Förlorad tro?

"Vi förlorar inte tron - den slutar att prägla våra liv, det är det hela." Så låter Georges Barnanos huvudpersonen i sin roman "Prästmans dagbok" skriva. Just hemkommen från en vecka i Taizé har jag funderat och mediterat mycket över just detta - den förlorade tron, som enligt Bernanos alltså är något annat. Jag reste till Taizé präglad av bedrövelsen över samtalsklimatet, eller snarare bristen på detsamma i svensk kristenhet. Stod i valet mellan att som tjänare i Kristi Kyrka fortsatt engagera mig med mina bidrag till helheten eller att isolera mig i den lilla församling där jag tjänstgör och strunta i resten. Jag kommer hem med ett beslut fattat att än så länge inte ge upp den världsvida gemenskapen. Men jag efterlyser ett annat tonläge från alla sidor. Och bannlyser allt tal om inklusivitet så länge det innebär exkluderande av alla som ifrågasätter de beslut som fattats i politisk ordning utan ett omsorgsfullt teologiskt förarbete. Jesus säger att vi ska älska varandra - var finns den kristna syskonkärleken på bloggar och i tidningskrönikor idag? Vidare säger han att vi alla ska vara ett så att världen kan tro (Joh. 17) - om vi alla uppfattade detta som ett bud att följa med alla olika uppfattningar om vad det i praktiken innebär skulle allt se annorlunda ut. Praktiken äger rum på församlingsnivå och olika samfund emellan på lokalnivå. Har den institutionella nivån vett att lyssna in vad som faktiskt händer runt omkring i kristenheten när det gäller just åtlydnaden av detta Jesu kungsbud? Och har vi gräsrötter jobbat tillräckligt med vårt högmod för att i vår tur lyssna till dem som i kraft av teologisk kunskap och praktiserad bön har betrotts med ett större ansvar? Om inte har tron slutat prägla våra liv, och då är Kyrkan precis så illa ute som en del vill göra gällande. Jag återkommer om detta - men nu får det räcka för idag.