Om den nöjda tröttheten

Det har redan gått en vecka sedan "Båten" hade sitt uruppförande i Ösmo kyrka. Och veckan som gått har präglats av den nöjda trötthet som får bilda rubrik till det här blogginlägget. Det kom mycket folk till båda föreställningarna, ensemblen gjorde en lysande insats och responsen har varit överväldigande. Allra roligast för mig personligen att åtskilliga vill mera, precis som jag själv. Kanske det finns någon läsare av dessa rader som vill ha ett gästspel? Det är i så fall bara att höra sig för med mig. Oavsett hur det blir med det ligger redan ett nytt spel och rycker i min fantasi. Men jag börjar inte skriva ännu - jag tänker nämligen unna mig att vara trött och tom ett tag. Min egen insats i rivningen av ljusriggen efter sista föreställningen har dessutom förorsakat ordentlig träningsvärk. Tänk så många muskler jag upptäckt som jag inte visste att jag hade! En sak måste jag dock nämna något om innan jag återvänder till den nöjda trötthetens viloläge: Under min bloggpaus har vi fått en ny påve, eller rättare sagt, de romerska katolikerna har fått en ny påve. Men eftersom jag i en blandning av allvar och skämt brukar karaktärisera mig själv som "ortodox katolik av luthersk tradition" vill jag ändå dela glädjen och delta i hyllningarna. Att en jesuit för första gången blivit påve tycker jag är enastående, markeringen med namnet Franciskus likaså. Och mina böner har han för allt som kommer att ramla över honom ganska omedelbart. Det enda som stör mig är de svenska mediernas totala okunnighet om kristendom och Kyrka som lyser igenom varje gång de känner sig tvingade att rapportera om någon kyrklig händelse eftersom resten av världen gör det... Men jag borde väl sluta låta mig störa - så här har det ju i princip varit ända sedan jag under 60-talet mobbades på skolgården för att jag trodde på Gud. Den andliga tondövheten har agerat tinnitus i svenska journalisters öron länge nog - alltså låter jag mig störa än mer!