Sorg och tacksamhet

Det är svårt att ha vänner som uppnått hög ålder. Detta inlägg är en hyllning till min lärare i historia och svenska, Bengt Gehlin, som gick bort under januari i år. Första mötet med honom, när jag gick i åttonde klass, var en skräckupplevelse. Han var sträng och talade omedelbart om var skåpet skulle stå. Men historia var mitt älsklingsämne och jag hade inte lust att vara rädd för honom, som flera av mina klasskamrater var. När jag sedan kom till gymnasiet och fick honom som lärare i svenska började nog den resa som så brått tog slut nyligen. Han älskade sina ämnen, och den kärleken var smittande för många av oss. När skolan var slut höll vi kontakten med långa, mycket långa telefonsamtal. Vi var inte alltid överens, men byggde med åren upp en ömsesidig respekt som utvecklade sig till djup vänskap. När jag i början av 90-talet kämpade med mitt första romanförsök frågade jag om han ville hjälpa mig att få ordning på alla textmassor som rann ur mig. Det blev åtskilliga möten där Bengt mer än en gång sågade mina texter jäms med fotknölarna. Jag kom i mål med manuskriptet efter ca tio år, och det ligger i en byrålåda för gott. Det kommer aldrig att få läsas av någon annan än mig själv. Anledningen till att jag sparar det är att jag ser det som ett intyg på den privata och avgiftsfria skrivarkurs som just Bengt gav mig under alla dessa år. Nu har jag fått två romaner publicerade och en tredje är på gång, samtidigt som jag skriver på nya projekt. Alla de tre romanerna som publiceras har nagelfarits på längden och tvären av Bengt innan jag vågade lämna dem till min förläggare. Dessutom hade Bengt just fått mitt fjärde färdiga manus för genomgång innan han så hastigt rycktes bort... Vi träffades sista gången strax innan jul förra året. Han var som vanligt och vi satt och pratade i hans lägenhet i fyra, fem timmar. Som vanligt. Minns särskilt att han beklagade sig över att han var på väg att mista sin tennispartner - så vad fanns det för anledning tro att vi aldrig skulle ses mer? Med dessa rader vill jag som sagt ge några personliga minnesbilder av en man som betytt oerhört mycket för åtskilliga generationer av elever. Själv känner jag både sorg och saknad, och mest av allt tacksamhet. Må du vila i frid, Bengt!