Hur ska det bli?

Var på konfirmandläger i helgen. Blir alltmer bekymrad över en del fenomen i den unga kulturen. Det ständiga sysslandet med mobiltelefoner är ett. Trots tjatet om att de ska vara avstängda är det en del som vägrar. Och när det enda raka sker - vi samlar in samtliga i en kartong att återlämna efter lektionens slut - då brister koncentrationen av oro för att den förbannade tröstnappen inte finns inom räckhåll. Det andra är den uppenbara oförmågan att följa en hel film med ett budskap. Trots att den faktiskt innehåller en och annan actionscen... Det finns annat också - men jag vill inte gå in på det. Framför allt för att jag älskar ungdomar och vill dem väl. Samtidigt är jag själaglad över att vara igenom och förbi den fasen i livet för längesen. Märkte redan som skolpräst under större delen av förra decenniet att ungdomar idag är svårt pressade från så många håll. Inte för att jag tror att det var lättare att vara ung på 60-och 70-talet - men vi slapp i alla fall att få magsår. Det har jag förstått att en del gymnasister får idag. Och så här hade det inte kunnat bli utan oss som nu är mitt i produktiv ålder. Är det någon av oss som på allvar vill ställa oss frågan om vad vi håller på med? Ur led är tiden, och ibland tappar jag faktiskt lusten att hänga med. Så sover jag ut en ledig dag efter ett konfirmandläger och är färdig att hugga i igen... Men jag undrar fortfarande hur det ska bli en gång.