegrad i och med att Jesus besegrade hans främste bundsförvant: Döden. Det var därför de första kristna inte var det minsta rädda för alla de hotelser som slungades emot dem. De visste sig höra till ett större sammanhang. Porten till full delaktighet i detta mysterium är vår död ifrån detta liv - både den faktiska fysiska döden den dag det är dags, men också döden i form av allt vi frivilligt avstår genom att leva i världen men inte av den. Som sagt var: Det enda påsken är slutet på är fastan och dödens makt. I alla andra avseenden är den början.