Gammal är äldst

Igår kväll var jag och några tusen till med om en kulturell högtidsstund i Globens annex. Jethro Tull är på turné och jag har räknat ut att det var nionde gången jag fick uppleva detta band live. De är inne på 42:a året i sin karriär och jag har följt dem de senaste 39. Bandet som alla korkade kritiker älskar att hata som lär ha sålt 60 milj plattor och alltid drar fulla hus. Vi som började digga dem som unga tar numera barn och barnbarn med på konserterna. Och jag måste säga att de var bättre än på många år. Till och med ett par nya låtar drog de, som väcker förhoppningar om ett nytt album. Det skulle i så fall bli det första riktiga studioalbumet sedan 1999. För dem som inte känner till Jethro Tull finns det både skivor och videos (många klipp på Youtube). För den som vill höra en unik blandning av rock, blues, folkmusik, renässansmusik och etnomusik är detta Bandet. Den brygd de åstadkommit kan ingen efterlikna. De går inte att ha på i bakgrunden medan man gör annat. Frontmannen Ian Anderson kan i och för sig spela vilket instrument han vill, men numera nöjer han sig med tvärflöjten, den akustiska gitarren och munspelet. En samspelad kvintett med mycket humor på scenen och ett musíkanteri som är omöjligt att hitta någon annanstans. Det framgår antagligen med all önskvärd tydlighet att detta är en partsinlaga av ett hängivet fan, och det förnekar jag inte. Men även solen har fläckar. Under några år på 80-talet beblandade de sig med en synthnisse som frestade mitt tålamod till bristningsgränsen - men den parentesen är sedan länge satt med sitt bakre tecken. Och det enda tråkiga idag är att den gode Anderson har sjungit sönder sin röst och låter inte lika bra längre. Men det kan man ta när allt det andra fortfarande svänger så att det står härliga till. Och vi som gjorde sällskap till konserten igår konstaterade att de åldras med värdighet - därför satte jag rubriken "Gammal är äldst".