Hur skulle det vara med lite självkritik?

Precis som en majoritet av svenska folket är jag bestört över att ungefär vart åttonde röstberättigad i Sverige har lagt sin röst på ett parti som byggt hela sin existens på att försöka stoppa asyl- och flyktinginvandringen till Sverige. Har t o m fallit i fällan att kalla dem patrask eftersom f d fängelsekunder ingår i deras skara av riksdagsmän. Indignation och upprördhet får lätt fingrarna att slinta vid tangentbordet, men nu har jag blivit fundersam. Det finns ingen som helst anledning att försvara existensberättigandet för ett parti som har så tydliga kopplingar till ett "Blut-und-Boden-tänkande" som går ut på att etniska svenskar och dess traditioner är det enda som hör hemma i det vi kallar Sverige. Som kastar skulden för allt som är fel på en enda grupp osv. Exemplen kan mångfaldigas, och jag behöver inte tjata om det som så många andra skriver om. Mitt problem är de övriga riksdagspartierna utan undantag (även det jag röstade på, även om jag håller mitt personliga val för mig själv). Är inte utfrysningstaktiken prövad och funnen kontraproduktiv i fyra år? Om inte annat bekräftas det av valresultatet. Jag far illa av den moraliska självgodheten i att generellt inte vilja ha med partiet att göra - så länge de inte får något inflytande när det gäller asyl- och flyktingpolitiken kan det rent av hända att de har en del uppfattningar som stämmer med de andra partierna? Och det är ett problem att politik i Sverige har blivit en välbetald karriärväg istället för det förtroendeuppdrag det ursprungligen var - fattar inte yrkespolitikerna att många av dem som röstade SD är missnöjda med så mycket att de till slut ger efter för populismens enkla lösningar? Observera att detta på intet sätt är ett försvar för dessa populister - snarare en uppmaning till alla de andra partierna att idka sund självkritik genom att ställa sig själva en samvetsfråga: Kan vi själva ha bidragit till att det faktiskt blev som det blev?