Bra fråga

För en stund sedan fick jag en bra fråga helt apropå: Hur ska man ena ett folk? Om nu jag eller någon annan satt inne med ett bra svar på den frågan hade den i och för sig aldrig behövt ställas, för då hade vi bara gjort det. Men av respekt för den unge man som ställde frågan och för att jag tycker den är viktig fick den mig att tänka högt tillsammans med honom. Jag tror att all enighet börjar i enskilda möten mellan personer. Om vi möter varandra i dialog med grundinställningen "jag kan faktiskt ha fel" öppnar vi för ett bärande samtal. Ingen av oss är fullkomlig, och det gäller också våra åsikter och ideologiska övertygelser. Nästa steg om vi nu kommer fram till att vi inte är överens är att vi åtminstone kan vara överens om just det - vi är inte överens. Ska vi göra något tillsammans måste vi väl börja med vilka mål vi vill uppnå innan vi fastnar i vem och varför och "du fattar inte vad jag menar!" Religionshistoriskt var väl judarna de första att vända uppmärksamheten inåt när det gick dem illa. I deras omvärld var ett förlorat krig också att deras Gud hade förlorat. Judarna vände istället frågan till sig själva: Är det vi som dragit denna olycka över oss genom att bryta överenskommelsen med vår Gud? Detta har naturligtvis inte hindrat människor från att i årtusenden gå i krig för att förinta t o m sina trossyskon. Men det går åter tillbaka på det faktum att vi som är satta att förvalta de gudomliga mysterierna är varken mer eller mindre än människor - vi kan göra fel och vi gör fel. Så hur skulle det vara med att titta på roten till eländet istället för att envisas med symptombehandling? Samtalet som gav upphov till denna spontana kommentar från min sida slutade i samförstånd. Behövde det förresten sägas?